Det är nog lika bra att vi fyrtiotalister är för många för att komma in på nåt äldreboende innan vi redan är döende. För nu ser jag att bara 30 % av landets äldreboenden har Wi-Fi. En del (äldre) säger att det är värre än så. 

Hur har man tänkt man då?  Rättare sagt: Har man tänkt då?

Jag som inför kommande ålderskrämpor tröstat mig med att så länge jag har kvar viss syn på det öga jag mest använder och kan röra några fingrar (helst på höger hand) står jag ändå i kontakt med världen genom min älskade laptop. Det finns väl till och med hjälpmedel för synskadade?

Men nu ser jag att det bara gäller så länge jag kan bo kvar i lägenheten. Inte om jag blir för skruttig för det – och alltså behöver min uppkoppling så mycket mer. ❓  På alla möjliga sätt.

Det är en VÄLDIG skillnad mellan att skajpa och prata i telefon med litet barnbarn, kan jag intyga. Mormor kan följa utvecklingen och barnbarnet känner (förhoppningsvis) igen ansiktet och kan kommunicera redan innan orden kommit.

Dessutom är det gratis, vilket väl måste vara särskilt intressant just för pensionärer. Vilka har större behov av att kunna läsa tidningar gratis, dessutom med valfri teckenstorlek?

Förutom information av olika slag finns oerhörda mängder valfri underhållning på nätet, man kan exempelvis botanisera i SVTs arkiv från ungdomens dar, det gör jag själv. Fast allra mest älskar jag film, som jag nu kan njuta av på nytt sätt: Först ser jag filmen, sen går jag in på imdb.com och läser det jag vill av recensioner, kringfakta, insmugna felaktigheter, bakgrund (är det en sann historia?) etc. Och följer de långa diskussionerna mellan pålästa filmnördar och andra, seriösa och oseriösa. Jag gillar ju filmer med s k twist, och inser inte sällan att jag inte begripit hela storyn.

Varför ska just de på äldreboende undanhållas detta, de som har tid att fördjupa sig? Vara hänvisade till att titta på det som andra vill titta på? Alltså det som jag i allmänhet nogsamt undviker.

Mitt bloggande ger mycket, bland annat nyttig hjärngympa och nya kontakter. Jag har läst artiklar om hur aktivitet på nätet motverkar demens, och känner ju själv av lite nyttig träningsvärk mellan öronen emellanåt. 😉

Förutom det här lustfyllda (och därmed nyttiga!) tillkommer rent praktiska saker jag faktiskt inte begriper hur man klarar sig utan. Hur klarar man ekonomin utan internetbank? Att handla på nätet passar väl perfekt för äldre, i år slapp vi julhandelsträngseln helt. Under denna hosthöst har jag läst mycket på nätet om hur jag kan medicinera, huskurer, när och vart jag ska ringa för hjälp, öppettider. Och vad som egentligen står på bipacksedelns myrskrift, även efter att jag slarvat bort den…  Om jag skulle drabbas av någon kris skulle jag ha ett oerhört stöd i kontakten med människor som är eller har varit i samma situation. Det vet jag, för det har jag haft förut.

Det jag framför allt inte begriper är VARFÖR i allsindar man skulle försöka klara sig utan det.

Det kan väl knappast vara kostnaden? Saknar man tekniskt kunnande i vården? Det måste finnas många anhöriga som gärna hjälper till med sina IT-kunskaper. Och alltflera av de “äldre” själva.

Jag minns bloggaren ”gammelmormorn”, 90+, som fick hjälp av släkting att starta bloggen och sen dess fått många som följer och kommenterar hennes kloka tankar. Här hemma har vi spånat kring “bygdemuseer” på nätet, med digitaliserade gamla brev och foton etc, som nu kan ligga bortglömda på en vind eller kastats eftersom inga efterlevande varit intresserade. Det finns säkert många både gamla och unga som gärna hjälper till, på samma sätt som Wikipedia upprätthålls av ett stort antal entusiaster. En av dem är vår granne på landet som har varit pensionär längre än vi. 🙂

Helt krasst är det faktiskt även en kostnadsbesparing om äldre mår bättre, inte blir dementa eller deprimerade i påtvingad isolering och sysslolöshet. Just nu hörde jag förskräckande siffror på utskriven antidepressiv medicin, som dessutom inte fungerar på de gamla. Utom att de  är känsligare för oönskade biverkningar…

Det här har fått Birgitta Jonsson att starta  Facebookgruppen ”Internet på äldreboenden”.  Där diskuterar man och länkar nyheter i ämnet, medan den kommunala kvarnarna l-å-n-g-s-a-m-t mal vidare.

Jag läser i en intervju:

– Hur ska den som hamnat på äldreboende på grund av rörelsesvårigheter betala räkningar? Sköta aktieaffärer? Köpa böcker? Ska man behöva ha god man för att man saknar internet?

– Jag fick en stroke för två år sen och hamnade på intensiven. Men redan första kvällen kunde jag använda höger hand och gå in på Facebook. Den kontakten med mitt vanliga liv och alla uppmuntrande tillrop bidrog mycket till att jag lade manken till och kom tillbaka så fort.

– Det går åt rätt håll men med snigelfart.

Men det finns ett orosmoln vid horisonten. Det är nämligen oklart om fritt Wi-Fi ligger inom ramen för kommunala befogenheter. Eftersom ingen ännu överklagat en kommuns beslut att införa det, har saken inte prövats mot kommunallagen….

Tänk om man kommer fram till att de redan införda måste monteras ner…

Men vi gamla människor är inte försvarslösa – speciellt inte fyrtiotalisterna! Vi valde vår förra lägenhet mycket för att vi där fick bredband, vilket inte var så självklart då som nu. Eller som jag trodde det var nu. Om jag idag skulle välja äldreboende (vilket man alltså kan göra PÅ NÄTET 😉 ) skulle punkt 1 vara Wi-Fi.

Och så finns ju  Facebookgruppen för opinionsbildning!

Fast… de som redan bor på äldreboendet kommer förstås inte åt den. Heller.

Är det så det är tänkt, tro?