I albumet som mamma gjorde iordning åt mig hittar jag många bilder på utflykter, där barn och vuxna (mest mammor, förstås) sitter på filtar med saft, kaffetermosar och cigarretter. Så i sällskap med vuxna kom vi redan som barn över stora vägen och till ängen som fanns ungefär där Globen nu ligger.

Där fanns också det jag nu fått veta hette Ödledammarna, där vatten hämtades till närbelägna Slakthuset. Då hade jag inte hört talas om vare sig om ödlor eller slakthus – i så fall hade jag kanske haft mina betänkligheter. Men i det vi kallade “Gropen” badade jag gärna, naken förstås, det gjorde alla barn på den tiden. Vattnet sägs ha varit kallt, men sånt märker man väl inte som barn.

Mina gamla klasskompisar berättade nyligen att man som minne av dammarna länge hade en liten fontän vid hotellet som ligger där nu. Klassens killar hade personliga erfarenheter från cykelspeedwaybanan som låg alldeles bredvid och som jag bara vagt minns.

Däremot minns jag hur vi i närheten plockade och åt surblad. Över huvud taget smakade vi på allt möjligt i skogen – ibland mådde man lite illa, då åt man inte den sorten nästa gång. (Som jag antar det gick till i mänsklighetens barndom.) Jag testade till och med att smaka på sand, eftersom jag såg andra göra det: INTE gott! Möjligen kan det ha berott på att jag plockat det ur rännstenen. Och plötsligt minns jag tuggummina som jag skrapade upp från trottoaren(!) Jag tror knappt det är sant, för jag var pinsamt renlig och kräsmagad som barn – i andra sammanhang. Men det här tycket jag var gott, det minns jag.

Jag har inget minne av att någon av oss nånsin blev sjuk av det vi provsmakat i naturen. Däremot berättades en dramatisk historia om en flicka som gjort sig illa på en rostig spik från JUST skogen vi lekte i! Och fått STELKRAMP! (Fast jag trodde att det hette stenkramp.) Man hade först märkt att hon fått kramp när hon inte kunde sträcka fram armarna när doktorn ville det. Sen var allt för sent. Berättades det.

På Flatenbadet badade vi också ibland, och jag deltog åtminstone i någon av de badresor dit som anordnades av Stockholms stad. Vilket är konstigt, eftersom jag var så blyg, länge ensambarn och alltså helt utan dagis- och gruppvana. Men det enda minne jag har är att man fick en slät bulle och mjölk, som var ljummen och började bli liite sur i sin vita plastmugg. (Kräsmagad, som sagt.)

I boken “Den vita staden” hittade jag bilden till vänster: “Bussresorna till Flatenbadet, en verksamhet som många stockholmare fått uppleva. Foto K W Gullers, ur ”Stockholm – the summer city”, 1948.”

I skogarna och vid gamla Röda Skolan lekte vi affär och drack kaffe i koppar gjorda av lönnblad, vars flikar vi fäst ihop med bladstjälkarna. Jag hittar tyvärr ingen bild av den skolan, varken i album eller på nätet. Däremot hittar jag bilder på andra klot, lika det som låg vid vår skolgrind, och får bekräftat att det faktiskt VAR ett skyddsrum, från första världskriget. Dörren hängde genomrostad och vidöppen, inuti fanns träbänkar längs den runda väggen. Fast jag har för mig att det fanns fönsteröppningar också, kan det verkligen vara sant?

På den här bilden är de bakomliggande husen dessutom ganska lika vår skola, som var röd med vita knutar. Fast vi hade bara ett enda klot, undrar vilka som skulle ha fått plats där – lärarna? Hursomhelst var det nog inget för såna som mig – med cellskräck.

Det jag visste om Röda Skolan var att den skulle ha rivits långt innan det var dags för mig att börja i ettan 1952. Nu läser jag i “Brännkyrka 1913-2013”:

Redan innan Gamla Enskede började byggas fanns en skola i området, Röda Skolan, vilken låg i närheten av gården Stora Gungan. Den blev snabbt för liten, varför man beslöt sig för att bygga en ny stor skola, Enskedeskolan, vilken stod klar samma år som kyrkan, 1915. Röda Skolan revs 1977.

Och i facebook hittar jag en som gick där till 1967, då skolan stängdes. Byggnaden användes sen av konstnärer i ytterligare tio år, tills den slutligen revs, alltså ungefär trettio år försenat. Men det var trivsamt där, förutom TOALETTERNA! Som jag skrivit om tidigare.

När vi blev äldre vidgades vårt revir, och vi gav vi oss iväg ända till dåvarande Johanneshovs Isstadion för att åka skridskor. Fast på bilden är jag yngre. Observera den eleganta isprinsess-utstyrseln. (Jag var mycket välklädd som barn.) Tyvärr syns bara lite av mina allra första, jättefina skridskor, som var röda och vita med påskrift ”Baby” på sidan, för jag hade så små fötter. Jag tror att jag fått dem av snälla tant Ella (till höger på kortet, halv mamma till vänster).

När vi gick  till ”Josse” ensamma spelade killarna bandy på tvären på banorna, så att flera matcher kunde pågå samtidigt. Målen grävde de ut i de höga snövallarna. Det var ju mycket snö på den tiden. Eftersom jag var flicka hade jag vita konståkningsskridskor med höga skaft och knaggar fram, även om den enda konst jag nånsin lärde mig var att åka baklänges.

När vi nyligen jämförde minnen från Isstadion var det starkaste lukten av blött ylle och den glödheta kaminen i omklädningsstugans mitt. Jag har inget minne av att någon någonsin brände sig, märkligt nog. Det här var den enda sport jag nånsin utövat, men det var så roligt att även jag åkte så länge det bara gick. När man slutligen skalade av sig skrillorna kändes fötterna helt avdomnade och platta mot trägolvet, och man gick som en anka en stund efter att fötterna befriats. Men kul var det.

Ända bort till Eriksdalsbadet vågade vi oss ibland. Det var på sextiotalet MYCKET mindre än nu och hade (åtminstone) en avdelning för nakenbad. Vi småtjejer hade förstås baddräkt, och gick och handlade i kiosken utanför planket åt tanterna, som ofta stod och poserade mot solen, minns jag att jag undrande noterade.

När jag även minns att vi gick och hälsade på  gubbarna i småbåtshamnen på andra sidan Johanneshovsbron kan jag ju fundera över hur oskyldigt och idylliskt det egentligen var på den gamla goda tiden.

Det kanske bara var vi själva som var oskyldiga? 🤔