Även om vi inte är lika bra på att visa det kan vuxna ibland också behöva lite tyck-synd-om, kanske gråta en skvätt, få en kram och total förståelse. Eller för den delen vara helförbannade och släppa ut vår vitglödande ilskan, som när småbarn kastar sig sparkande och skrikande på golvet. Fast vi gör det inte i affären – och ett gott råd är att helst undvika öppna sociala medier just då. Annars kan man ångra sig. 

Vi behöver en trygg plats, där vi ibland kan visa upp oss som vi är, ocensurerade och oresonliga. Den kan vi hitta på olika ställen i olika sammanhang: tillsammans med familj, vänner, andra i liknande situation, IRL och på nätet. Ibland kan man behöva få hjälp av utomstående – terapeuter, läkare etc. Också. Då tar man emot den. För att slutligen hitta sitt eget sätt att leva.

Och, precis som små barn i lekparken söker tröst i  mammas knä ibland, sticker vi sen ut i leken och livet. På’t igen!

En av de bästa chefer jag nånsin haft var på ett jobb, som visade sig vara mycket mer självständigt och krävande än jag insett – visserligen på ett bra sätt, men ändå lite läskigt. Så när han sa: “Nu lämnar jag detta i dina förfarna händer” svarade jag ärligt: “De är inte så förfarna.” Han tittade mig in i ögonen och sa tryggt: “De blir, de blir.” Och det blev de, stundtals med lite hjälp av honom.

“I get by with a little help from my friends”, som Beatles sjöng.

Det ger mig så mycket att få ta del av andras berättelser om hur vi alla kämpar på olika sätt med att få till det – det där livet. Jag kan förstås aldrig helt sätta mig in i någon annans situation, helt annorlunda min och med andra förutsättningar. Men jag kan försöka. Då ser jag det där vi alla har gemensamt – med varann och med det lilla barnet.

Utifrån ser våra liv ofta idylliska ut. Vi ställer oss inte ofta vid busshållplatsen och pratar högt om vilka problem vi har. Vuxna håller färgen – länge. Som nyskild såg alla andra relationer idylliska ut, så länge jag bara såg dem utifrån. De förtroliga samtal jag fick i utbyte när jag själv berättade gav mig en inblick i andras verklighet, med både goda och dåliga inslag. Som livet är.

Riktigt sorgsen blir jag över dem som verkar ha snärjt in sig i sin offerkofta och utan att höja blicken eller öppna öronen allt mera förbittrat upprepar exempelvis: “Jag ställer minsann upp för alla andra, men ingen gör detsamma för mig. Och så har det alltid varit!”. Den obekväma och trista gamla sanningen förblir ju ändå att den enda man (möjligen) kan ändra på är sig själv, och sitt eget agerande.

Det kan vara välgörande att vräka ur sig både ilska och bitterhet över hur jävla dumma andra är, men det viktiga är vad man gör sen. Istället för att tänka ”Alla tänker bara på sig, det är bara jag som tänker på mig!” kan man prova att tänka på sig själv på ett annat sätt: “OK, så här är det. Vill jag ha det så? Vad gör jag annars för att ändra det?”

Som det står i sinnesrobönen:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Så småningom reser vi oss upp, borstar av sig och kollar åt vilket håll vi ska gå vidare. (Vid behov kan det vara bra att använda sig av energin vi får från vår ilska.)

🎇 🎉 🍾 🥂 Ett Riktigt Gott Nytt År!  🎊 🎈 🍻 🔅