Jag tyckte mycket om dokumentären “Skörheten” om och av Ahang Bashi, en framgångsrik ung filmmakare som lider av depression och attacker av panikångest. Hennes fråga är:

Varför kan man tidvis må så dåligt trots att man har en kärleksfull familj,
bor i ett land i fred och har ett jobb och vänner som andra avundas?

Familjen kom till Sverige i efterdyningarna av den iranska revolutionen. Ahang var två och ett halvt år när de förlorade allt och fick börja om från början. Ändå kan hon inte säga orden “traumatiserat flyktingbarn” utan att grina illa och markera citationstecknen kring orden. För det finns ju många andra som hade det värre än hon, som har sin kärleksfulla familj. Hon vet ju att de flydde för allas bästa, och ingen annan i familjen har ångest. Dessutom är hon ofta glad. Hon får inte ihop det.

Och familjen försöker förstå och stödja henne.

Den kärleksfulle pappan vill hjälpa till med utgångspunkt från sina erfarenheter: “Jag är ingen expert, men tror att man måste hjälpa sig själv i såna här lägen. Vi  förlorade allt i Iran. Som familjefar var jag tvungen lösa allt. Jag bröt inte ihop. Jag var tvungen att handla.”

Då minns jag min tyske svärfar som körde stridsvagn under kriget och hamnade i rysk fångenskap innan han lyckades ta sig tillbaka till ett utbombat Berlin. Där satsade han stenhårt på ett nybyggt radhus till sin växande familj, trots omgivningens misstro. Hans svärmor var särskilt övertygad: ”Det kommer du aldrig att klara.” Det är kanske förståeligt att han senare i livet inte kunde ha någon större förståelse för andras psykiska mående. Tjockskallig gick han genom livet – som en stridsvagn. Det hjälpte honom antagllgen att överleva inte bara kriget.

Ahangs pappa verkar vilja förstå och verkligen bry sig. Men när han vill tona ner dotterns ångest till oro protesterar mamman. Hon har sett ångesten på nära håll och lider med sitt barn.

Och när Ahang tar upp att man i familjen aldrig pratat om hur man upplevde flykten säger mamman genast: “Jag tror vi gjorde fel när vi inte pratade om det svåra utan bara om hur bra allt var. Men vi kommer från en kultur där barn skulle undanhållas alla svårigheter. Det var därför vi uppträdde som om flyktingförläggningen var en semesterort. Vi bodde där i 1,5 år och det var ingen bra miljö. Alla där hade upplevt hemskheter. Men vi gav sken av att allt var i sin ordning, inga som helst problem.”

Mot den bakgrunden kan man förstå varför ingen talat om för Ahang att hon faktiskt hade en depression första tiden i Sverige. Hon minns själv sin vilsenhet, att hon inget förstod och inte visste vart de åkt och varför, men inte att hon en period slutade både prata och äta.

När storasyster berättar om den lilla flickans depression hjälper det Ahang till en förståelse för sina panikångestattacker: ”Nu när jag vet att jag inte mådde bra första tiden här blir det mer logiskt i mitt huvud att jag inte mår bra som vuxen.”

Och psykologen förklarar att ett så litet barn ännu inte har orden för att kunna formulera och bearbeta sina upplevelser. Det kan bara känna, i kroppen. Om man inte pratar om det finns det kvar, som en gömd del. Och kan komma ifatt en som vuxen, så att man reagerar lika starkt och primitivt som ett mycket litet barn.

Det gäller att inte vara så sträng mot sig själv utan tillåta sig att få vara precis som man är. Till  och med kunna gapskratt mitt i mörkret ibland. Åt den där jävla ångesten. Och kunna se pappas råd som de är – välmenta, även om de inte hjälper henne.

På balkongen i slutscenen säger pappan: “Titta på den vackra delen av himmelen, inte på molnen. Då blir allt vackert. Tänk alltid positivt” “Ja, ja älskade pappa.” svarar hon och ger honom en kram.

Och så tittar de på himlen tillsammans. Det är ganska vackert.