Jag har tyckt mig ana ett mönster i mycket av det jag läser och hör, men inte vetat riktigt vilket. Plötsligt hittar jag det – i en Monty Pythonsketch! Remember this?: 

Fyra äldre män hjälper varann att minnas: “På den tiden blev man lycklig av en kopp te.” “Kallt.” “Utan mjölk eller socker.” “Utan te.” “Vi hade ingen kopp.” “Vi var tacksamma om vi fick suga på en fuktig trasa.” Sen blir bara syndare o syndare om dem. Ända fram till barnet som varje dag åt gift till frukost och efter 29 timmars arbetsdag i gruvan (som han fick betala för att få utföra) regelbundet blev ihjälslagen av sin far som sen dansade och sjöng Hallelujah.

Varmed man var framme vid slutklämmen: ”Och om man berättar det här för dagens ungdom tror de en inte!”

Riktigt så synd är det inte om dem jag läser om. Men de jobbar på det.

Det är ett väldigt bölande i våra vanligaste tidningar, märkligt nog mest under rubriken “Nöje”. Är man inte uppriven och tårögd över att man får vara med – och därför blir jättenervös och stressad, förföljd av beundrare och fotografer, (kanske) sjuk… så bryter man ihop över att man INTE får vara med. Lika synd-om i vilket fall.

När kvinnor med hashtaggen  #inteerakvinnor protesterade mot oönskat så kallat ”beskydd” av självutnämnda, maskerade rasister och fotbollshuliganer fick de en del negativa reaktioner, även från kvinnor som reagerade på att uppropet kom från vita kvinnor.

Jag tyckte det var naturligt – det var ju just vita kvinnor som skulle “beskyddas”.  ❓ (Och vill gärna passa på att betacka mig även för egen del!) Men det jag då inte tänkte på är att det faktiskt är ÄNNU syndare om rasifierade kvinnor.

Och om man säger att man känner sig tjock är det ett hån mot de riktigt tjocka. Som det faktiskt är syndare om.

Till och med i fallet med den bluffande kirurgen Macchiarini säger rektor upprört att det faktiskt var ÄNNU syndare om patienterna i Ryssland – för de var ju friskare innan de opererades och därmed gick en plågsam död till mötes. På grund av denna medkänsla återkommer rektor ständigt till att prata om dem istället för vad som hände på Karolinska. (OK, det KAN också ha att göra med att han inte behöver stå till svars för vad som gjordes i Ryssland. Hoppas han. )

Men nu läser jag att åtminstone de virtuella assistenterna ska kasta av sig offerkoftan när de blir kränkta i kundkontakter. För nu ska trakasserierna mot ”Siri” och hennes ”kollegor” stoppas med den nya generationens assistent, som vägrar ta någon skit. ”Säger någon något vidrigt blir hon arg.”

Heja Siri och Cortana!

Jag lutar åt att hålla med Strindberg:

Det är synd om människorna.