Jag gör en paus i Berlin-skriverierna och funderar över mitt förhållande till resande.
Andra människor (jag höll på att skriva “normala”… 😉 ) verkar ju tycka det är jätteroligt att resa. Många längtar efter att som pensionärer göra långa resor och kanske bosätta sig utomlands, åtminstone periodvis.
Och jag förstår dem, bättre än mig själv faktiskt. För det är inte alls så för mig. Istället blir jag jättestressad, även vid korta resor, utan att ens själv kunna begripa varför. ❓
Nu, PLÖTSLIGT, hittar jag förklaringen! 💡
Att Linus Jonkman har skrivit om introverta visste jag nog. Jag är ju intresserad, eftersom jag för många år sen – med stor igenkänningslättnad – insåg att jag är en sån. Men i ett bokutdrag på nätet – lustigt nog på engelska – hittar jag nu vad han skriver just om introvertas förhållande till resor. (Min översättning och fetstil):
“Det verkar finnas en global konspiration för att vidmakthålla uppfattningen att det alltid är jättekul att resa. Jag har ALDRIG känt behov av att resa.
Den som är introvert är känslig för förändringar och gillar att ha en strukturerad tillvaro. Jag har alltid haft en benägenhet att få resfeber även vid mycket korta resor, exempelvis en dagstur till Stockholm. (Anm: Han verkar bo i Ängelholm.) Resor stör mitt livsmönster. Resan innehåller så många oförutsägbara variabler.
Jag har rest mycket i mitt arbete. Det har gjort det lite lättare, men jag tycker fortfarande att det är obehagligt att resa.”
och:
“När jag väl kommit fram brukar jag njuta av resmålet. Det handlar om själva resan.”
Och jag inser omedelbart:
Det är ju MIG han skriver om!
Lägg därtill att jag har noll lokalsinne, ser ganska dåligt och lätt blir nervös. Då kanske jag inte är fullt så konstig som jag själv tyckt.
För jag HAR försökt tänka: “Vad är det värsta som kan hända?” – och vet mycket väl att jag klarar av de situationer jag kan tänka ut, och ibland har hamnat i. Exempelvis när jag lyckats boka biljett åt fel håll. Efter den inledande paniken fixade jag det – förstås. Jag har inga problem med att be om hjälp och har alltid fått det.
Ändå finns det där, det man här på engelska kallar “travel jitters”, vilket beskriver min skakiga känsla utmärkt.
Några exempel från årets resa:
Första natten på hotellet sov jag jättedåligt. Orsak? Mobilen – vars GPS är min livräddare i hitteriet – laddade bara ibland, och pep varje gång den laddade, ungefär som apparaterna vid en svårt sjuk. Och jag vakade oroligt vid ”sjukbädden” – utmattad redan före dagens vandringar.
På tåget till Lichterfelde (ett fjärrtåg till Frankfurt) genomgick jag följande nagelbitare:
- Maken övertygad om att tåget går åt fel håll – stämmer det? (Det gjorde det inte.)
- Tåget går åt rätt håll, men stannar inte vid de två första stationerna, som jag trodde. Kommer det då verkligen att stanna vid vår lilla pyttestation Lichterfelde Ost – eller hamnar vi i Frankfurt? Utan giltiga biljetter? (Det stannade.)
- Hade vi råkat sätta oss i första klass? Vad händer då, med de tuffa tyska kontrollörerna? (Det hade vi, men förblev oupptäckta tills vi slank ut).
Inför hemresan: När jag väl – alltid i mycket god tid – kommit fram till flygplatsen brukar jag kunna koppla av, även om det är trångt och obekvämt i väntan på billighetsflyg. Denna gång avbröts min vilsamma väntan av ett meddelande om “tillfälligtvis inställt flygande”. Det åskade nämligen våldsamt. Fler och fler människor trängdes in i den knökfulla vänthallen, ingen flögs iväg.
Efter någon timme återupptogs verksamheten men då hade jag hunnit fundera mycket: Kan man sova på golvet, som var jättesmutsigt? Eller i stolen vi lyckats ockupera? Hur många dygn skulle det ta (har ju sett på TV)? Och hur i all världen skulle de få toaletterna räcka för alla?
