Om lycka och självmedkänsla 

”Du skall älska din nästa som dig själv” står det i Bibeln – men älskar vi verkligen oss själva? Många, däribland jag själv, verkar ständigt grunna över vilka vi är, om vi egentligen duger, eller om vi borde vara på nåt annat sätt för att vara riktigt lyckade.

Hur vi ska bli lyckliga. Och vad är lycka?

Jag läste psykologsidan i DN om “självmedkänsla”: “Egentligen har jag ett bra liv, varför är jag så sällan nöjd?”

Kristin Neff, professor i psykologi, säger att människor i allmänhet dömer sig själva hårdare än de dömer sin omgivning. Vilket leder till att man inte känner sig riktigt nöjd med sig själv även om omgivningen betraktar en som duktig – kanske till och med framgångsrik.

Jag vet inte hur många framgångsrika människor jag hört beskriva känslan att de ändå inte duger. Och sin hemliga rädsla: “Tänk om jag blir avslöjad”.

Man kan träna sig, läser jag nu. När något har hänt som väcker de självkritiska tankarna: Påminn dig själv om att detta är mänskligt. Och visa dig själv vänlighet.

Säg till dig själv: Det som hänt är en del av livet. Alla gör vi misstag. Alla känner sig missnöjda med sig själva då och då. Jag är inte ensam om att känna mig otillräcklig. Alla kämpar med sitt.

Fråga dig: Hur brukar jag bemöta en nära person eller en uppskattad kollega som anklagar sig själv för ett tillkortakommande? Ha samma stöttande inställning till dig själv.

En annan psykolog, Sonja Lyubomirsky. definierar lycka som ett ”förnöjsamt liv”. Det som man vanligen tänker på: yrkesframgångar, gott om pengar, förälskelse och kärlek, har visat sig vara mindre viktiga för för LÅNGVARIG lycka. Det beror på att vi människor överraskande snabbt vänjer oss vid det nya – och snart inte längre får ut lika mycket lycka av det.

(Parentes: Det positiva med det är väl att det även verkar gälla för motsatsen. När man är ung, stark och frisk tror man ofta att om/när man blir gammal, klen och sjuklig blir livet meningslöst och olyckligt. Men när man väl är där vänjer man sig ofta, och kan hitta lyckostunder i den situationen. En vän berättade om hustruns hjärtproblem och slutade: Nu är det så här, och det har det goda med sig att vi lever ett sundare liv.)

En bra strategi för att uppnå lycka är att ta vara på vardagens korta ögonblick av förnöjsamhet och hålla kvar dem ett tag. Det är frekvensen av lyckliga ögonblick som får oss att må bra, inte styrkan på dem.

Det verkar som om vi mår allra bäst när vi upplever en känsla av mening i tillvaron, medan det inte verkar vara lika viktigt vad den grundar sig i på. När vi känner att vi ingår i ett större sammanhang och bidrar till något som vi själva uppfattar som rätt och riktigt utifrån våra värderingar.

I boken ”Compassion. Medkänsla med dig själv och andra” är ett tema:

Vi måste hitta sätt att kunna stå på vår egen sida när vi utmanas, att veta var våra gränser går och att kunna säga nej till överkrav – både från andra och från oss själva.

2 reaktioner på ”Om lycka och självmedkänsla 

  1. Jag funderar sällan på om jag är lycklig kanske för att jag är lycklig? För att det är en grundkänsla som inte stoppats av tillfälliga nederlag (såna har jag mängder av) utan att det är den känslan som jag bär med mig inuti. Alla dagar jag hatar jobbet, inte får på mig jeansen, kommer hem till ett stökigt kök, upptäcker att drömmannen bara var en klen människa, trampar på koraller i havet så är jag ändå bubblande lycklig någonstans inne i kroppen

    Gilla

    1. Jag har också turen att (nästan jämt) ha en sån känsla i botten – och att kunna skratta åt mycket. Det är bara att tacka o ta emot. För om man skulle titta objektivt på livet, så… När man väl börjat begripa sig på det är det slut. Vofför det då?

      Gilla

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.