Jag läser mycket, bland annat bloggar av väldigt olika slag. De flesta skriver – liksom jag själv – om mycket varierande ämnen. En del inlägg är jag intresserad av, annat inte. I så fall återkommer jag en annan dag. Inlägg som intresserar mig kommenterar jag gärna och ibland kan de inspirera mig att skriva något. Alltså som ett samtal.

Men ibland stöter jag på tanken: “Eftersom det verkar vara många fler som vill läsa om det här skriver jag väl om det då.”

Det förstår inte jag. För mig är det härliga med en privat, helt okommersiell blogg att jag får skriva när jag vill om precis vad jag känner för just då – eller låta bli. Till skillnad från när jag jobbade är jag fri att nörda in mig på nåt som kanske är helt meningslös kunskap och inte intresserar någon annan än mig. Just for fun! 😜

OK, sen jag började publicera tycker jag förstås att det är trevligt att nån vill läsa. Speciellt som alla kommentarer jag (hittills) fått är givande. Men det är för att jag uppfattar det som ett samtal med vänner och bekanta: Hyfsat likasinnade, som ibland tänker olika, och då kan uttrycka det på ett respektfullt sätt, kanske få impulser att fundera ett varv till. Utan att bli kränkta och aggressiva.

Men det kanske bara är jag – som inte förstår mig på det nya sättet att kommunicera. I så fall är jag bara glad för det.

Det är nog just därför jag inte jagar MÅNGA läsare. Det är ju de stora bloggarna som verkar locka till sig trollen, hatarna och de kränkta. Vilket i och för sig kan bero på att de stora bloggarna blir stora just för att de skriver provocerande.

I så fall är jag inte i riskzonen, för jag är varken stor eller provocerande. Ju äldre jag blir desto mindre tvärsäker är jag.

Nyligen läste jag en blogg som tidigare bland annat skrivit tankeväckande om tunga erfarenheter som jag inte har. Men nu verkar det handla mycket om ifall man ska raka sig mellan benen eller inte. Bloggaren skriver om det eftersom sånt (tydligen) ger många klick. Och läsarna förväntas kommentera om vilket som är RÄTT👍 eller FEL👎, och hur är det med föredömesproblematiken, och jag vet inte allt.

Nu blir det i alla fall en klickare mindre på den bloggen. För om jag ska ta ett exempel på nåt jag totalt skiter i är det hur människor som inte är VÄLDIGT närstående ser ut mellan benen. Med ett visst raffinemang i klädedräkten slipper man veta, m a o: ”Byxor på, tack!” 

Men: Varför är det alltså viktigt med riktigt MÅNGA läsare för en okommersiell gratisblogg? Det kanske är självklart för alla utom mig?

För skojs skull kollar jag på de vanligaste sökorden som lett till min blogg – och inser att om jag skulle försöka anpassa mig efter den statistiken blev det svårt… Eller vad tycks om:

“klä av sig hos doktorn”, “kräkreflex av löständer”, “tänka komplext”, “sommarminnen citat”, ”ernst anklagas för fuskbygge”, ”diarré separett”, ”psykolog Berlin”, ”jag går mot döden”

Jag menar: VAD gör man av detta? Vad är min “USP” – Unique Selling Point – som jag minns man pratade om på jobbet? Tanken svindlar.

PS: Och  vad i all världen är ”HAM” i statistiken? ”SPAM” vet jag ju.