… eller hur det nu var Pippi Långstrump sa. (Snus hade jag förresten inte heller. )

Dramats första akt: Första dan på landet startar inte datorn. Svart skärm. Men när jag sätter i sladden går den igen = suck av lättnad. Resten av tiden där: Sladd ur = svart skärm! Sladd i = OK.

För en laptop känns det ju liite trist att inte vara flyttbar, men det funkar ju ändå.

Akt 2: Datorn börjar ladda ur. Sladden i, men ändå  l-å-n-g-s-a-m  urladdning. Enligt datorlogik(❓) går det lite upp och ner: en del dagar slutar det på 73%, andra på 95%. Det börjar hur som helst verka ohållbart.

Jag läser instruktionsboken i datorn (innan den hinner bli helt urladdad): “Man kan återställa till fabriksläge. OBS: All data går då förlorad!” Låter inte bra, jag kontaktar supporten per e-mail. “Vad göra?” Svar: “Har du prövat att återställa?” Okej då!

Jag köper en extern hårddisk för att back-uppa (borde jag ha gjort för länge sen, så det är OK.) Kontaktar privata supporten, a k a ”PS”, och får rådet att kopiera över hela mappen med mitt “user-namn”. Hittar den och gör så. Försöker åtminstone.

För det “behövs administratörsrättigheter”. Vem är administratör på min egen dator som bara jag nånsin använt? Kollar rättigheter efter bästa förmåga. Jag verkar ha dem. Men det skiter  datorn i. Och man resonerar inte med datorer. Jag ger mig, kopierar över alla underliggande mappar. Det går bra.

Återställningen vågar jag mig inte på förrän ”PS” är på plats.

Akt 3: Han börjar visserligen med att uttrycka sitt tvivel på att återställningen kommer att göra någon som helst skillnad, men efter (mut)middan kör vi i alla fall: Kopierar över det sista till externdisken. Det beräknas ta allt mellan 3 minuter och flera timmar.❓Datorlogik. Till slut är det ändå klart.

Vi återställer. Det hinner bli kväll.

Så kommer sanningens ögonblick: PROBLEMET KVARSTÅR! Fast värre, nu meddelas trotsigt och lakoniskt: “Ansluten. Laddar ej”. Människor förväntas förklara sig, inte så datorer. Och jag är fullständigt maktlös… resonemang  hjälper inte, inte ens om man höjer rösten. Och  jag avstår från att försöka slå den med en kvist. (Remember Fawlty Towers?)

Emellertid kan jag kolla mailen i den enda läsare jag har – Edge, som jag inte kom överens med när datorn var ny. Och jag lyckas skicka nytt mail till supporten: “Återställt, problemet kvarstår, vad gör jag nu?”

”PS” går och jag börjar ladda ner Chrome för att åtminstone kunna använda datorn tills den laddat ur helt.

Så fort ”PS” gått ballar Edge ur. Att den inte vill ladda upp en konkurrent kan jag ha viss förståelse för, men den påstår att alla sidor “har problem”, även supporten. Jag kommer ingen vart.

Vi kollar om man kan få den fixad, på garantin. Fast vi minns inte exakt när vi köpte den, eller vad den kostade. Och om vi skulle få den fixad tar det ett antal veckor: Aaargh! Abstinensen!

Vi köper en ny.

Så nu återstår bara att få bankens säkerhetsprogram att, trots ihärdigt motstånd, acceptera sitt nya hem, fixa mailen, hitta smiley-tangentbordet eller-vad-det-hette, etc etc…

Vem härskar, datorerna eller vi? (Retorisk fråga.)