FrÄn mitt första jobb pÄ sjuttiotalet minns jag hur en ambitiös, men febrig, advokat skickade manus till jobbet i taxi, eftersom han inte hade tid att vara sjuk. Det var inte sÄ meningsfullt, eftersom formuleringarna visade hur febrig han var. Hans chefs lÀtt föraktfulla kommentar fastnade i mitt minne, för den fick mig att fundera över varför han verkade sÄ stolt över att aldrig ta  tempen. Vad betyder det?
Körde man i hans familj sig sjĂ€lv i botten tills man dog i förtid? Ăr det i sĂ„ fall nĂ„got att vara stolt över – Ă€r det inte snarare ganska korkat? Var han stolt över att han hade god hĂ€lsa? Eller att han tillhörde en fin familj? Kan man pĂ„ samma sĂ€tt vara stolt över att man rĂ„kat födas i Sverige? Jag smakar pĂ„ ordet âstoltâ. MĂ„nga funderingar blir det.
En vĂ€ninna berĂ€ttade den sorgsna historien om mannen hon aldrig kunnat glömma. MĂ„nga Ă„r senare trĂ€ffades de av en slump – och insĂ„g att de bĂ„da varit för stolta för att ta första steget till att  försonas den gĂ„ngen. Innan det var för sent.
NÀr jag tittar pÄ amerikansk TV reagerar jag inte som jag tror att man ska nÀr förÀldrar sÀger till sina barn att de Àr stolta över dem. Det ska uppfattas som positivt och fint, men mig pÄminner det om mÀnniskor jag trÀffat som verkar ha tillbringat hela livet med att försöka göra sina förÀldrar stolta. Utan att nÄnsin lyckas. Kanske utan att förÀldrarna ens noterat försöken.
Och jag minns min barndomsvĂ€ninnas mamma som var stolt över favoritdotterns lĂ„ngsinthet, dĂ€r hon satt och tjurade pĂ„ filten med ryggen mot oss andra: âHon glömmer inte i första taget, minsann! Hon Ă€r som jag.â Jag förstod inte vad hon menade, men mĂ„nga Ă„r senare lĂ€ste jag hos min Ă€lsklingsförfattare Dorothy Rowe att ânot forgiving is a matter of prideâ.
Jag förstĂ„r bĂ€ttre mitt vaga obehag över âförĂ€ldrastolthetâ nĂ€r jag lĂ€ser vad Rowe skriver om det: MĂ„nga förĂ€ldrar vill att deras barn ska bli som förĂ€ldrarna vill, inte som de Ă€r. SĂ„ att de kan vara stolta över dem – och dĂ€rmed kĂ€nna sig sjĂ€lva som perfekta förĂ€ldrar. Ett riktigt litet barn Ă€r sig sjĂ€lv, men kan snabbt fĂ„ lĂ€ra sig: âBeing good means never being good enough and always feeling guilty about not being good enough.â
Det Ă€r (fortfarande) sĂ€rskilt kvinnor som sĂ€tter upp omöjliga mĂ„l för sig: att vara perfekta pĂ„ alla sĂ€tt – i jobb, hushĂ„ll, relation, förĂ€ldraskap… DĂ€rför Ă€r det flera kvinnor som blir deprimerade nĂ€r det inte lyckas, och de upptĂ€cker att deras liv inte var som de trodde.
Rowe har skrivit mycket om depression, som hon beskriver som det fĂ€ngelse, dĂ€r vi kan söka skydd nĂ€r vĂ„r vĂ€rld – och dĂ€rmed vi sjĂ€lva – hotar att falla ihop. DĂ€r blir vi trygga, men ocksĂ„ fullstĂ€ndigt utan hopp och helt ensamma – med oss sjĂ€lva som en grym fĂ„ngvaktare, som stĂ€ndigt talar om för oss hur dĂ„liga vi Ă€r.
