Nu blev jag fundersam igen. Jag har ju förut brottats med att försöka förstå även aggressiva feminister. Men det går inte, resonemanget blir för enkelt. Mycket enklare än livet.

Ilska är jättebra när man behöver få kraft och mod att säga ifrån. Men den är inget tillstånd man vill fastna i. Då blir det destruktivt, och i längden självdestruktivt. Åtminstone enligt min erfarenhet.

Det är helt förståeligt att efter exempelvis en brutal våldtäkt känna att man skulle vilja slå ihjäl alla män. T o m den behärskade Hilary Clinton, som stannade kvar hos sin otrogne man, sa i en intervju: ”As his wife, I wanted to wring Bill’s neck!“  Men det känns inte bra när omvärlden applåderar en ung tjejs offentliga: ”Jag hatar män!”. För man riskerar att fastna i en återvändsgränd. Det blir för enkelt.

Hur gör man exempelvis för att övertyga sig själv om att motståndet mot Hilary Clinton uteslutande(?) kommer från kvinnohatande män? Utan att fördjupa mig i det amerikanska valet (den galne clownen skrämmer skiten ur mig!) ser jag på TV massor av skränande kvinnor som verkar hata Clinton, mest för att hon är “oärlig och korrupt”.

En svensk (kvinnlig) journalist försöker förklara varför även hon tycker att Hilary är “bäst på korruption” och avslutar:

“Med detta på bordet måste man håglöst välja den genomkorrupta kandidaten. Inte för att hon är kvinna, utan för att den andre är galen. Men ändå: man underblåser bara Donald Trump genom att inte sakligt diskutera Hillary Clinton.”

Det resonemanget förstår jag: Man ser alla sidor och fattar ett informerat beslut.

Av vad jag sett verkar Clinton i och för sig ha skärskådats ganska ordentligt. Dessutom är jag möjligen mer cynisk än jag trodde, för jag tänker att om man varit politiker länge måste man väl ha mer i bagaget än om man är debutant. Och visst var det från USA bilden av de skumma politikerna kom för länge sen, på den tiden vi inte hade några såna (trodde vi i alla fall).

Mitt största bekymmer med Trump är inte att han inte är feminist. Världskrig är värre, om jag säger så. Mina tankar kring feminism är varken enkla eller snärtiga, och kan inte sammanfattas i slagord. Jag har skrivit tidigare om “Det där med feminism”. Men jag ser inte att man kommer nånstans genom att skärpa motsättningarna. Tvärtom, faktiskt.

Det låter förstås som om det skulle förenkla tillvaron att veta att alla kvinnor är goda medsystrar, alla män naturliga fiender. Fast: Om Hilary Clinton ljuger för att hon “som en självklar del av etablissemanget tror att hon aldrig kan avslöjas eller trilla dit”, som det står i artikeln – är hon då i själva verket en man? Det låter ju så på beskrivningen. Över huvud taget är det väl inte så lätt att veta vilka som är kvinnor nuförtiden, efter vad jag förstår? Det komplicerade livet. Igen.

Nä, jag fortsätter nog att se människor som individer. Som i allmänhet gör så gott de kan.