Mamma berättade en gång om sin rädsla att bli avslöjad “som en bluff”. Hon var en ovanligt ärlig person och hon hade inget exempel på när hon skulle ha bluffat, ändå bar hon på den här vaga rädslan. Jag kunde känna igen den, även jag utan att komma på något exempel, och de jag har pratat med gör det också.

Idag måste risken att verkligen bli avslöjad vara betydligt större eftersom möjligheterna att bluffa ökat, och verkar bli alltmera allmänt accepterade. Tänk bara på alla dessa tillfixade bilder. “Photoshoppa” har blivit ett begrepp som även börjar användas i andra sammanhang: snart ska det komma en app, som gör att man  kan ”photoshoppa” ljud.

Jag har vant mig vid att när “Lotta, 22” i tidningen ska berätta om när tåget var försenat illustreras notisen av en plutande, omsorgsfullt redigerad selfie. Men nu såg jag en medelålders kvinnlig psykologs “bylinebild”, så extremt photoshoppad att jag först trodde att det var ett skämt: lysande, slät plasthy, enorma ögon i ny, förbättrad färg(!) och icke en mänsklig por eller rynka så långt ögat ser. Men det var inget skämt: texten i artikeln var helt seriös.

Hon såg inte ut så på sin tidigare bild och inte heller på sin hemsida. Har tidningen ställt nya krav? Hon måste ju ha godkänt bilden, och viss eftertanke brukar väl ligga bakom just bylinebilder efter vad jag förstår, har ju läst om hur mycket tankearbete som ligger bakom bara hur man ska hålla händerna på bilden. (Det går till och med mode i det!)

En likaledes medelålders kostexpert ser plötsligt ut som en av 50-talets ”filmisar”: Både den urblekta färgskalan och Hollywoodsvallet är perfekta. Sån har hon inte sett ut på tidigare bilder. För den yngre generationen: “Filmisar” var samlarbilder på kända filmstjärnor, som man samlade och bytte. De var rejält, och ofta ganska klumpigt, retuscherade och inte sällan färglagda i efterhand. Det onaturliga utseendet ingick liksom i konceptet. En bloggare minns  “Filmisar”.

Sen läser jag tips om hur man ska presentera sig på dejtingsajter för att öka sina chanser att få napp. Men – hur går det sen då, när man träffas? Eller gäller det bara att få napp – karva skåror i geväret efter alla nedlagda byten? Jag minns den första kontakten med den som sen blev min man. Vi var ju tidigt ute med att träffas på nätet. Hans beskrivning av sig själv stämde helt med den levande personen – inte bara när vi träffades för första gången, utan än idag, nästan 20 år senare. Det jag tydligast kommer ihåg är tonen – en sorts sorglös självironi. Oretuscherat, kan man sammanfatta.

Det som hänt efter det där första intrycket är en fördjupning. När jag tänker efter minns jag att jag uppfattade honom som “vuxen” i början, och lite respektfullt nervöst undrade: “Vad tänker han, vad vill han?” När jag småningom frågade var svaret: “Jag visste inte vad jag ville.” Typiskt manligt(?) lät han det bara rulla på för att det var så kul. (Det gjorde ju jag med, men jag funderade OCKSÅ.)

Jag inser att jag alltid uppfattar alla jag inte känner som “vuxna” – till skillnad från mig. När jag lär känna dem ser jag ju att de är lika blandat barnsliga och vuxna som jag – åtminstone de jag väljer att ha närmare kontakt med. När jag stannade kvar på jobbet ett år extra efter  pensionsåldern var jag ju bevisligen äldre än nästan alla andra. Ändå fortsatte jag in i det sista att känna mig som en som “leker kontor”, omgiven av vuxna människor som yrkesarbetar. Samtidigt visste jag ju att jag gjorde ett bra jobb och hade lärt mig mycket under åren. Hur går det ihop? Svar: Inte alls!

När jag blir nervös för saker jag inte ens själv tycker är nåt att vara nervös för kan jag känna att den lilla flickan finns kvar i den allra innersta av alla mina årsringar. Där sitter hon med alla sina ängslor. Fast de yttre årsringarnas “jag” utan några som helst problem klarar av alla möjliga situationer.

Och det vet jag ju – egentligen. Det är i förväg jag är nervös – som om jag skulle kunna bli avslöjad. 😨