“Varför vägrar vi att se att världen blir bättre?” är rubriken på en artikel om Johan Norbergs bok ”Progress”, som beskrivs som en motvikt till alla bästsäljande böcker om världens undergång.

Och en varning: Om vi inte ser de framsteg människan gjort, börjar vi lätt söka syndabockar för de problem som återstår. Och rösta fram demagoger som erbjuder enkla lösningar – och hotar friheten och öppenheten.

Jag vill gärna dela med mig av det glada budskapet. Det kan behövas i dessa tider.

För artikeln börjar: “Vi lever i en ond tid, politiken är korrupt och samhället befinner sig i upplösning”. Men det visar sig vara ett citat från en stentavla i ett museum i Konstantinopel och bedöms komma från Mesopotamien, 3 800 före Kristus.

På nästan alla sätt och enligt nästan all statistik, lever vi bättre, längre och säkrare i dag. Några exempel: Mellan 1990 och 2015 har andelen länder som är demokratier ökat från knappt hälften till nästan två tredjedelar. Den extrema fattigdomen i världen har minskat från 37 till 9,6 procent – ensiffrigt för första gången i historien.

Mellanöstern är visserligen i kaos, men vi glömmer att konflikter samtidigt tagit slut i Colombia, Sri Lanka och Angola. Islamistiska terrorister utgör ett nytt och obehagligt hot, men en europé löper 30 gånger så stor risk att mördas av en “vanlig mördare” som av en terrorist. Och det är i sin tur en mordfrekvens som har halverats på två decennier.

Så varför är alla övertygade om att allt är fruktansvärt – att det vi behöver är syndabockar och riddare på vita springare?

En teori är att vi är genetiskt programmerade att vara gnällspikar. De jägare och samlare som ständigt stirrade mot horisonten efter nya stormar och rovdjur överlevde oftare faran och förde vidare sina gener och stresshormoner till oss. Därför tycker vi – och därmed även media – att dåliga nyheter alltid är mer intressanta än goda nyheter.

Och alla dessa dåliga nyheter sprids numera blixtsnabbt. Förr hörde vi knappt talas om lidande på andra sidan jordklotet. Och när Sverige krigade utomlands kunde det ta lång tid innan man i hemlandet visste att kriget vunnits eller förlorats. Nu finns det alltid någon med en mobilkamera till hands, när katastrofen sker eller mördaren slår till. Omedelbart toppar det nyhetsflödet överallt. Vilket får oss att tro att det händer mera sånt nu än tidigare. Det överväldigar och skrämmer oss, och triggar vår “flykt-, kamp- eller rösta på Trump-respons”

Om man frågar människor om deras ideala period, den era då de tror att världen var som mest lycklig, så svarar de ofta med det årtionde då de själva växte upp, och var i sin krafts dagar. En tid innan allting började framstå som förvirrande och farligt.

Är det en slump att västvärlden upplever en väldig våg av pessimism i samma ögonblick som de stora babyboom-generationerna går i pension?

Intressant fråga.