19 mars dog Yesim Cetir, den sista av de patienter som opererades av Paolo Macchiarini på Karolinska. Hon fick sin första plaststrupe 2012, men varken den eller den följande fungerade. Strupen måste rensas var fjärde timme, och under mer än 3 år på intensiven genomgick hon över 7000 undersökningar och operationer. Sen flyttades hon till USA, där hon i maj 2016 fick en donerad lunga, luftstrupe och matstrupe (som inte fungerade). Och nu dog hon slutligen på sjukhuset, nästan 27 år gammal.

”Felrekrytering, forskningsfusk och fallerande implantat som aldrig borde opererats in i patienter” – så sammanfattas anklagelserna på Karolinska Institutets hemsida.

I korthet: Det finns aldrig tillräckligt många donerade organ för alla behövande patienter. Macchiarini & Co påstod att de kunde göra plaststrupar och behandla dem så att kroppen täckte dem med celler tills de utvecklats till ett riktigt, kroppseget organ. Det lät ju fantastiskt! Obegränsad tillgång på skräddarsydda organ, som kroppen inte stöter bort, eftersom de består av de egna cellerna. Briljant! Problemet var bara att det inte fungerade: inga celler bildades och plaststruparna lossnade. En plågsam död.

Den fantastiska dokumentären “Experimenten” finns på SVT Play.  Se den, om ni inte redan gjort det. I klippet berättar Bo Lindquist, som gjorde den. Kanske kommer en uppföljare – hoppas det.

Efter dokumentären hände mycket: Hela forskningssamhället skakades, rektor och styrelseordföranden avgick, delar av styrelsen byttes ut. Ett antal utredningar tillsattes och en brottsutredning pågår, som beräknas bli klar till sommaren. Jag har skrivit en del om “Macchiarini-fallet”.

Men fortfarande ligger artiklar kvar hos ansedda vetenskapliga tidskrifter och berättar om de epokgörande resultaten med vad Karolinska nu kallar “implantat som aldrig borde opererats in i patienter”. Artiklarna är nämligen fortfarande under granskning.

Nyligen drogs i alla fall den första av de granskade artiklarna tillbaka (blev “retracted”). Den beskriver hur man framgångsrikt opererat in plastmatstrupar på råttor, alltså samma teknik man sedan använde på människor. Men till skillnad från vad som står i artikeln fungerade det alltså aldrig –   varken på råttor eller människor.

Det är tydligen inte lätt att dra tillbaka en vetenskaplig artikel, och just därför blir det intressant för en amatörspanare som jag att försöka begripa processen.

Det räcker inte att en brottsundersökning pågår, utan först måste rektor begära att artikeln dras tillbaka. Det har heller ingen betydelse att rektor tvingats avgå just för att han tidigare godkänt forskningen bakom artikeln. Men slutligen fanns en ny, vikarierande rektor på plats och den 20 december 2016 bad KI formellt att artikeln skulle dras tillbaka. Retraction Watch rapporterar:

• December 20, 2016: KI declares Macchiarini and three co-authors committed misconduct in the 2014 Nature Communications paper, which it asks to retract.

Det innebar dock inte att den genast drogs tillbaka (som jag hade trott), utan detta noterades bara i artikeln som en finstilt notering om “Editorial Expression of Concern” (“uttryck för oro”).

Under kommande månader kollade jag då och då hur länge de skulle fortsätta att oroa sig innan de drog in artikeln. Och efter drygt tre månader, den 21 mars, var det dags. (Var det en slump att det råkar vara två dagar efter att den sista av de patienter Macchiarini opererat på Karolinska slutligen dött?)

• March 21, 2017: Nature Communications retracts Macchiarini’s 2014 paper.

Jag var nyfiken på hur man gör med en “retracted” artikel. Om man bara raderar den blir det väl lite förvirrande för den som (liksom jag) vet att den funnits och vill veta vad som hände. Man kanske låter en övergripande sammanfattning ligga kvar med en stor fet stämpel RETRACTED! tvärsöver varje sida? tänkte jag.

Det visar sig dock att artikeln ligger kvar, oförändrad. Utom att den försetts med ytterligare en diskret notering bland övriga. Där står nu:

Received: 03 October 2013
Accepted: 05 March 2014
Published online: 15 April 2014
Addendum 14 October 2016 (med länk till “Editorial Express of Concern” från oktober).
Retraction 21 March 2017 (med länk till “Retraction”)

DESSUTOM finns alltså en separat “Retraction” med noteringen:

“This Article is retracted by the authors. Nature Communications previously issued an Editorial Expression of Concern.”

Original article 15 April 2014 (med länk till den ursprungliga artikeln)
Original article 14 October 2016 (med länk till ”Expression of Concern”)

Hänger ni med? Själv gör jag det bara nästan.

Den ursprungliga artikeln ligger alltså kvar oförändrad, med sitt glada budskap om den framgångsrika nya metoden, bakgrundsinformation, resultat, bilder, tabeller etc. Först om jag öppnar den länkade PDFen ser jag att artikeln där försetts med ett prydligt rött RETRACTED – fast inte tvärsöver texten, utan högst upp på varje sida. I marginalen, så att ingen text skyms.

Det här väcker frågor hos mig.

Formulerar man det alltid som att “författarna har dragit tillbaka artikeln”? Vad händer om de vägrar? Är de lika allsmäktiga som rektorn verkade vara när det gällde att godkänna?

Framför allt: Om den ursprungliga artikeln ligger kvar oförändrad, finns det inte uppenbar risk att någon hittar den och tror på innehållet som idéer att bygga vidare på – i forskning eller vård? Särskilt med tanke på hur revolutionerande den här metoden skulle vara om den fungerade på det sätt artikeln påstår.

Även en amatörspanare som jag hittar lätt i samma tidning en artikel från 2014 som, med hänvisning till den som dragits tillbaka, berättar att man lyckats operera in plastmatstrupar i råttor – och att samma framgångsrika teknik nu kan användas för människor. Och när jag söker på artikelnamnet hittar jag den ursprungliga artikeln.

Macchiarini jobbar vidare i Ryssland – förhoppningsvis utan att operera, åtminstone inte människor.