Den här artikeln om min mormor fanns i Piteå-Tidningen inför valet 1973. Jag har ett något medfaret exemplar av affischbilden på väggen hemma och blev väldigt glad när jag hittade artikeln i en blogg. 

Ett stycke svensk historia, om man vill vara högtidlig.  Om jag minns rätt hade man fått kritik för att i kampanjen ”Gärna medalj men först rejäl pension” ha använt en bild på en pensionär, som inte fanns i verkligheten. Så  1973 värvade min morbror sin egen son och sin mor, den mångåriga ordföranden i kvinnoförbundet – äkta vara rakt igenom. 🙂

Uppdaterat 2019: Fast nyligen läste jag att mannen på bilden funnits, hette Ernst Åkerström och åtminstone tidigare varit verksam som metallarbetare. Sin medalj hade han fått som chef för frivilliga brandkåren, men pensionen var det sämre med. Han var morfar till Roland Erixon som formgav affischen.

(Min mamma är en av de i artikeln omnämnda tvillingarna, född 1921.)

(Hämtat från Roger Lindqvists blogg. )

---

Alida från Hortlax, valets omslagsflicka 1973

Tor är ett av Alida och Ernst Lindmarks nio barn och verksam som tecknare på ARE-bolagen. Socialdemokraterna är kunder och Tor har på så sätt övertalat sin mor att ställa upp på ett alldeles speciellt sätt i årets valrörelse.

”Det är inget märkvärdigt med mig” säger fru Lindmark. ”Det är många som haft det lika fattigt som jag.” Det är förvisso sant. Alida Lindmark är bara en av de många som varit med om att bygga upp dagens samhälle. Men hennes liv tål ändå att repeteras.

”Jag hade tur som fick lära mig sömnad från ungdomen”, säger Alida. ”Jag träffade Ernst redan som 18-åring och gifte mig och blev mor före 19.”

14 månader senare blev Alida mor igen och den gången födde hon tvillingar. Ernst och Alida fick hjälp med att köpa ett hus. Det var inte mycket till hus men i alla fall.

Tog hand om svärfar

Men i den vevan blev Ernsts pappa sjuk. Han behövde hjälp och makarna flyttade dit och tog hand om svärfar. Alida hade då tre egna barn och svärfar att ta hand om. Alida och Ernst bodde med barnen i köket och svärfar var sängliggande i kammaren.

Under de tre åren föddes ytterligare två barn innan svärfar tillfrisknade. Under de åren hade Ernst det dåligt med arbete som de flesta på den tiden. Långa tider låg han borta på arbeten.

Sydde och sydde

”Det var tur att jag hade symaskinen redan på den tiden”, säger Alida med glimten i ögat. ”Jag sydde och sydde och lappade och stod i. Jag sydde också åt andra och fick in någon krona. Men nog var det tungt alltid. Den enda eldstad som fanns i stugan var en öppen spis för matlagning och blöjkok. Vatten och avlopp var inte att tänka på.”

Däremot varmgjorde Ernst ytterligare ett rum i stugan innan det blev dags för familjen att flytta därifrån. Och flyttade gjorde familjen mot slutet av 1920-talet. Det behövdes en slags vaktmästare i sockenstugan. Familjen Lindmark flyttade in och Alida fick i uppgift att städa, koka kaffe och servera. Fri bostad och 80 kronor per år var lönen.

Högergubbarna talade

Men det var åren i sockenstugan som kom att tända Alida. När tid fanns hade hon lov att lyssna på gubbarna.

”Jag fick mina tankar om ett och annat. Särskilt när högergubbarna talade. De hade ett sätt att lägga orden som gjorde mig arg. Det var något nedlåtande  i deras röster när de talade om oss andra, oss vanliga människor.”

Den här gamla symaskinen från början av seklet fungerar fortfarande. På den har Alida sytt åt andra och framförallt sytt om och lappat till sina barn. Sondottern Danielle från Californien är intresserad.

Bildade kvinnoklubb

Ernst var arbetarekommunens ordförande i Hortlax och med i det fackliga. Det var också han som hjälpte Alida att bilda en socialdemokratisk kvinnoklubb i Hortlax. Där var hon ordförande i 18 år. Alida Lindmark satt också 18 år i socialnämnden, 8 år i barnavårdsnämnden och 8 år i kommunalfullmäktige.

”Och det är klart att det var till demokraterna jag gick. Jag förstod tidigt att vi fattiga måste gå samman.”

Alida och Ernst fick nio barn med åren.

”Ja, alla har varit välkomna när de har kommit. Och det har gått bra för dem i livet”, säger Alida lågmält. ”Synd bara att inte Ernst fick leva och uppleva hur bra vi nu har det.”

Men folk klagar

Alida bor nu i det Per-Albin hus som hon och Ernst byggde på 1930-talet. Där finns många varmgjorda rum och de nio barnen kommer regelbundet hem.

Alida åker också runt en hel del hos barn och barnbarn och gläds över att hälsan står henne bi och att det går bra för barn och barnbarn.

”Men tänk folk klagar alldeles förfärligt i dag”, säger Alida. ”Mina barn vågar förstås inte klaga, åtminstone när jag hör på. Men jag tror att de är unga människor i medelklassen som klagar mest. Jag blir så arg när jag hör sånt och tänker tillbaka på hur min generation haft det.”

”När jag skickade barnen till skolan fick de inte så mycket som en blyertspenna. Skolmat och fria böcker fanns naturligtvis inte. Tänk om folk kunde bygga lite mindre hus och slå sig till ro med lite mindre i många avseenden. Jag tycker vi har det så bra att det är tillräckligt om vi får behålla det som finns.”

Ofattbart hur vi klarade oss

”När man ser tillbaka är det nästan ofattbart hur vi kunde klara oss. Men det var ju många som hade det lika svårt. Vi fattiga  höll ihop och hjälpte varandra och gjorde oss på något sätt rika som människor. Innan alla barnen var utflugna började samhället också fungera så smått för fattiga människor.” Då kom barnbidraget och Alida berättar att yngste pojken t.o.m. fick gå i realskolan. De andra fick som alla andra från trakten ge sig ut i livet på vinst och förlust. ”Gudskelov gick det bra för dem ändå.”

Barnbarnet på miljöaffischen finns också på valaffischen. Alida läser här Olof Palmes tackkort från Fårö för att hon ställt upp som representant för de gamla fattig-Sverige i årets valrörelse.

Sonen Mats bor i Californien och är hemma hos mor Alida tillsammans med hustru Birgitta född i Frankrike och Danielle 8 år. De beundrar tillsammans den vackra valaffischen som just nu pryder hela landet i massupplaga. Just under den här björken är valaffischen också tagen.

---

Piteå Tidningen den 22 augusti 1973.
Text: Sven Lindblom Foto: Nils Ögren.