I början av vår bekantskap kom jag en dag att tänka på att min (blivande) man aldrig sagt “de magiska orden”:  “Jag älskar dig.” Jag var så trygg i att han faktiskt gjorde det att jag frågade(!) varför han aldrig sa det (samtidigt som jag tänkte: ”Meh.. Sånt här kan jag ju inte fråga om!”). Hans svar gjorde ju inte saken bättre: “Det är för att jag vill att det jag säger ska kännas alldeles äkta”… Ibland kan jag tycka att han, i sin lovvärda strävan efter total ärlighet, kan ha lite otur när han uttrycker sig…  

Men han var och är tydlig i sin kärlek, alldeles utan blommor, presenter och romantisk uppvaktning. Med mycken närhet, slingrande samtal, värme, glädje, lojalitet, omtanke. Och det är ju det som räknas. För mig i alla fall.

Ingen av oss slösar med kärleksord. Det är inget principiellt beslut, bara det som faller sig naturligt för oss. För orden har ju inget värde i sig. På samma sätt som man kan använda sig av ordet “Förlåt” med eller utan mening kan “Älskling” sägas i ett vitriodoftande tonfall, mera likt ett piskrapp än vad ett skällsord nånsin kan vara…

Jag känner mig väldigt svensk (rentav norrländsk!) när man i amerikanska filmer ropar “Love you!” till varann varje gång man skiljs åt. Kanske man gör det här också  nuförtiden, men jag gör det inte. Det gäller andra filmplattityder också, exempelvis: “Allt kommer att bli bra. Jag lovar!” i en situation när det är mera uppenbart än vanligt att man inte alls kan lova hur nånting ska bli i framtiden. Nånsin. Man kan bara lova att göra sitt bästa.

Det romantiska bröllopet, som sägs vara “den största dagen i en kvinnas liv”, väcker bara min fråga: “Men – Blir det inte onödigt dyrt? Tänk vilket fint boende man hade kunnat skaffa istället!”  Men så är jag oromantisk också…

Och varför skulle jag lova nånting i kyrkan, jag som aldrig är där annars?  Båda gångerna jag gifte mig var det borgerligt, med bara de närmaste. (Det var tillräckligt nervös ändå…)

De här knäfallande frierierna med ring i ask fanns väl överhuvud taget inte förr? Inte i det Sverige där jag växte upp  i alla fall. Ingen har någonsin friat till mig. Båda gångerna har det varit ett gemensamt beslut, som mognat fram till en självklarhet. Andra gången var det faktiskt speciellt oromantiskt: Vi frågade en  jurist hur vi skulle göra för att ha ekonomin ordnad precis som om vi var gifta. Han förklarade att det inte var så lätt, och frågade: “Varför gifter ni er inte?” Vi tittade på varann: “Ja, varför? Tänkte inte på det?” Och så gjorde vi det. Det har vi aldrig ångrat.

För mig är det absurt att jag skulle gå och vänta på att bli tillfrågad om något så livsavgörande – för att inte tala om den stackarn som ska vara nervös för svaret, och dessutom förväntas att hitta på en fantasifull och romantisk inramning till frieriet. Varken jag eller min man hade klarat av våra roller… Dessutom: Skulle någon annan välja ett smycke som jag sen ska bära varje dag resten av livet (ja, i princip, då ;).  Tänk om ringen är skitful! Ska man byta karl då, eller?

Vilket visar att jag inte förstår mig på presentens symboliska magi heller.

Läser i etikettspalter att det är så opassande att ge pengar eller presentkort att man nästintill bör vägra om den uppvaktade själv önskar sig det. För det är så tråkigt och innehåller ingen omtanke.

“Va roligt att kunna bidra till brudparets bröllopsresa!” är min spontana tanke, sen skapar jag  ett grattiskort med bilder från resmålet och författar en liten vers till. Så vet jag att de verkligen får vad de vill och slipper problemet med “en glasskål till – grr!” Själv minns jag fortfarande vem som – med pengar eller presentkort – bidrog till att jag kunde unna mig sånt där som jag EGENTLIGEN inte behövde, men var sugen på i alla fall…

Likadan är jag när det gäller shopping. För att försöka verka mindre tråkig sa jag en gång till min shoppingintresserade arbetskamrat att jag minsann också gillar att kolla in kläder ibland. “Fast jag köper inte så mycket, för det är inte så mycket som jag behöver.” Där sprack det: “Då är det ingen riktigt shopping!” svarade hon blixtsnabbt.

Och jag förstår att för en riktig shoppare innebär shoppingen i sig ett humörlyft, sen kan man lämna tillbaks grejen om så är. Jag känner mig också glad när jag har köpt nåt, men det är när jag efter moget övervägande är nöjd med det (användbara) jag köpt.

Och då är det ju ingen symbolik och absolut ingen magi…

Nä, jag inser att för mig gäller: Tacka vet jag inre åthävor! 🙂

Blicken som visar glädje, det varma leendet, de förtroliga samtalen, den vänliga blicken, de spontana kramarna, tilliten… Det finns så många sätt.

För andra är det annorlunda.