---

VIKTIGT MEDDELANDE TILL ALLMÄNHETEN, särskilt 50-plussare : Känns huden irriterad, med begynnande utslag? Kolla omedelbart om det är bältros (a k a ”helveteseld”)! I så fall är det snart för sent att få hjälp… 😰

---

Jag drar hela min lidandes historia här, kanske kan det hjälpa nån att känna igen eländet och få hjälp i tid. Först en faktaruta:

Bältros drabbar bara den som haft vattkoppor. Vattkoppsvirus stannar kvar i kroppen hela livet. Hos var fjärde svensk aktiveras det senare, särskilt när man med stigande ålder får försämrat immunförsvar.

Smitta: Bältros smittar inte, som vattkoppor, via luftburen smitta, utan bara vid direktkontakt med sårvätska från blåsor. De som kan smittas är personer som inte haft vattkoppor, och det är vattkoppor de smittas av, inte bältros. Man kan alltså INTE få bältros av barnbarnens vattkoppor, däremot kan barnbarnen få vattkoppor vid direktkontakt med bältrosblåsor.

Det finns vaccin mot bältros för den som är 50+ och har ett fungerande immunförsvar. Det minskar risken och kan mildra symptomen om man ändå drabbas.

OBS: Virushämmande läkemedel måste sättas in INOM TRE DYGN från att utslagen börjar synas.

Följdsjukdomar: Vanligast är långvarig smärta på grund av nervskador. Om ögat drabbas av viruset kan det orsaka synnedsättning eller blindhet. Man kan även få ärrbildning, hudinfektioner eller hörselnedsättning. Ju äldre man är desto svårare riskerar sjukdomen att bli och redan efter 50 års ålder ser man en tydligt ökad risk för komplikationer.

En forskningsrapport visar att uppemot 200 svenskar varje år får infektion i hjärnan efter bältros. Man kan dessutom ha minnesstörningar och andra kognitiva problem en lång tid efter infektionen. Och risken är (förstås) större ju äldre man är.

(Man skulle kanske ha skitit i att bli så gammal?)

Fallbeskrivning: Så var det för mig

Plötsligt en kväll kände jag nåt konstigt i käken – en blixtrande smärta högg till ibland, ända upp mot örat. Smärtan var svår att lokalisera, men jag gissade på att den föddes i en bråkig kindtand. Nästa kväll åt jag (lättuggad!) middag med gamla klassisar och en av dem påpekade att jag borde kolla, en inflammation kan slå sig på hjärtat. Min man hade hört hjärnan kan drabbas. (Vilket är värst?) Något uppskrämd ringde jag nästa morgon tandläkaren, men fick tid först senare. Så när det blev allt värre ringde jag tandakuten – och fick tid inom två timmar. (Tack för det!)

Efter röntgen bedömde man att en tand med krona behövde rotfyllas och rekommenderade kontakt med expert på knepiga rotfyllningar. Framför allt fick jag recept på penicillin.

Sen kom utslagen krypande – bokstavligen: Jag kunde känna hur det kröp under skinnet, som små djur som snabbt spred sig från hakan längs med käken, till örat och hårbotten bakom. (Ja, jag har sett många läskiga filmer.) Under natten närmade de sig snabbt ögat, visserligen mitt sämre öga, men ändå. Då blev jag nervös och ringde Vårdguiden, där man tyckte att jag direkt borde åka in akut, eftersom det gått så fort. Kanske behövde jag byta penicillin?

Så vi åkte in till akuten, mitt i natten. Redan i receptionen gissade man på bältros. När vi väntat i 3-4 timmar började jag känna mig yrslig och bad om en säng. Just i det ögonblicket kom läkaren (hade han inväntat att jag skulle ge upp?) Han kastade en snabb blick och höll med om att det var bältros. Särskilt typiskt var det halvsidiga: Utslagen och blåsorna slutade tvärt på halva hakan, där ansiktsnerven slutar. Vid det laget var jag döv på örat, som kändes som när det just värker hål under en öroninflammation. Och så har det fortsatt…

“Vad kan man göra åt det?” sa läkaren, och svarade själv: “Det finns antiviralmedicin, men det har gått för lång tid. Det är bara att åka hem och uthärda, försök med Alvedon och Ipren.” Och så log han(!). (Sadist, någon?) Senare har såväl Vårdguiden som Vårdcentralen och Akuten varit eniga om att det inte var för sent att sätta in medicin. Inte DÅ.

