Om inte om hade varit (2)

Jag fortsätter att fundera kring det här med “Hjälte OCH skurk”?

Vidkun Quisling behöver nog ingen närmare presentation ens för sena tiders barn. Hans efternamn har internationellt kommit att betyda ”landsförrädare”.

Landsförrädaren med stort L

“Jag är oskyldig!” lär vara Vidkun Quislings sista ord innan han avrättades genom arkebusering i oktober 1945, dömd till döden för landsförräderi och mord. Han beskylldes även för att ha låtit plundra slottet på dyrbart lösöre. Man gjorde aldrig någon sinnesundersökning, men ett expertutlåtande slog fast att han inte var sinnessjuk, utan kunde dömas. Och han dömdes till döden i den lägsta rättsliga instansen, en dom som kvarstod efter prövning i högre rätt. Det sägs att Quislings fångvaktare hade gjort upp om att mörda honom om han inte fått dödsstraff.

Till och med efter döden fortsatte hans bestraffning. Kroppen kremerades, och askan förvarades i 17 år hos Oslos polismästare. Först därefter överlämnades urnan till Quislings hustru, så att hon kunde ta den till familjegraven.

När jag 2015 letar information på nätet ramlar jag in på sidor där någon försöker teckna en mera nyanserad bild av förrädaren – och hamnar i en bisvärm av oerhört upprörda norrmän. Speciellt stor var ilskan eftersom skribenten var svensk…

Så  levande är minnet av kriget och landsförrädaren fortfarande, efter 70 år.

Men så har det inte alltid varit. Han började som hjälte.

Quisling  var en mönsterelev som redan som yngling kom i tidningen för att han med fara för eget liv räddat en flicka från att drunkna. Efter studentexamen studerade han vid den norska krigshögskolan och fick de högsta betyg som utdelats sedan skolan grundades 1817.

1918–1919 var han norsk militärattaché i Petrograd (idag Sankt Petersburg). När massvält hotade Armenien och Ukraina bildade Nationernas förbund en hjälpkommitté för samordnade nödinsatser och engagerade Quisling för att sköta insatserna på plats. Enligt en bedömare räddade Rysslandshjälpen livet på en miljon människor, varav 200 000 direkt till följd av Quislings ansträngningar. Han fick strålande vitsord för sitt arbete av högkommissarien, välkände Fridtjof Nansen, som fick Nobels fredspris för sin insats.

Åren 1926–1929 var Quisling bosatt i Moskva. Under den perioden tillvaratog han även  brittiska intressen, eftersom Storbritannien brutit de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen. Det gjorde han så bra att han 1929 belönades med Brittiska Imperieorden. (1944 återtog britterna återtog utmärkelsen…)

1931–1933 var Quisling försvarsminister i två bondepartiregeringar.

Efter sin tid i Sovjet tog Quisling kraftigt avstånd från kommunismen. 1933 bildade han ”Nasjonal Samling”, ett fascistiskt, senare nazistiskt, parti, som vid Stortingsvalet 1933 fick två procent av rösterna och inget mandat. Vid nästa val hade väljarstödet sjunkit ytterligare.

Sen kom kriget.

1940 överfölls Norge av Nazityskland. Till skillnad från danskarna gjorde norrmännen motstånd och kungen och regeringen avvisade Hitlers begäran att tillsätta Quisling som statsminister. De flydde till norra Norge och småningom till London, där kungen bildade en exilregering.

Då tog Quisling kontrollen över radiohuset i Oslo och utropade en ny regering, lojal med ockupationsmakten. Han hade inget folkligt stöd och efter en vecka ersatte tyskarna honom med ett administrationsråd, som erkändes av den lagliga norska regeringen, men saknade politiska befogenheter. Tyske Josef Terboven blev rikskommissarie med i princip oinskränkta befogenheter. Han ville ha direkt tyskt styre över Norge, men Hitler stödde Quisling, som därför fortsatte att ha politiskt inflytande. Nazisterna ville ha ett gott samarbete med norrmännen på grund av norrmännens ”exceptionella rasmässiga kvaliteter” – de ansågs vara rena arier. Quislings parti “Nasjonal Samling” upphöjdes av ockupationsmakten till det enda ”statsbärande” partiet samtidigt som alla övriga förbjöds.

1942 utsågs Quisling till ministerpresident, en titel som han behöll fram till krigsslutet.

Norrmännen förlät honom aldrig, men Quisling såg det som att han hade räddat Norge från total osjälvständighet. Det var väl därför han in i det sista bedyrade sin oskuld.

Men:

Tänk om hjälparbetaren och bäraren av Brittiska Imperieorden dött vid krigsutbrottet…