Jag pratade med en vän om hennes sjukdom, som inte syns utanpå men ändå inskränker hennes liv, och hur svårt det är för omgivningen att förstå. Och nämnde bloggar som hjälpt mig att åtminstone försöka förstå vad det innebär att ha utmattningsdepression. (Vilket inte hon har, men det finns likheter.)

Samtidigt passade jag förstås på att göra reklam för bloggande i allmänhet – hur givande det är att dela tankar med andra och få insyn i deras liv. Och hur jättekul det är att blogga själv om precis vad man vill, när/om man vill. Hon uppnådde pensionsåldern för tio år sen och avvecklar nu sitt sista åtagande, men tycker inte att hon har tid med sånt som bloggning. Det förstår jag ju, för jag inser faktiskt att alla inte är som jag (försöker i alla fall!  ☺).

Det jag inte förstår är hennes fråga: “Får du inte dåligt samvete?” Då svarade jag bara att det påminde mig om min mamma som inte tillät sig att läsa böcker på dagtid. En kopp kaffe med cigarrett och tidning unnade hon sig efter väl utfört arbete, men ingen bok. Just för att hon älskade att läsa böcker var det på något sätt – omoraliskt.(?)

Efteråt inser jag att jag faktiskt inte begriper varför jag skulle ha dåligt samvete. Ingen har ju nackdelar av att jag ägnar mig mycket åt att läsa och skriva, nu när jag har möjlighet. Tvärtom kan det finnas fördelar för omgivningen om jag håller igång huvud och humör, fördröjer demensen och orkar umgås med barn och barnbarn, med flera.

Så: Räcker det att man gör något man tycker är jättekul för att man kan förväntas ha dåligt samvete? Min man minns tanten som aldrig åt wienerbröden färska, utan sparade de nyinköpta och åt de gamla. Annars blev det liksom – för gott. (?)

När professorn på mitt jobb efter den årliga konferensen uppskattande sa: ”Nu har du jobbat hårt!” svarade jag glatt: “Ja, men det är ju väldigt kul också!” Då såg han chockerat på mig – det var som om mitt arbete blev mindre värt när jag tyckte det var roligt.  Också.

Var går i så fall gränsen? Om jag ger bort en hemstickad tröja, blir den mera värd om mottagaren vet att jag avskyr att sticka än om jag älskar det? Trots att den troligen blir snyggare i det senare fallet.

Samvetet har förstås en viktig uppgift i samhället. Om alla gjorde allt de hade möjlighet att komma undan med utan att åka fast skulle alltihop snabbt paja.

Vårt samvete har till syfte att främja oegennyttiga handlingar, som är ändamålsenliga för samhället som helhet och därför i sista hand även för den enskilde. Förutsättningarna för samvetet är således medfödda och genetiskt bestämda, men samvetets form och innehåll är inlärt på samma sätt som till exempel språket är en del av en särskild kultur. Således kan samvetet få olika människor att handla mycket olika, beroende på deras övertygelse. (Illustrerad Vetenskap)

För mig handlar det nog om: “Kan jag stå för det här?” Inför mig själv. Om hela världen tycker att jag gör rätt hjälper det inte om det känns fel inuti. Vid konflikter och kontroverser exempelvis måste jag veta att jag verkligen försökt allt för att  förklara min ståndpunkt. Även om jag vet att det är döfött.

När jag googlar på “Dåligt samvete” hittar jag psykologens svar på frågan “Varför har jag dåligt samvete?”  Hon beskriver det som en känsla att inte räcka till och att vara rädd att  kritiseras, eller avslöjas. Även om man vet att känslan är överdriven och obefogad kommer den. Man kan lära sig att förstå och få distans till såna känslor, men de kan ändå tränga sig på ibland. Då kan man hantera dem genom acceptans:

Tänk dig att du försöker trycka ner en boll under vattnet. Bollen representerar förstås dina skuldkänslor och tankar om att inte prestera tillräckligt. Försök hålla bollen under vattenytan i 10 minuter! Märker du hur mycket kraft det tar! Och vad som händer med dig? Du kämpar för allt du är värd med detta och något annat kan du inte ägna dig åt.

Acceptera känslorna. Låt dem få finnas. Låt dem inte få all din uppmärksamhet.