Och stolthet kan hindra oss att ta sig ur depressionens fÀngelse. DÀr inne kan vi i alla fall trösta oss med (och vara stolta över) att vi Àr kÀnsligare och stÀller högre krav Àn andra, arbetar hÄrt och har full kontroll, klarar oss sjÀlva och har andra som Àr beroende av oss.
SĂ„ för att ta sig ur depressionen mĂ„ste man vĂ€lja mellan att vara en god och stolt men deprimerad person – eller en helt vanlig ofullkomlig, men hyfsat harmonisk mĂ€nniska. Fast man lever förstĂ„s inte lycklig i alla sina dagar Ă€ven om man lyckats ta sig ur en depression. Om inte annat Ă€r man ju fortfarande ledsen över det som orsakade den frĂ„n början. Skillnaden Ă€r att den deprimerade Ă€r totalt ensam, medan den sorgsne kan kĂ€nna lĂ€ttnad genom att fĂ„ hjĂ€lp och förstĂ„else frĂ„n andra.
UngefÀr sÄ skriver Rowe, sammanfattat av mig.
Men det finns vÀl andra sorters stolthet: Min stolte morbror var Àldst av nio syskon och jag minns historien om nÀr han vuxit ur sina skor och det inte fanns pengar till nya. Alla smÄsyskon hade förstÄs mindre fötter, men min mormors kÀngor passade, sÄ man sÄgade av klackarna och sÄ fick min morbror gÄ till skolan med tÄrna pekande uppÄt. Jag kan bara förestÀlla mig hur det kÀndes och förstÄr varför minnet lever kvar. Men kanske var det stoltheten som hjÀlpte honom att bli ingenjör, plugga pÄ kvÀllarna fast maten var knapp.
I vissa stunder har jag kĂ€nt mig stolt över mig sjĂ€lv – ex vis nĂ€r jag pĂ„ ett jobb tog mod till mig och tog konsekvenserna av att ha blivit illa behandlad. Jag ville inte bli avtackad, för jag var förbannad pĂ„ chefen. Men nĂ„gra kolleger kom Ă€ndĂ„ med en blomma – och sa: âDu gnĂ€ller inte i första taget, sĂ„ nĂ€r du sĂ€ger ifrĂ„n dĂ„ vet man att det Ă€r allvar.â Det kĂ€ndes bra, för sĂ„n vill jag gĂ€rna vara.
Den goda stoltheten kan man vÀl kÀnna om man vet att man övertrÀffat sig sjÀlv. Man behöver ju inte bli ingenjör för det. Om jag dÀremot av naturen har bÀttre hÀlsa eller speciella fÀrdigheter jÀmfört med mÄnga andra kan jag vara glad, möjligen tacksam, över det.
Men âstoltâ? NĂ€.
Hmm… vi tar inte heller tempen (bara sonen som vill bevisa att han inte kan gĂ„ till skolan) för antingen Ă€r man varm eller sĂ„ inte. Vad spelar grader för roll? Jag brukar sĂ€ga det till sonen ”i vĂ„r familj tar vi inte tempen” Hahaha. Vad gör det mig till för mĂ€nniska?
GillaGilla
FrĂ„gan blir dĂ„ om du tycker du Ă€r bĂ€ttre Ă€n jag, som Ă€r pjĂ„skigare…Hmm đ
Fast Lars Lerin sa just pĂ„ TV: ”Man fĂ„r vĂ€l vara hur löjlig man vill.” Mitt nya valsprĂ„k. đ
GillaGilla
NĂ€, jag tycker inte sĂ„ om andra. Jag tycker mest att det Ă€r ointressant att veta om man har 37,7 eller 38,1. Ăr man varm sĂ„ Ă€r man
GillaGilla
DĂ„ Ă€r du en fin mĂ€nska (precis som jag trodde). đ
F a fördjupa sig i tempen: SÀrskilt nÀr jag ska bedöma hur smÄ barn o Äldrig make mÄr har jag respekt för feber, ser det som signal pÄ att kroppen behöver fajtas i fred.
