Jag har ju länge funderat kring det här svartvita sättet att betrakta världen som jag inte begriper mig på: “Tummen upp eller ner”. Min egen tumme pekar både hit och dit (oftast sitter den dessutom mitt i handen, men det är ett helt annat problem). 

Plötsligt hittar jag förklaringen! 🙂  Här handlar det tydligen om “toddler brain” – småbarnshjärnan – skriver neurologen Daniel Levitin i sin bok “The Organized Mind”. “Toddler brain habits” kännetecknas av impulsivitet, dåligt omdöme, självfixering, och flyktiga känslor. Jag läser och reflekterar.

Vår moderna tillvaro har blivit mycket mera komplicerad än vad våra hjärnor egentligen klarar av att hantera. Vi  blir överstimulerade och tar vår tillflykt till småbarnshjärnan. Men den kan varken förutse eller tänka igenom konsekvenserna av vårt beteende.

Till skillnad från vuxna är småbarn oförmögna att se saker ur något annat än sitt eget perspektiv. De använder sin fantasi för att fylla i luckorna till en bild av hur andra tänker.

Och fantasierna styrs av hur de känner just för ögonblicket. Deras uppfattningar om andra människor växlar alltså mellan att vara mycket positiva och mycket negativa. Och det kan växla fort mellan “Dumma mamma!” och ”Snälla mamma!”

Själv har jag märkt att jag gärna tolkar andra människor som vänligt inställda om jag mår bra – och tvärtom. Vilket jag antar beror både på den egna tolkningen och hur ens utstrålning påverkas av sinnesstämningen.

Vuxna med småbarnshjärnan inkopplad ägnar sig gärna åt att moralisera, psykologisera, agera som martyrer. I stället för att försöka förbättra situationer och lösa konflikter tjurar de, kritiserar och nedvärderar andra. Eller blir rasande, ibland våldsamma. Barnsliga, helt enkelt. För  aggressiv ilska och våld (som inte handlar om att skydda liv, hälsa eller andra personer) är inte vuxet beteende.

De flesta av oss blir väl förbannade med  ojämna mellanrum. Jag vet att jag blir det – den startmotorn kan behövas ibland 😉 .  Skiljelinjen går väl mellan dem som stannar kvar där och dem som går vidare.

Här kan jag se möjliga förklaringar till bland annat näthat, mobbning, offertkoftor, nymoralism och kränkthetstävlingar. Själv psykologiserar jag nog mest. 🙂

När vi gång på gång upprepar samma misstag beror det också på småbarnshjärnan, säger författaren. Under stress söker vi trygghet i invanda beteenden och försvarsmekanismer, och gamla känslor dyker upp. Djupast rotade är förstås de från barndomen. Småbarnshjärnan domineras helt av känslor, och om känslorna är negativa går larmet. Då är det inte tal om att analysera situationen och komma ihåg vad vi lärt oss av tidigare misstag. Då gäller: ”Rädde sig den som kan!”

Det är när vi försöker rättfärdiga våra brott mot vår egen “inre kompass” som vi kan fastna i de negativa känslor som leder till ett evigt upprepande av samma misstag. När vi koncentrerar oss på att rättfärdiga och försvara våra negativa känslor förstärker vi, förstorar, och förlänger dem.

I den vuxna hjärnan vet vi att negativa känslor antingen kan vara utslag av ”dåligt humör”, som kan gå över av sig själv, eller bero på något vi behöver åtgärda. Småbarnshjärnan tror att de negativa känslorna är absoluta och eviga.

Känslan “Min relation är inte bra!” kan bero på att jag har sovit dåligt, just grälat med min partner, håller på att bli förkyld, är hungrig…  etc. I så fall har jag som vuxen lärt mig att det kommer att gå över.

Om jag inser att det är allvarligare än så kan jag ta itu med känslan genom att fundera vidare: “Varför? Vad kan jag göra åt det”, prata med min partner, rannsaka mig själv, diskutera kompromisser, etc etc. För att slutligen komma fram till en lösning: Förhållandet förändras, förbättras eller avslutas.

Jag kan också bestämma mig för att den dåliga relationen beror på att “Min partner är dum.” Och tillbringa tiden med att fördjupa mig i exakt HUR dum. Då förblir jag garanterat i samma negativa känsla. Den blir evig – precis som småbarnshjärnan trodde… 😦

I den vuxna hjärnan däremot lär vi av tidigare misstag, växer från dem, och höjer oss över dem. Tummen upp för det! 👍