Jag åker hem, härdar ut och läser på. Fipplar runt för att fördela alla mina tabletter, tills jag inser att maxdos Ipren och Alvedon inte gör bittersta skillnad och fimpar dem. Längs ansiktsnerven strålar värken längs käken, upp till och bakom det numera döva örat, där värken är värst. Ibland ilar det till i tänderna. Jag mår allt sämre, har ingen aptit och svårt att äta med svullen och öm tunga och läpp. Sover mest – eller försöker.

Jag har bilder på blåsor och skorpor, som hämtade från kvällstidningen, som brukar visa “det vidriga” med ett rött “Varning för starka bilder”. Dem ska jag INTE publicera, de kan skrämma barn och känsliga personer. De skrämmer mig. Halva hakan täcks av blåsor, utslagen sprids in i örat, in i hårbotten och ända fram till kanten av ögat. Småningom vätskar de och det bildas skorpor, som mörknar och växer.

När de svartnande sårskorporna rasslar ner i handfatet kan jag bara tänka: “The Walking Dead”, fast bara i halva ansiktet. (Den andra halvan flagar ”bara” våldsamt sen jag enligt instruktion tvättat ansikten med tvål. Det ”gillade” mitt eksem.) Råkar tyvärr titta på Grimm-seriens avsnitt om ett “Wesen” med förmåga att bota – eller döda genom att orsaka strålsjuka. Även de symptomen påminner om detta. (Ja, jag vet att det kan ha sina nackdelar att ha sett för många konstiga filmer…)

När helgerna äntligen är slut ringer jag vårdcentralen för att få mera information. Husläkaren kan bara kan bekräfta att det är för sent för medicin (NU!), men om  jag får feber ska jag återkomma. Det får jag inte, men dan efter blir allmäntillståndet snabbt så dåligt att vi blir riktigt oroliga: Darrig och matt, omöjligt att äta, ändå mår jag spyilla, kräks utan att ha just nåt i magen.

Den moderliga sköterskan på Vårdcentralen blir också orolig, särskilt när jag säger att jag faktiskt inte tror att jag klarar att gå dit ner och sitta i väntrummet. Hon tycker jag ska till akuten för att se om något tillstött. För att slippa vänta så länge försöker vi boka en tid till akuten. Det går inte, men de håller med om att det är dit jag borde, närakuten har inte samma resurser.

Så: Till akuten igen, denna gång på dagtid. Nu får jag göra två provtagningar och träffa två läkare, så nu känner jag mig i alla fall ordentligt undersökt. Den förste läkaren irriterar mig något när jag berättar att jag är mest orolig över att jag är så darrig och svag, inte kan äta, och känner mig illamående och gråtfärdig – allt helt olikt mig. “Inte så konstigt att du blir matt om du inte  äter” svarar han… Vaddå? Tror han att jag testat att låta bli att äta ett tag på kul för att se om jag mår bättre då? “Jag tar och spyr lite också, när jag lika håller på. Det gör nog susen.” Eller? (Jag har nog blivit lite stingslig, va?)

Nästa läkare kollar noggrant, talar om att proverna är bra, och att utslagen ser “fina” ut. (“Fina?”, säger jag, “tycker det ser för jävligt ut.”) Men han menar förstås att de missfärgade skorporna som täcker halva hakan inte ser infekterade ut, vilket ju var det jag också ville veta. “Jag kanske blir så dålig på grund av min höga ålder,” säger jag resignerat. Då ser han mig in i ögonen och säger allvarligt: “Det här kan vara oerhört påfrestande, alldeles oavsett ålder.” Och så får jag smärtstillande, som faktiskt verkar dämpa värken åtminstone något.

När även han säger att det tyvärr är för sent att medicinera passar jag på att förtydliga: “Jag förstår att det är för sent NU, men det var det inte första gången jag var här. Nu pratar vi inte mer om det, jag blir bara lessen.” Han reagerar och kollar i papperen, och jag känner att jag åtminstone har markerat.

Hemma kunde jag så småningom märka att det hjälper med lite fredagsvin. 🙂

För det verkar ha varit botten jag slog i där. Nu sitter jag här, darrig, halvdöv och värkande (speciellt i örat). Ibland faller en stor skorpflaga av. När alla är borta tänkte jag kolla hur jag gör med örat, som verkar helt tillproppat – det ser ut som om små djur bor där. (För många läskiga filmer.) Och så håller jag tummarna för att slippa följder (se faktarutan). Ögat verkar i alla fall ha klarat sig.

Och det underbara vårvädret andra fått njuta av försämras i takt med att jag långsamt och darrigt kravlar mig upp …