Från mitt första jobb på sjuttiotalet minns jag hur en ambitiös, men febrig, advokat skickade manus till jobbet i taxi, eftersom han inte hade tid att vara sjuk. Det var inte så meningsfullt, eftersom formuleringarna visade hur febrig han var. Hans chefs lätt föraktfulla kommentar fastnade i mitt minne, för den fick mig att fundera över varför han verkade så stolt över att aldrig ta  tempen. Vad betyder det?

Körde man i hans familj sig själv i botten tills man dog i förtid? Är det i så fall något att vara stolt över – är det inte snarare ganska korkat? Var han stolt över att han hade god hälsa? Eller att han tillhörde en fin familj? Kan man på samma sätt vara stolt över att man råkat födas i Sverige? Jag smakar på ordet “stolt”. Många funderingar blir det.

En väninna berättade den sorgsna historien om mannen hon aldrig kunnat glömma. Många år senare träffades de av en slump – och insåg att de båda varit för stolta för att ta första steget till att  försonas den gången. Innan det var för sent.

När jag tittar på amerikansk TV reagerar jag inte som jag tror att man ska när föräldrar säger till sina barn att de är stolta över dem. Det ska uppfattas som positivt och fint, men mig påminner det om människor jag träffat som verkar ha tillbringat hela livet med att försöka göra sina föräldrar stolta. Utan att nånsin lyckas. Kanske utan att föräldrarna ens noterat försöken.

Och jag minns min barndomsväninnas mamma som var stolt över favoritdotterns långsinthet, där hon satt och tjurade på filten med ryggen mot oss andra: “Hon glömmer inte i första taget, minsann! Hon är som jag.” Jag förstod inte vad hon menade, men många år senare läste jag hos min älsklingsförfattare Dorothy Rowe att “not forgiving is a matter of pride”.

Jag förstår bättre mitt vaga obehag över “föräldrastolthet” när jag läser vad Rowe skriver om det: Många föräldrar vill att deras barn ska bli som föräldrarna vill, inte som de är. Så att de kan vara stolta över dem – och därmed känna sig själva som perfekta föräldrar. Ett riktigt litet barn är sig själv, men kan snabbt få lära sig: “Being good means never being good enough and always feeling guilty about not being good enough.”

Det är (fortfarande) särskilt kvinnor som sätter upp omöjliga mål för sig: att vara perfekta på alla sätt – i jobb, hushåll, relation, föräldraskap… Därför är det flera kvinnor som blir deprimerade när det inte lyckas, och de upptäcker att deras liv inte var som de trodde.

Rowe har skrivit mycket om depression, som hon beskriver som det fängelse, där vi kan söka skydd när vår värld – och därmed vi själva – hotar att falla ihop. Där blir vi trygga, men också fullständigt utan hopp och helt ensamma – med oss själva som en grym fångvaktare, som ständigt talar om för oss hur dåliga vi är.

Och stolthet kan hindra oss att ta sig ur depressionens fängelse. Där inne kan vi i alla fall trösta oss med (och vara stolta över) att vi är känsligare och ställer högre krav än andra, arbetar hårt och har full kontroll, klarar oss själva och har andra som är beroende av oss.

Så för att ta sig ur depressionen måste man välja mellan att vara en god och stolt men deprimerad person – eller en helt vanlig ofullkomlig, men hyfsat harmonisk människa. Fast man lever förstås inte lycklig i alla sina dagar även om man lyckats ta sig ur en depression. Om inte annat är man ju fortfarande ledsen över det som orsakade den från början. Skillnaden är att den deprimerade är totalt ensam, medan den sorgsne kan känna lättnad genom att få hjälp och förståelse från andra.

Ungefär så skriver Rowe, sammanfattat av mig.

Men det finns väl andra sorters stolthet: Min stolte morbror var äldst av nio syskon och jag minns historien om när han vuxit ur sina skor och det inte fanns pengar till nya. Alla småsyskon hade förstås mindre fötter, men min mormors kängor passade, så man sågade av klackarna och så fick min morbror gå till skolan med tårna pekande uppåt. Jag kan bara föreställa mig hur det kändes och förstår varför minnet lever kvar. Men kanske var det stoltheten som hjälpte honom att bli ingenjör, plugga på kvällarna fast maten var knapp.

I vissa stunder har jag känt mig stolt över mig själv – ex vis när jag på ett jobb tog mod till mig och tog konsekvenserna av att ha blivit illa behandlad. Jag ville inte bli avtackad, för jag var förbannad på chefen. Men några kolleger kom ändå med en blomma – och sa: “Du gnäller inte i första taget, så när du säger ifrån då vet man att det är allvar.” Det kändes bra, för sån vill jag gärna vara.

Den goda stoltheten kan man väl känna om man vet att man överträffat sig själv. Man behöver ju inte bli ingenjör för det. Om jag däremot av naturen har bättre hälsa eller speciella färdigheter jämfört med många andra kan jag vara glad, möjligen tacksam, över det.

Men “stolt”? Nä.