Jag sitter inte bara här och skriver, ibland beger jag mig även utomhus – det trodde ni inte! 😉 Nu har jag till och med åkt båt – på den traditionella årliga träffen med mannens gamla klassisar (och bihang). Alltid lika roligt!

Vi åkte med M/S Byfjorden till Flatön och handelsman Flinks gamla handelsbod. Egentligen hette han Johansson, men Evert Taube kallade honom Flink eftersom han var så långsam. Sägs det. En trubadur underhöll oss med bland annat Taube-visor, men även exempelvis Robert Brobergs “Båtlåt”.

Men bäst var ändå vårt båt-prat. Tycker jag i alla fall.  🙂 

Nedan sjunger varken trubaduren eller Taube, men det handlar ändå om just “Maj på Malö” och handelsman Flink.

Vi serverades smarrig fisk- och skaldjurssoppa. De som är mera mat(lagnings)glada än jag kunde till och med få receptet av de vänliga ungdomarna som pilade runt mellan borden.

Till allas förvåning fick vi fantastiskt väder, så tillbaka i stan la vi undan alla våra onödiga regnkläder och promenerade till Hasselbacken för att kolla hur där såg ut efter tidigare larmrapporter i Bohusläningen: “Delar av Hasselbacken riskerar att rasa ner i Bäveån”.

Jag vet ju inget, stadsfröken från Stockholm som jag är, men hittade ändå på PRO.se lite bilder från reparationerna och resultatet.  Fast när vi var där poserade en mås dekorativt på huset på bilden “Beveån, Mikaelsberget”. Just for us…

Sen gick vi uppför Sankt Mikaels berg, som man kan läsa mera om på skylten som satt där – och som jag även hittade på nätet – och vidare till de små stugorna för arbetare och hantverkare vid Jörgens gränd. På Googlemaps finns en bra bild.

Före hemfärden behövde vi glass eller läsk i värmen. Vi försökte även få information om ett hus ingen verkade känna till – varken våra infödda uddevallare eller Turistinformatören, som vår utsände frågade.

Just därför bestämde jag mig för att forska i saken, tog en snabb – och sned –  bild för att kunna känna igen det. Och – TADAM! hittade det i en turistbroschyr. Där kallar man det visserligen för Rybergska borgen, men på nätet skriver Uddevallabloggen om det som Petersonska huset. Någon funderade på om det lutade, så min bild kanske ändå inte var så sned som jag trodde?

Och hela tiden samtalade vi. Det viktigaste – åtminstone för för mig. Och vad pratade vi om? Ja, vad pratade vi inte om?

Vi hade förmånen att åka genom stan med en som återsåg sin barndomsstad – och kunde ana dubbelexponeringen när man samtidigt ser staden nu – och då, för snart länge sen.

En av oss kommer “aldrig” sluta jobba – bara för att det är så kul. Några har satsat på  tillverkning av äppelmust i liten skala efter pensioneringen. Målaren berättade om hur naturens färger och bergens linjespel är speciella just i Bohuslän, medan några (män!) pratade om kvinnoförfattare under 1800-talet. Och vad är bildning?  Vilka var (möjligen) Gustav V:s oäkta barn? (De verkar ha varit många.) Vore det inte bättre om Sverige var en kommun? Och vilka var schartaunismens för- och nackdelar?

En del av oss fördjupade sig länge i spekulationer kring en vagt ihågkommen ytterligare klasskompis: Rörde det sig i själva verket om en  låtsaskompis, som Alfons Åbergs Mållgan? Eller kanske en dröm, en saga, som flickan i “Visa vid vindens ängar”.

Sen mindes nån efternamnet, så vi fick släppa det. Hon fanns.

Men vi fortsatte att starkt misstänka att en av oss i själva verket var MacFie på Saltön…

Hur minnet fungerar är ju annars särskilt givande att dryfta bland dem som varit med så länge att man både hunnit glömma och komma ihåg igen. Kanske till och med sånt som aldrig var?

En hävdade att han egentligen varit först med datoriserade lösningar av ett slag som världen först nu börjar bli mogen för, medan en annan vägrade att över huvud taget använda sin dator. Det hade han gjort sen han läst om Lasse  Åbergs vägran: “Kan han, så kan jag!” Nu ser jag att Åberg till och med skrivit en bok om att  välja bort “datorer, mobiltelefoner, körkort och bil”. Fast det hade ju inte jag vetat, om jag inte sett det på nätet… Hihi  😉

Maken försöker ju sen tidigare rädda världen tillsammans med grannen, som efter pensioneringen satsat allt på sitt livsprojekt: drömhuset med miljövänliga val och mer eller mindre experimentella ekologiska lösningar. En annan (ännu) äldre vän mailade just  entusiastiskt om sin senaste uppfinning.

Nu diskuterade vi hur skolan skulle kunna förbättras, med såna som varit med hela vägen och kan jämföra då och nu. Hur kan man hjälpa ungdomarna?

Stadsplaneringen tog vi också itu med. Rutnätsstaden kanske ändå är den bästa? När jag kollar mer om det hittar jag en liten diskussion på nätet – var annars? 😉 Och inser att jag, som inget lokalsinne har, i alla fall skulle ha stor nytta av en sån modell. Så jag förhåller mig positiv.

Vi får veta att man skulle kunna vidareutveckla Wiki-lösningar för att samla in och dela en organiskt växande kunskapsbank, och därmed minska risken att beslut och regler bygger på felaktiga eller föråldrade förutsättningar. Arbetet har påbörjats, men ingen hade tid (ork) att fullfölja. Man sitter fast i det akuta, krislösandet, lappandet och lagandet av det som redan finns.

Är det pensionärerna som vågar ifrågasätta? De nya revolutionärerna? Men vem vågar lyssna?

Alla dessa samtal, ständigt uppblandade med det respektlösa skämtet – som jag faktiskt tycker är ett sätt att visa stor respekt. Efteråt funderar vi: Var alla såna förr? Eller har vi förändrats med åren – produktförädlats? Så att vi avspända bjuder på oss själva.

Visst är det jobbigt med all oss slocknade pensionärer, stelnade i gamla (van)föreställningar? Så obstinata att vi inte ens fattar att det är såna vi är… 😉