Hur funkar vi?

Låtsaskompisar – och lite Bodil Malmsten

Minns ni Mållgan?  Alfons Åbergs hemlige vän som kommer precis när Alfons vill. Han är så hemlig att bara Alfons kan se honom. Därför har jag ingen bild på honom, bara en liten Alfons. 🙂

Jag läser att en medelålders proffsbloggerska blivit oerhört besviken över att hon inte fått flera “likes” (👍) när hon lagt ut en snygg bild av sig själv på Facebook.

Hon får rekordmånga kommentarer, varav de flesta håller med: Det är väl inte mycket begärt, ett tecken på generell snålhet, etc. Medan några urskuldar sig för att de kanske inte varje dag hinner igenom hela flödet och  👍 “lika” (heter det så?) alla inlägg och bilder.

Som ofta står jag brevid och river mig i håret: VAD ÄR DETTA? ❓  Har man en sorts 👍-plikt på Facebook? Tackolov att jag aldrig vistas där, kan ju inte vara nyttigt för kroppen.

Andra förvirrande tidens tecken: Somliga bölar ideligen i spalterna, en del får stor uppmärksamhet för att de kastar skit på varann eller leker med toapappersrullar. (Vuxna människor!) Andra skriver om hur trötta de är på allt det där bölandet etc, och sen kan åter andra bemöta de senares irritation (i en evighetsmaskin) med att var och en har rätt att böla hur mycket den vill.

Och det är ju alldeles sant.

Varför blir då jag också så irriterad ibland? Jag inser ju faktiskt att det ingår i marknadsföringen och tidningarna blir inte bättre än sina läsare, exempelvis jag själv. 😉 (Även om jag ytterst sällan klickar på sånt, jag lovar!) Men jag vill inte tvångsmatas med det. Hela tiden. Inte heller med de armviftande programledarna i radio och TV, som flamsar och fnittrar istället för att prata som folk. Sa tanten ampert. (Fint tantord där!)

Vofför gör de på detta viset? som rumpnissen sa.

Och så slår det mig. De försöker vara mina låtsaskompisar! Och det fattar inte jag, det är därför det blir konstigt och irriterande.

Det blir en krock: Egentligen är det programledare, artister, skribenter etc – alltså proffs, som gör ett jobb jag (ibland) är beredd att betala för. Men i uppdraget ingår tydligen numera att man måste marknadsföra sig – som kompis. Fast jag, uppväxt  i andra tider, inte begriper det.

Då förstår jag ju bättre: Det är klart att jag vill visa mina bästisar min roliga nya toapappershobby, eller få tröst när jag är jättelessen. Eller flamsa och fnissa när jag är på det humöret. Och om jag visar en bild på mig i min finaste klänning för en kompis och hon bara tyst tittar bort – såklart att jag blir lessen då!

Plötsligt kommer jag att tänka på Bodil Malmsten, möjligen som motvikt. Jag har flera av hennes böcker och läste hennes blogg i många år. I början fanns där en gästbok, som jag skrev i en gång när jag känt igen mig i hennes bok. Men sen valde hon att skriva utan  kommentarsmöjligheter, för hon hade bestämt sig för att bara skriva. Och det gjorde hon – in i det sista.

Men hon var ingen låtsaskompis. Jag saknar henne.

Ett citat jag sparat länge:

Ha så roligt som möjligt så länge det varar.
Att stoppa åldrandet är som att försöka stoppa tidvattnet med lillfingret,
jag vet, jag har försökt.
Det finns ingen bromsmedicin mot tiden.

och ett odaterat som jag såg just nu:

Angående bloggdebatten.

En gång försökte jag slå ihjäl min man med en stekpanna. Men inte utbröt det någon debatt om att det är dåligt med stekpannor för det.

Jag saknar henne verkligen.

13 reaktioner på ”Låtsaskompisar – och lite Bodil Malmsten”

  1. Jag kände en viss irritation när en av mina fb-vänner helt plötsligt blev en självutnämnd polis som bestämde att alla vi som lägger upp bilder på oss själva på fb/instagram/bloggar (speciellt när vi tränat) är bekräftelsejunkies och att hon själv ägnade sig åt viktigare saker än så. Jaså? Som filma när ungen dansar i köket? Slickar en slev? Äter? Sover? Vad tillfredsställer man för behov då? Tänk om vi bara skriver? Tänk om det bara är en vanlig dagbok med bilder? Tänk om det inte finns någon större tanke bakom? Tänk om… vi alla är olika.

    Fler stekpannor till folk rent generellt.

    Gilla

    Svara

    1. Javisst, föräldrars och vänners bekräftelse är livsviktiga. Men okändas? Även på min sovande Facebooksida har jag 13 vänner. Dem är jag bekant med IRL, men deras bekräftelse är inte viktig för mig, det är bara mina närmastes. (Andras bekräftelse är småtrevlig, men inte så att jag blir lessen om den uteblir.)
      Det är nog en åldersfördel. 🙂

      Gilla

      Svara

  3. Det har alltid funnits behov av att få bekräftelse via utseendet, den enda skillnaden nu är att det finns större möjligheter att publicera bilder som kan nås av många och att vi ser det tydligare. Känns lite som panik från en äldre generation. Min tex…
    Själv är jag bara intresserad av bekräftelse vad gäller mat som jag lagat – äter man inte eller knorrar hamnar man på min shitlist.

    Gilla

    Svara

    1. Kanske bekräftelsebehovet blivit mättligt? Jag tycker det är trevligt om folk tycker jag är snygg o trevlig 🙂 – men blir inte nedbruten om ytliga bekanta inte gör/inser det.

      Och riktiga FBare har väl hundratals FB-vänner (tror jag ❓ ) Om alla ska sitta o lika allting hela tiden riskerar väl hela nätet att kracka ihop.

      HJÄLP! Rädda min blogg! 😱 (Och era.)

      Gilla

      Svara

  4. Jag är med i Facebook, fast dolt. Med ett begränsat antal vänner. Men tycker ändå det är så fånigt med inläggen många gånger. Man ska tala om att man är emot cancer, att man är emot våld, att man är emot djurplågeri. Men hallå – är det någon som är för cancer, våld och djurplågeri? Vad fyller alla dessa inlägg för funktion? Har bestämt mig för att inte lika såna inlägg. Tycker det är mer intressant med inlägg som handlar om ett dagsaktuellt ämne, för fram sina åsikter, beskriver en teater man sett, en bok man läst osv.

    Gilla

    Svara

    1. Jag gick med i Facebook när jag trodde jag skulle tycka det var kul, tror jag är dold. Ibland behöver man ju vara med, vår bostadsrättsförening och min förra bank(!) får man kontakt med där…

      Men sen upptäckte jag bloggarna 🙂 , och där tycker jag man kan ha sånt meningsutbyte jag tycker är intressant, som du skriver. När jag tittar in på FB får jag intrycket att man renodlat just den del i det sociala umgänget som jag tycker är ett (ibland nödvändigt) ont – kallpratet. = Booring! För mig i alla fall.

      Gillad av 1 person

      Svara

Lämna ett svar till Maria Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.