I Allsång på Skansen gick väl inte texten fram riktigt…, men jag skrattade mycket åt det här på Youtube.

Hela texten finns här, utdrag:

Allt är upp och ner och det är bögarnas fel
Min uppväxt gjort att jag nog aldrig kan bli psykisk hel
Men min familj är enig, det är bögarnas fel…

Sen tittar jag mig omkring och verkar ideligen, i olika sammanhang, stöta på samma attityd:

Ja, MITT fel/ansvar är det INTE!

Fast då skrattar jag inte lika mycket…

Exempel: Det är min partners fel!

Relationen fungerar inte. Ändå har jag ju gång på gång talat om hur ett förhållande ska vara. Om bara min partner lyssnade och gjorde som jag ville så skulle allt fungera jättebra. Men icke!

Samma problem formulerade arga tant Sofia i Kamomilla stad också, på sin tid:

Om bara alla va som jag då skulle allt va bra. Men ingen enda e som jag, o ingenting e bra!… Ja hua mig och uscha mig och hua lia lej!

Visst är det sorgligt.

Exempel: Det är männens fel!

Jag gillar mycket att lyssna på Radiopsykologen i P1.  På hemsidan ser jag att man kan lyssna på programmet och kommentera. Jättebra sätt att använda nätet för att utbyta tankar och erfarenheter! 🙂 Producentens intro:

Elin växte upp med föräldrar som ständigt bråkade. Hon fick ofta medla mellan dem och samtidigt skydda sina syskon. Som vuxen hamnar hon gång på gång i destruktiva relationer med män som inte respekterar hennes gränser.

Hur ska hon bryta det mönstret? Och hur ska hon kunna känna tillit till människor igen?

Men kommentarsfältet intas snabbt av en feminist. Istället för att delta i resonemanget kring hur Elin kan bryta det mönster hon fått med sig från barndomen och därmed få ett bättre liv har hon en quick fix (min fetning):

“Och det är INTE ditt fel, det är ingen kvinnas fel. Det här har att göra med patriarkala strukturer i samhället” …  “Skulle vilja se en omformulering av den återkommande frasen ”kvinnor som alltid hamnar i destruktiva relationer” till ”Män som alltid utövar destruktiva beteenden i relationer”. Dvs flytta fokus till där det hör hemma. Det är männen som måste ändra sitt beteende, inte kvinnorna. Punkt.”

Jo, jag vet att vi lever i ett ojämlikt samhälle – dummare än så är jag inte… 😉 Det jag inte begriper är: Är Elins problem verkligen löst med detta? Eller är budskapet att hon måste vänta tills alla män har ändrat sitt beteende? I så fall kommer inte ens Elins barnbarnbarn att få njuta av att alla män äntligen ändrat sitt beteende. Hon kommer inte att ha några, eftersom hon inte får sina relationer att fungera. Och Elin lever här och nu.

Såvitt jag vet är den enda vars beteende och tankesätt man – i bästa fall! – kan ändra sig själv. Och även det är knepigt. (Tro mig, jag kämpar ständigt!)

Exempel: Det är de andra partiernas fel!

När det drog ihop sig till nyval – eller hur man nu skulle lösa den knepiga situationen efter valet: Ja, inte är det vårt fel att det blev så här. Så då är det OK. (Eller?)

Alltså: (Say after me): Det gäller bara att komma fram till vems fel det är, sen kan man luta sig tillbaks:  KLARTT!.

O s v: Det är invandrarnas, muslimernas, kommunisternas, nazisernas, satirikernas, rasisternas, judarnas, grannarnas, föräldrarnas,
……………………. (fyll i önskat ord)…….  fel!

KLARTT! Gu va enkelt det måste vara att tänka så! 🙂

Fast – jag kan ju inte det, hur jag än försöker… 😦

Den värld jag lever i är ofullkomlig och består av ofullkomliga människor, varav jag är en.

När konflikter och problem uppstår kan jag inte se att det nånsin är en lösning att den ena gruppen pekar på den andra: “Det är ert fel!” Och nöjer sig med det.

Mitt minne är ju som det är, så jag vet inte i vilket sammanhang jag hörde historien om några (minns ej vilka) som lockats någonstans (möjligen Amerika?) med löftet att gatorna var stenlagda med guld. Och upptäckte:

1. gatorna var inte stenlagda med guld,
2. gatorna var inte stenlagda alls,
3. det var de själva som skulle stenlägga dem.

På något sätt påminns jag om den historien när jag inte kan se annat än att:

Om det ska bli nåra guldgator här i trakten måste jag nog vara med och lägga dem.