Ibland saknar jag ett neutralt ord för “ensam”, eftersom det verkar så negativt laddat för de flesta, med bismak av övergiven. På engelska finns ju “alone” och “lonely”, på tyska “allein” och “einsam”, som åtminstone jag uppfattar ha olika laddning. En del verkar använda “själv” som icke-negativ variant, men det kan inte jag – då går min språkpolis igång! Kanske har betydelsen glidit över till att betyda annat, men för mig betyder fortfarande “Att äta själv” att jag inte behöver matas, inte att jag saknar middagssällskap. Så gammal är jag.

För mig är den icke-negativa ensamheten ( ➕ ) en förutsättning för att jag ska må bra. Den ger mig möjlighet att smälta intryck, reflektera, rannsaka mig själv, till och med bli kreativ. Jag minns så tydligt hur jag en dag inte längre behövde tänka efter hur andra skulle göra/tänka innan jag själv reagerade. Det räckte med att jag lyssnade in i mig själv. Fast i vissa situationer har jag en tendens att gå i spinn, och då har jag fortfarande stor nytta av den gamla tekniken, talar lugnande till mig själv: “Hur skulle en vuxen mänska göra i den här situationen?” 😉 Och  så försöker jag göra likadant.

Ett annat starkt minne är hur skönt det var att känna igen sig i (älsklingsförfattaren) Dorothy Rowes beskrivning av hur hon reste världen runt som föredraghållare, deltog i konferenser, gärna bodde hos vänner – och  mot dagens slut längtade så mycket efter att få vara ensam i ett mörkt och svalt rum att det gjorde fysiskt ont. Så fick jag bekräftat att det var OK att vara sån (introvert): att behöva smälta alla intrycken i ensamhet, för att ladda batterierna, medan  andra (extraverta) laddar dem tillsammans med andra människor.

Nånstans läste jag att vi föds som original dör som kopior. Men håller inte med. Jo, vi föds helt klart som original, och sen socialiseras vi på olika sätt för att kunna fungera i det samhälle där vi finns. Vi  är ju flockdjur, remember? Om man har otur kan socialiseringen bli så hårdhänt att man blir skadad. Men människan har en fantastisk förmåga att överleva, “with a little help from my friends”. Och – om man får leva och ha hälsan – småningom komma fram till vem man verkligen är, och hur man vill leva sitt liv, för att sen försöka komma så nära det som möjligt. Möjligen till och med förädlad av socialiseringen? Det måste ju vara en fördel att man exempelvis lärt sig att hantera sitt temperament så att man inte riskerar att slå ihjäl alla dumma jävlar… 👊  

Numera träffar jag ibland mera förtänksamma (vuxna?) människor i min ålder som förbereder sitt seniorboende. Nyligen hörde jag talas om en – åtminstone för mig – ny variant: En lägenhet där man flyttar in när man uppnått en viss ålder och får bo kvar även om man börjar bli krasslig. Så länge man orkar kan man utnyttja pool, teaterbiljetter, hobbylokaler, gympasal etc. Allt eftersom man blir skruttigare kan man få allt mera vård. Middag och städning ingår från början och vårdpersonal finns inom räckhåll. Billigt var det förstås inte, men det lät intressant.

Jag lagar ju inte mat och gillar inte att städa, så den servicen låter ju bra. Ändå är det annat som tilltalar mig mest: Tryggheten i att veta att ett par kan fortsätta att bo tillsammans även om en partner behöver mer – eller annan sorts – vård, eller om den friskare gärna vill ta hand om den andre, men inte hela tiden och alldeles ensam. För i den ensamheten finns inget positivt. Om jag misstänker att maken drabbats av något farligt kan någon snabbt komma till hjälp, vid behov göra effektiv hjärt- och lungräddning, kolla om det är 112 som gäller – eller vårdcentralen.

Men resten av ”seniorpaketet” längtar jag ju inte (alls) efter, inser jag. Det krockar med mitt behov av ensamhet➕ . Jag vet ju inte hur det skulle kännas om jag var ensamstående, men har svårt att tro att jag nånsin kommer att vilja umgås med människor bara för att de är lika gamla som jag. Jag har ett plågsamt minne av en kurs där en tjej ville vara med mig, fast vi inte hade något gemensamt. JÄTTEjobbigt för mig. Hon var ju inte alls otrevlig, men på rasterna pratade jag och hon höll med. Eller  så var det tyst. Till slut gick jag desperat på toa – och hon följde efter! Ja, inte ända in, men lite panik fick jag. Tänk en sån granne, möjligen med begynnande demens och därmed mindre mottaglig för signaler. Och så middag i samma lokal. Nä, det passar nog inte mig, det här heller, känner jag.

I just det här seniorboendet uppstod ytterligare ett frågetecken: I presentationen framhålls deras ”klassiska och stilfulla miljö”. Och det vete f-n om vi är så stilfulla, nån av oss… Jag kan (nog?). Men jag vill ju inte.

Jag vill vara mig själv i mitt hem, min bastillvaro. Kanske det man kallar “default” ? Eller – ”original”?

Innebär det att jag är mogen? Eller barnsligt trotsig? Inte vet jag. Men sån är jag. 🙂