Jag trodde det berodde på stigande ålder (möjligen, möjligen ökande vishet? 😉 ) att jag allt oftare uppfattar samtal på radio och TV som pladdriga, tycker att även läkare och professorer pratar som dagisbarn, i korta enkla meningar, ivrigt nickande, instämmande och fnissande.

Även det intressanta radioprogrammet “Språket” blandas numera upp med interna skämt och fnitter. Men programmet behövde moderniseras, läser jag, eftersom det blivit för pensionärsaktigt. Hrmpf! fnyste pensionären ampert. (Visst kan jag fina ord? Lyssnade nämligen på “Språket”. Förr, alltså 😉 .)

Eftersom det är allra värst i amerikanska program misstänkte jag starkt att beteendet kommit därifrån.

Men nu läser jag att det kan finnas flera orsaker.

Psykologiprofessorn Sherry Turkle, aka “Techno-Freud” eftersom hon specialiserat sig på hur ny teknik förändrar oss och våra relationer, är aktuell med boken ”Reclaiming conversation – the power of talk in a digital age”.

Särskilt unga människor tillbringar allt mer tid på nätet och mindre med att umgås i verkliga livet. Och även när man umgås IRL har man mobilen till hands. Det påverkar oss på sätt vi kanske inte tänker på. Vi kommunicerar mer än någonsin, men för allt färre riktiga samtal. Om mobilen är med, även om den ligger oanvänd på middagsbordet, är vi beredda på att när som helst bli avbrutna. Det påverkar vårt sätt att umgås och samtala. Det blir ju meningslöst att inveckla sig i långa, funderande resonemang om vi inte ostört kan avsluta dem. Det påminner mig om TV-programmen man märker är gjorda för att fungera med reklamavbrott: korta tydliga meningar och täta sammanfattningar – inga slingrande samtal där inte.

Det är alltså inte den nya tekniken som Turkle ser som problematisk, utan vårt sätt att använda den. Vi koncentrerar oss inte helt på den vi är tillsammans med. Medan vi exempelvis äter frukost tillsammans med våra barn läser vi och svarar på mail, kollar Facebook. Det är distraherande på ett helt annat sätt än när vi förr slöbläddrade i morrontidningen. Eftersom just samspelet är så viktigt för barns utveckling har hon i sitt hem ickeuppkopplade zoner, där alla alltid är helt och fullt närvarande. En pappa som kollade mobilen medan han badade sitt yngsta barn istället för att prata med det, som han gjort med det äldre, fick rådet att inte ta in mobilen i badrummet. (Det ironiska är ju att med nutida mobiler missar vi ingenting, allt finns kvar när vi kommer ut ur badrummet.)

Professorns studenter vill inte längre helst träffa henne personligen: “rather text than talk” är det som gäller. Då kan de göra annat samtidigt, vilket ju känns effektivt  – även om det inte alltid är det. De kan också fila på sina formuleringar istället för att behöva uttrycka sig spontant och kanske trevande. Det påminner mig om de photoshoppade bilderna många visar upp på Facebook, Instagram mm: Mitt perfekta jag möter en annans perfekta jag.

Problemet är ju bara att ingen av oss ÄR perfekt. 😦

På det här sättet slipper vi möten med jobbiga människor och tråkiga longörer i samtalen. Det låter ju bra, men den ytliga kontakten gör att vi inte knyter an till den andra personen som vi skulle ha gjort om vi vågat engagera oss, lyssna och ställa mer personliga frågor till varandra, tränga djupare. Det vi minns från personer som tidigt haft inflytande över våra liv, exempelvis föräldrar och lärare, är ju inte de exakta orden utan helheten med ansiktsuttryck, tonfall, kroppsspråk. Det är i det närvarande samtalet vi visar varandra vad vi känner och tänker, vilka vi är. Och lär oss empati.

Empatilösheten märks särskilt tydligt i näthatet. Utan det mänskliga mötet blir det lättare att avhumanisera människor. Om vi blir oense om något med våra middagsgäster börjar vuxna människor i allmänhet inte vråla fula ord och mordhota. “Så gör man inte”, helt enkelt för att ingen skulle vilja umgås med oss då. Det är i mötet med andra människor som vi blir mänskliga.

Vi behöver även vara ensamma och uttråkade, icke-effektiva och ouppkopplade. För när vi är uttråkade har våra hjärnor inte tråkigt alls. De jobbar med att sammanställa allt vi tagit in. Om vi kastar oss över våra telefoner i alla uppkommande pauser går vi miste om en viktig process. När tanken får vandra i ensamhet och lugn är vi som mest kreativa.

Tekniken guidar oss till sånt vi troligen kommer att gilla, anpassade annonser och sökresultat etc. I den här friktionsfria sköna världen behöver man aldrig bli besviken eller utmana sina åsikter. Men man missar också möjligheten att utvecklas.

Turkle ser ändå hopp om den yngre generationen och citerar: “I want to raise my children not the way I’ve been raised, but the way my parents think they have been raising me: in a house of conversation.”

Och:

Ett äkta samtal är en magisk sak som händer mellan två människor. Det är i konversation med andra som vi är som mest mänskliga. Där är då vi skapar intimitet och empati.