Så har jag det. Men nu har jag åtminstone hittat en förklaring.
Och inser att jag inte är ensam – alltid lika viktigt.
Så tänker jag... 🐾 
Och jag som älskar flexibilitet och på tre sekunder har jag alternativa lösningar när saker inte blir som tänkt. Sonen säger att jag saknar lokalsinne fast jag vet ingen som hittar så bra som jag gör. Sonen har däremot behov av struktur.
Satte mig fö i första klasskupe av misstag i Zürich och blev vänligt men bestämt visad till rätt plats.
Tur att vi är olika vi människor
GillaGilla
Visst är det tur att vi är olika! Och intressant. 🙂
GillaGillad av 1 person
Men det är bra att få insikt i att andra funkar på ett annat sätt. Ofta glömmer jag det när min hjärna febrilt letar lösningar – snabbt, att andra behöver tid att begrunda och landa i saker
GillaGilla
EXAKT så tänker jag! Därför så givande att få del av andras tankar, även/speciellt de olika en själv.
GillaGilla
Jaa, men visst är det ju så! Introvert är inte vad jag är (jag har en annan ”diagnos”) men det stämmer till stora delar in på mig. Jag ogillar absolut inte att resa, men det är sällan något jag längtar efter. Lokalsinne saknar jag helt, jag kan inte ens orientera mig med hjälp av telefonen. Sen kan jag ändå tycka det är härligt att uppleva nya platser.
GillaGilla
Just det var en av de saker jag kände igen: det är just själva reseriet som är jobbigt. Star Treks ”Beam me up” skulle passa mig perfekt. 😉
Sen stämmer ju aldrig allt på alla, Jonkman skriver ex vis att introverta döljer sina känslor: INTE jag, kan jag bara säga… I bloggen citerar han Jung: Om man träffar någon som är 100% introvert eller extrovert befinner man sig troligen på ett mentalsjukhus…
GillaGillad av 1 person
PS: Telefonen använder jag oftast f a se om jag går åt fel håll – igen! 😦
GillaGilla
Jag brukar kunna snurra till det rejält med telefonen framför mig också.
GillaGilla
Vi är nog likadana. 🙂
GillaGilla
Som ung och mycket åksjuk var jag alltid spänd som en fjäder inför allt åkande, klarade mig nästan inte ens till skolan med bussen. Som 17-åring blev jag förbannad på den fobi det hela blivit för mig, så jag bokade min första utlandsresa till Italien. Bara för att verkligen tvingas göra det jag var mest rädd för. Det gick utmärkt och mycket för att jag var helt ensam, jag kunde koncentrera mig på mitt vis på att inte må illa.
Under många år åt jag inget inför en resa, då fanns det inget som kunde komma upp och då kände jag mig lugnare. Resan till Italien var den första av många resor jag gjorde själv. Det var en härlig känsla att klara av bussar, flyg och även utflyktsresor på plats.
Jag är känslig, åker aldrig karusell eller sånt som snurrar, en gång när ungarna var små hoppade jag i en sån där stor snurrande kopp med dem, det var första och sista gången. Tur att maken var med och tog ungarna under tiden jag satt under en ek och snurrade upp väldigt illamående, men det gick över. 🙂
GillaGilla
Åksjuk var jag också som barn – tror att det alltid luktade alltid bensin i bilar o bussar då.
För mig har det varit obegripligt att resfebern inte blev bättre fast jag visste att jag KUNDE klara mig. Förklaringen om den ”strukturerade tillvaron” kändes direkt rätt, som när tungan hittar hål i en tand: DÄR är det som gör ont!
Jag som trivs så bra ensam har även insett att upplevelser vill jag dela med någon jag känner. Åkte med maken på en pressresa och skulle tillbringa en dag ensam. Gick med audioguide och kollade in något, som jag i normala fall skulle vara intresserad av. Inget kul ensam. Till slut var det nära att jag började prata för mig själv, jag saknade så att dela det med honom.
Man upphör aldrig att förvåna sig själv…
GillaGilla