Jag upphör aldrig att förundras över människor som precis vet hur de skulle agera i situationer de aldrig upplevt: “Så skulle jag aldrig göra!” Det måste kännas tryggt. Själv har jag ingen aning om hur jag skulle bete mig i en annan tid, under andra omständigheter, med en annan bakgrund och andra erfarenheter. Jag lyckas till och med överraska mig i det liv jag har och känner till.

På filmfestivalen i München visades en dokumentär om en av Goebbels sekreterare, Brunhilde Pomsel, 105 år: “Ein deutsches Leben” (ett tyskt liv). Jag vet ingenting om henne, men läser intervjuer och funderar över hur jag skulle ha agerat i en liknande situation.

Filmmakarna har bara velat låta Pomsel berätta sin historia. Därför har filmen ingen kommentar, berättelsen blandas bara med arkivfilmer. Åskådaren får själv bilda sig en uppfattning. Jag har ju inte sett filmen, men gillar det upplägget.

Brunhilde Pomsel arbetade först hos en judisk advokat, som emigrerade 1933. Hon kunde få fast anställning på radion – om hon gick med i partiet. Då gjorde hon det.

Eftersom hon var en snabb och noggrann stenograf fick hon 1942 erbjudande om ett bättre betalt jobb, på propagandaministeriet. Där blev hon kvar ända till krigsslutet som en av flera “Vorzimmerdamen” hos Goebbels och hans statssekreterare.

1945 – 50 satt hon i rysk fångenskap. Sen fortsatte hon att arbeta som sekreterare på ett radiobolag ända fram till pensioneringen 1971.

I filmen beskriver hon sig som “en av de fega” och för ytlig för att förstå vad som pågick.

Hon visste att judar deporterades från Berlin, men det förklarades med att de många flyktingarna från öst övergav sina gårdar och åkrar när de gav sig iväg till Tyskland. Judarna skickades då dit för att sköta jordbruket, och därmed säkerställa försörjningen.

Om man nu inte hade facit: Låter det ologiskt?

De första åren efter kriget ville segermakterna (enligt Morgenthau-planen) oskadliggöra Tyskland, som ju startat två världskrig. Landet skulle delas upp och omvandlas till ett bondesamhälle utan egen tillgång till industrier. Alla tyskar skulle arbeta i jordbruket och de tyska tillgångarna, både statliga och privata, skulle kunna tas som krigsskadestånd.

Enligt samma sätt att tänka – och fortfarande utan facit: I Nazityskland fick man lära sig att judarna i en uråldrig, världsomspännande konspiration skott sig på de stackars tyskarnas bekostnad, medan dessa arbetade i sitt anletes svett. (Om de inte var arbetslösa p g a nederlaget i första världskriget och inflationskrisen, båda orsakade av samma judar.)

Kunde det inte då verka ganska logiskt att ta ifrån utsugarna deras förmögenheter och skicka dem att kroppsarbeta på fälten österut? Inte mer än rätt, liksom?

Mer logiskt åtminstone än att man under brinnande krig skulle satsa knappa resurser på att aktivt döda miljoner människor istället för att utnyttja dem som gratis arbetskraft? En del judar valde att inte försöka fly, just för att de inte kunde tro att det kunde vara så. För “den vanlige tysken” gjorde det dessutom tillvaron enklare att tro på den första förklaringen.

Idag! med facit i hand! tycker en kommentar att den enda logiska förklaringen till att sekreteraren inte visste något om Förintelsen är – att den aldrig ägt rum… Det måste kännas tryggt att vara så säker. Fortfarande.

Jag läser, bland annat på Levande Historia, att nazisterna inte hade någon plan för Förintelsen från början. Man segregerade judarna för att få dem att emigrera, och därmed behålla deras egendom i ett judefritt Tyskland. Men:

När den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken i de flesta länder i Europa. Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna. I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz, oberoende av varandra, önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass. Detta ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade ”J-passen”.

Är det bara jag som tycker att det låter kusligt välbekant? Svenska värderingar anno 38.

När tyskarna sen erövrade områden med stor judisk befolkning uppstod frågan om hur de på mest effektiva sätt skulle kunna eliminera denna oönskade befolkning. Den 31 juli 1941 utfärdade Hermann Göring en skriftlig order till SS, att förbereda en ”slutgiltig lösning av judefrågan”.

Vad ville man med filmen?  Filmmakarna säger att de, i en tid när högerpopulismen ökar i Europa, ville påminna om vår mänskliga förmåga till självgodhet och förnekande: “Så skulle jag aldrig ha gjort.” Och:

“One of the main aims of the film is to have the audience question, How would I have reacted? What would I have done in her situation for a new step in my career?”

Bra fråga. Det svåra är bara att först glömma facit.

Så hur skulle jag ha gjort? Det har jag sluppit få veta, eftersom jag levt i tryggare tider. Men jag minns plötsligt hur jag på 70-talets advokatfirma utan ifrågasättande skrev det dikterade: “Min sekreterare skriver tyvärr inte tyska”, trots att jag hade akademiska betyg i språket och gjorde översättningar på jobbet. Men advokaten ville inte låtsas om att det var han själv som inte kunde tyska. Och man sa INTE emot där och då. Ju snabbare och effektivare man knattrade på sin maskin desto mindre mindes man av innehållet, minns jag.

“Ni ska inte tänka, skriv, bara skriv!” sa advokaten. I Sverige. På sjuttiotalet.