En stor del av mitt yrkesliv tillbringade jag på en arbetsplats där många inte hade blek hy och råttfärgat hår (som jag) utan andra varianter. Min närmaste arbetskamrat var från Libanon och vi umgicks även en del familjevis.

En dag för många år sen mötte jag i korridoren en mycket lång, mycket musklig ung man med det kolsvarta håret i avancerad frisyr. Han gick med svängande armar, som bredaxlade unga män gärna gör, och såg definitivt inte ut som någon av mina arbetskamrater. Jag (som är mycket kort) hann bli lite rädd: Vem är han? Vad gör han här? Sen kom (närsynta) jag närmare – och såg de snälla bruna ögonen jag kände igen så väl. Det var kollegans äldste son, som vuxit mycket snabbt sen sist och spelade amerikansk fotboll.

Jag vet inte om det är sen dess eller för att jag själv har en son, men numera reagerar jag snarast med moderskänslor när jag ser en grupp unga hannar, oavsett hårfärg. (Håller de sen på att tappa byxorna vill jag hjälpa till att dra upp dem. 😉 Egentligen. Men jag gör det inte, viss självbevarelsedrift har jag.)

Efter att vi blivit rånade av en barnliga i Italien intog vi instinktivt aggressiv försvarsställning så fort vi såg barn. Efter några dagar gick det över, och vår vanliga positiva grundinställning gentemot barn återkom.

TV-programmet “Absolut svensk” ska undersöka hur fördomsfulla vi människor är (och har tydligen redan innan det sänts väckt (fördomsfull?) ilska). Soran Ismail intervjuades i morron-TV:

Nu ska polisen göra gränskontroll, men får inte ”dra rasistkortet”. Fast av oss tre (programledarna och han själv) skulle de kolla mig men inte er, baserat på utseendet. Det är rasism. MEN här är det nödvändigt, för de kan inte kolla alla. Och jag ser ut som dem de har fått i uppdrag att kolla. Så det är OK, eftersom det är det enda de har att gå efter i det läget. Man borde säga det: ”Nu kommer vi att behöva använda lite rasism för att utföra vårt arbete. Vi är ledsna för det och hoppas att ni kan ha överseende.”

Vi har alla fördomar, och det är OK. Det är bra att mina fördomar blir tydliga för mig, för då får jag en chans att bearbeta dem.

För det som är relevant är hur vi agerar.

Ismail försöker förklara vad han menar med fördomar, men jag tycker att programledarna verkar förbluffande oförstående. Är det bara jag som direkt känner igen mig och min hjärna?

För fördomar är inget dåligt i sig. De ingår i hjärnans sätt att sortera och kategorisera en brokig omgivning, för att vi inte ska drunkna i intryck. Om man går på promenad med ett litet barn kommer man inte långt om barnet får bestämma takten. Jag har prövat: Det lilla barnet undersöker varje del av omgivningen, luktar på ALLA blommor (och annat), känner på gruset och leker med det en stund, smakar kanske. Glor ogenerat på förbipasserande, särskilt om de inte liknar dem man är van vid. Om barnet är stort nog att pratar blir det många frågor: Varför sitter du i rullstol? Vilken stor näsa du har! Varför har du så konstiga kläder? etc.

Allt ingår i barnets upptäcksfärd ut i världen. Och dess trägna arbete att kategorisera omgivningen.

Som vuxen förväntas vi kunna ta oss till jobbet betydligt snabbare än det lilla barnet, vi åker T-bana och arbetar utan att alltför mycket förvirras av omgivande människor. Om de inte verkar konstiga/främmande/kanske farliga. Om du i ögonvrån skymtar en man med k-pist reagerar du på ett annat sätt än om det är ett paraply han håller i. Antagligen tror du först inte dina ögon, men reagerar gör du, för att det faller ur ramen.

Vi varken kan eller bör försöka ändra hjärnans sätt att processa information, det har hjälpt oss att överleva i en farlig värld. Men vi behöver känna till och lära oss att hantera det, så att vi kan ta ansvar för vårt handlande.

När någon pratar norrländska med mig utgår jag reflexmässigt från att det är en hedersknyffel. Det måste hänga ihop med barndomens somrar hos mormor och morfar. Trots detta kommer jag att märka om en norrlänning skulle försöka lura mig. Eftersom jag är medveten om att det är en fördom – om än positiv.

Vad är en fördom? Jag läser på “Vägen ut ur hatet”: Den är inte negativ i sig. Men den kan bli.

En fördom är egentligen detsamma som en förhandsuppfattning, man dömer före – det vill säga innan man vet. Förhandsuppfattningar är ofta nödvändiga för att vi människor ska kunna tolka och bringa reda i information om vår verklighet.

En fördom skiljer sig från en förhandsuppfattning på så vis att den är kopplad till starka känslor, ofta en negativ inställning till en särskild kategori av människor eller företeelser. Dessa starka känslor kan göra att man bortser från sådan information som motsäger den föreställning man har. Därför låter man sig inte påverkas av det som ens erfarenhet eller förnuft signalerar, utan tolkar om informationen så att den passar in i ens egen ”felaktiga” bild, alltså fördomen.

Alla har fördomar. Men det är först när fördomarna utvecklas till hat och diskriminering som de blir till problem.