(O sĂ„ Ă€r jag lite pjĂ„skig.) đ
GillaGilla
Jag har alltid önskat ett golfproffs i familjen, men nehej – inget barn som nappat pĂ„ det! đ
Det Ă€r roligt nĂ€r barnen gör efter sin egen vilja – det Ă€r ju Ă€ndĂ„ de som ska leva sitt liv.
GillaGilla
Ja, tĂ€nk om de lydde en – o fortsatte med det hela livet. Henska tanke! đ±
GillaGillad av 1 person
Ja, det Àr tur de har eget tÀnk och vilja.
GillaGillad av 1 person
Jag tycker det Àr oerhört intressant hur vi strÀvar efter bekrÀftelse, efter hur vi Àr fostrade. Blivit uppmÀrksammade. Jag var den i familjen som kom oönskad och som inte förvÀntades klara av nÄgot, som fick höra att jag borde varit som kollegans dotter eller sÄ. Jag har brottats mycket med att frigöra mig frÄn det, men inte lyckats helt. Mycket intressant Àmne.
GillaGilla
Ja, det Ă€r fascinerande hur det prĂ€glar oss. NĂ€stan sĂ„ att man kunde bli rĂ€dd f a skaffa barn. Men Ă€lsklingsförfattaren Rowe har förstĂ„s tröstande ord: ”Vi ska inte vara perfekta förĂ€ldrar utan förĂ€ldrar som barnen kan vĂ€xa om â och Ă„tervĂ€nda till som vĂ€nner, vuxna och jĂ€mlika. Det rĂ€cker att vi Ă€r tillrĂ€ckligt braâ.
Alltid lika skönt att veta. đ
GillaGilla
Precis de orden fick jag till mig nÀr barnen var smÄ, good enough parent. Det gÀller att försöka förklara det vidare.
GillaGilla
Javisst! SĂ„ fĂ„r vi motsatsen till arvsynden o kan bli bĂ€ttre o bĂ€ttre generation efter generation. đ
GillaGilla
Det lÄter underbart!
GillaGillad av 1 person
Nu mÄste jag fundera. Det du skriver om depression Àr hiskeligt intressant, nya tolkningar för mig. MÄste fundera mer, som sagt, Äterkommer förmodligen i Àmnet.
(PS Har arbetat en del med mÀnniskor med riktigt svÄra depressioner)
GillaGilla
Det hÀr Àmnet kÀnner jag starkt för, levde i decennier (symbios)nÀra min Àlskade mammas depression och Ängest, o lÀste mycket. Snubblade för mÄnga Är sen över Dorothy Rowes Depressionshandboken o lÀrde mig mkt, bÄde om depression o mig sjÀlv.
(Tredje utgÄvan presenteras hÀr: http://www.dorothyrowe.com.au/ebooks/item/266-depression-the-way-out-of-your-prison-e-book-version).
Rowe hade mycket riktigt nya tolkningar: PÄ sjukhuset dÀr hon jobbade började hon ifrÄgasÀtta tankarna om depression och kom fram till att det inte rör sig om en sjukdom eller en psykisk störning utan Àr vÄrt sÀtt att försöka försvara oss mot smÀrta och rÀdsla. Det skriver hon om med ömsint medmÀnsklighet och mÄnga exempel och berÀttelser. FÀngslande och spÀnnande att lÀsa.
Jag har mĂ„nga av hennes böcker, en med dedikation, och i ”Dorothy Rowe’s Guide to life” citerar hon ur mitt brev. Hon citerar mĂ„nga, men det Ă€r jag stolt (malllig?) över! đ Skrev om henne bl a hĂ€r: https://lenaikistaminnen.wordpress.com/2014/07/24/och-tank-sa-lika-vi-ar/
GillaGillad av 1 person