På Deutsches Historisches Museum visade de inte bara hela Tysklands historia, inklusive dagböcker från krigsslutet, som jag skrev om förut. De hade också specialutställningar.

“Relikte des kalten Krieges”

visade fotografier på miljöer från ”det kalla kriget”, den ständiga konflikten mellan supermakterna USA och Sovjetunionen och deras allierade på båda sidor om järnridån, som började en tid efter fredsslutet 45 och pågick ända till 1991. Då hade världen på kort tid förändrats: Berlinmuren hade fallit, Tyskland återförenats och Sovjetunionen brutit samman.

Fotografen Martin Roemers berättar på engelska, textat på tyska:

Han växte upp i skuggan av det kalla kriget, i rädsla för den närbelägna Röda armén och det hotande atomkriget. Under arbetets gång snöade han in mer och mer på sitt växande projekt (känner vi igen i det här hemmet, där vi just nu sitter fördjupade i alla våra bloggar! 🙂 )

De platser han fotograferade måste vara autentiska, se ut precis som de gjorde när de sista trupperna försvann. Därför blev det svårt att hitta en del av muren – det som inte var borttaget var målat eller “museifierat”. Inne i Berlin gick det inte alls, men till slut lyckades han mellan Thüringen och Bayern hitta en av de sista genuina murresterna.

En gammal militär övningsplats i Sachsen-Anhalt har använts av, i tur och ordning: de kejserliga trupperna inför första världskriget, nazisterna inför andra världskriget, sovjetryssarna och slutligen nuvarande Bundeswehr, Alla har de lämnat sina spår.

En gång när Roemer ville titta närmare på gamla militärbaracker i Ryssland snubblade han över några soldater och insåg att husen fortfarande användes. Han blev förhörd en hel dag av efterträdaren till KGB – tio år efter det kalla krigets slut.

Han funderar kring hur det kalla kriget påverkat naturen och om människors rädsla, som ju låg till grund för det. Hur det var – och hur det kan bli igen…

Eller: Är det egentligen annorlunda idag? Bra fråga.

Jag fastnar särskilt för ett besökande par han berättar om. De hade blivit speciellt chockade över ”bilden på det ryska tortyrrummet” och skrämdes av på vilka grymma sätt alla verktyg kan ha använts. Han förstod inte vilken bild de menade. Bilden (som syns 9:03 in i videon) föreställer ett undersökningsrum med gynstol i ett ryskt militärsjukhus. Eftersom det var ryskt utgick besökarna ifrån att det rörde sig om tortyrredskap…

Det kan man kalla ett tydligt exempel på fördomar.

“Angezettelt”, en annan specialutställning, handlar om andra fördomar.

”Zettel” vet jag betyder papperslapp, men åtminstone enligt min (urgamla) ordbok kan ”anzetteln” även betyda anstifta (som i mordbrand).

Utställningen visar klisterlappar från 1880 till idag, mest antiseminitiska och rasistiska.

Eftersom jag inte ville sprida just dem tog jag kort på några andra.

Ett dokument från 1893 visar att en av stadsmuseets medarbetare kl 08.30 på morronen på S-bahn hittat klisterlappar med texten: “Handla inte hos judar”. Han ogillade det, tog bort dem och sparade som nutidshistoria.

Museets kurator jämför klisterlapparna med Internet: Det blir möjligt att uttrycka sin mening anonymt, utan att behöva stå till svars för sina åsikter. Men man kan också välja att ha en avsändare – nu på nätet, då en adress.

För det verkar inte ha varit kontroversiellt.

I en video om utställningen  (på teckenspråk, textad på tyska) berättar man bland annat om kärleksparet som strax efter första världskriget skrev hundratals brev till varann, alla förseglade med antisemitiska klisterlappar.

I ett av sina kärleksbrev berättar den unga flickan att brevbäraren, som ju sett alla klisterlapparna, skämtsamt frågat henne: “Är din unge man månne judehatare?” och hon glatt svarat: “Und was für einer!” (“O ja!”).

På väg ut ser jag plötsligt ett bekant ansikte, eller rättare sagt en bekant kasse. En vägg i utställningen handlar om Irmela Mensah-Schramm,  som är lika gammal som  jag, och sen 1986 ägnar sig åt att ta bort och dokumentera rasistiska och antisemitiska klisterlappar och graffiti i Berlin. (Hon syns 4:07 in i videon.)

I verkligheten såg jag henne i S-bahn, där hon satt på samma bänk som vi och blev intervjuad. Med sig hade hon kassen med sina redskap och texten: “Gegen Nazis”.