Det var en gång något som hette “Heta Linjen”. Det här var så länge sen att sociala medier inte fanns och hela 8 år innan den första webbläsaren föddes! Det hände sig vid den tiden att några tonåringar upptäckte att man kunde få kontakt med helt okända personer. Spännande!

Gratis var det också: Man ringde upp ett nummer som inte hade någon abonnent – och kunde prata med alla andra som som ringt samma nummer. Alla skrek samtidigt i munnen på varann, i bakgrunden upprepades telefonsvararens tålmodiga ”Ring 90120 för besked”. De verkliga proffsen letade fram de nummer där bakgrundsrösten var svagast.

Jag har lyssnat på ett radioprogram från trettioårsjubileet för Heta Linjen – föregångaren till sociala media.

För att riktigt förstå hur spännande detta var ska man veta att dåtida Televerket var ett statlig verk, som inte gjorde reklam för sig, utan myndigt talade om för medborgarna hur de skulle uppföra sig. I telefonkatalogen fanns en sträng förmaning: ”Belasta inte linjen i onödan. Viktiga meddelanden måste fram.”  

Det var alltså inte så konstigt om Heta linjen uppfattades som ett samhällshot: Varför i all världen skulle människor vilja få kontakt med helt okända personer? Det måste ligga något skumt bakom.

I september 1982 hade tusentals unga på Heta Linjen stämt träff i Rålambshovsparken. Tonåringar som var med berättar hur de stod där i “Rålis” och försökte gissa vem som kunde dölja sig bakom linjens pseudonymer Trasselsudden, Balou, Kristallen, Maja Gräddnos, Filifjonkan eller Kalle Batong. Polisen hörde talas om det hela och kunde inte förstå att man samlades bara för att träffas. För säkerhets skulle skickades en piketstyrka ut: 50 kravallutrustade poliser med hjälmar, batonger och polishundar. ”Jag tyckte det var skitläskigt” säger en tonårstjej. “Dom sa att vi inte fick vara så där många på samma ställe.”   

När polisen försökte skingra ungdomarna och driva dem tillbaka till T-banan med hjälp av hundarna slutade det med att både poliser och ungdomar skadades, av stenkastning och hundbett. En hundbiten yngling berättar att i akutens väntrum hittade han en av dåtidens telefonautomater och ringde – Heta linjen…

Debatterna kring Heta Linjen var heta. Mest upprörd var Inger Segerstedt Wiberg, en högt respekterad fredsaktivist och journalist: ”Idag, när vi alla är upptagna av allvaret i livet, då sitter fullt av ungdomar och pratar sån här smörja.” Och hon citerade från Heta Linjen: ”Du är väl sexton, då har man väl tagit mödomen för dig, då ska man väl knulla. Så gick det hela tiden, så går det alltid.” Att hon citerade är lite märkligt, eftersom det verkar tveksamt om hon nånsin ringt till Heta Linjen. Ralf Arnestig, kundansvarig på Televerket i Göteborg, säger att Wiberg berättat för honom att hon själv aldrig ringt, men “hört mycket hemskt från andra människor”.

Sociologen Sonja Ungerfält däremot lyssnade i forskningssyfte under tre år på 6000 samtal. Hon räknade ut att ca 13% av samtalen handlade om sexualitet. (Vilket jag spontant tycker låter litet bland så många tonåringar. Eller?) Och då hade hon ändå kallat sig Sextant, för att få input. (Efter ett sjömansinstrument, om nån undrar. 😉 )

Hennes slutsats var att det rörde sig om moderna, ensamma människor som lät Heta Linjen ersätta kontakt med grannar, familj, arbetskamrater. Där fanns tjänstemän och arbetare, samt särskilda linjer för pensionärer, engelsk- eller finsktalande, osv. Man sjöng tillsammans, berättade roliga historier (eller fräckisar), grät av sig, läste egna dikter, lagade mat tillsammans, åt sega råttor – och somnade ibland med luren i sängen. Umgicks, helt enkelt.

Ett hovrättsråd som i en debatt skulle kommentera om samtal på linjen var brottsliga berättade istället att han själv testringt och det mesta han hört var trevligt och ibland lärorikt – han hade bland annat fått lära sig att mata undulater. Men “Hem och Skola” var upprörda över vulgariseringen av språket, åtminstone enligt Wiberg, som tyckte att just denna typ av samtal gärna kunde övervakas. Barnjournalen frågade några flickor vad de gjorde om nån ”snuskig farbror” dyker upp, men de svarade helt odramatiskt att då lägger de på och ringer upp igen.

Efter viss vånda – och sen man kollat med både polis och sociala myndigheter – beslöt Televerket att införa en egen tjänst, men under ordnade former. På Televerkets Heta Linje fick man bara prata några minuter och bara med ett halvt dussin deltagare. Och så kostade det pengar. I nyhetsprogrammet berättade en generad tonåring från Norrbotten att hon ringt för 2 500 kr, bland annat till Stockholm. Hon trodde det var gratis, som förut.

Precis som på nätet (och i livet) fanns både gott och ont på linjen. Digger och Vilda Tigern gifte sig några veckor efter att de träffats på Heta Linjen, och människor som av olika anledningar hade svårt att få kontakt IRL kunde hitta vänner där. Men en förrymd mentalpatient försökte mörda en flicka han träffat på Heta Linjen, och en sjukpensionär  blev överfallen för att han träffat unga tjejer på linjen – och dödade angriparen med dennes egen kniv.

I slutet 80-talet kom de s k 071-numren, med dating och sex för 3:65 per minut. Och 1995 la Telia ned sin tynande Heta linje.

Möjligen gjorde den negativa debatten kring Heta Linjen att Televerket hamnade på efterkälken när utvecklingen av internet drog igång drygt 10 år senare. Om man hade hanterat det bättre kanske man hade kunnat se möjligheterna i Heta Linjen, som i programmet kallas “embryot till internets sociala liv”.

Nu, i nätets tid, har “alla” möjlighet att prata/skriva även om sånt man inte vet mycket om. Förr var det bara auktoriteter eller “experter” som kom till tals offentligt. Men när jag lyssnar på programmet slår mig (åter) tanken: Tänk om även dåtidens auktoriteter – åtminstone ibland – uttalade sig om sånt de inte alls kände till. Kanske den största skillnaden bara är att de inte avslöjades lika obarmhärtigt som idag?

Vad vet jag?

Jo, ett vet jag: Jag längtar INTE tillbaka.