Nu i midsommartider läser jag åter om det “nedärvda kvinnotvånget” att bära hela ansvaret för ett riktigt lyckat firande av alla familjehögtider. Även om det också innebär en “kvinnogemenskap” känns det lite sorgligt om kvinnorna i generationen efter min fortfarande känner att de måste vara de ständiga projektledarna för familjens liv “i helg och söcken”. Och jag funderar på varför jag egentligen aldrig känt av varken tvånget eller gemenskapen, fast jag är kvinna.

När jag var del av en barnfamilj var det barnens far som stod för mat och dryck, och därmed även för eventuella arrangemang. Jag hoppas det var rätt som jag trodde då: att han tyckte det var kul. Att han var intresserad av matlagning är helt klart, för det var definitivt inget som förväntades av en pojke i efterkrigstidens Berlin.

Och när jag tänker efter var vi inte så mycket för arrangemang, uppvaktning och presenter, nån av oss. Barnens födelsedagar firade vi förstås, och julklappar fick de också. Men vi gifte oss borgerligt med bara de närmaste, och bröllopsdagen tog vi mest som ursäkt att dricka mousserande. Annars förväntas visst mannen uppvakta kvinnan då? Varför har jag aldrig begripit. Men jag förstår mig inte på frierier eller brudöverlämning heller – man är väl två vuxna personer som alldeles frivilligt väljer att vara med varann? Tänker jag.

De stora familjehögtiderna midsommar och  jul var vi oftast på landet. Vi funderade ibland på om barnen hellre velat fira med den större familjen, exempelvis kusiner, men när vi testat det och frågade dem föredrog de vårt vanliga firandet. På landet gjorde vad vi kände för och åt den mat vi alla gillade.

Tanken slår mig: Kan våra avspända firanden ha att göra med att familjeprojektledaren var en man, och alltså inte uppfostrad att uppfylla högt ställda krav?

Det var inte jag heller. Min mamma – som en gång sa att hon tagit ansvar för barn och hushåll sen hon var förskolebarn  – var noga med att jag skulle koncentrera mig på skolan: Det var mitt ansvar, inte hushåll eller småsyskon. Skolkökslärarinnan kunde inte begripa varför min brunsås inte blev brun som alla andras, fast ingredienserna var rätt. För jag hade gjort mitt bästa, det gjorde jag alltid. Men jag var och förblev ointresserad av mat. Jag vet förstås vilken mat jag gillar, men (trots att jag aldrig rökt) verkar jag inte ha så starka smakupplevelser som jag tycker mig se hos andra. Så när man ska “smaka av” känner jag mig lite illa utrustad.

Men det var inte så att jag överlämnade allt ansvar i vår barnfamilj till maken. Eftersom jag inte reste var jag alltid hemma hos barnen efter jobbet, och tacksam över att slippa matlagning tog jag gärna huvudansvaret för tvätt, disk och städning. Fast jag har märkt att jag inte ställer så höga krav på resultatet som andra kvinnor, särskilt de i min ålder. Om vi har gäster har jag alltid velat att vi ska umgås efter maten, inte jobba i köket. Men om jag är gäst ställer jag givetvis upp och hjälper till om värden vill ha disken fixad direkt efter middan.

Åtminstone om jag fattar det. När jag tänker efter inser jag att det nog KAN hända att jag inte begriper mera subtila signaler. I så fall hoppas jag verkligen att någon säger till mig – betrakta mig gärna som korkad. För det är inte (bara) lättja: Har jag fastnat i samtal kan jag missa även trevligheter, exempelvis att dansen börjar. Och det retar mig fortfarande att den där intressanta husvisningen var slut när jag dök upp från mitt samtal…

Min nuvarande man verkar inte ha nånting emot att ta hand om matlagningen. Och han har en väldigt avspänd attityd, även när vi har gäster. För att han är man? Jag minns mammas ängsliga (och obefogade): “det här blev nog inte så lyckat” och jämför med makens: “Ja, nu har jag testat det här, det blev ju inget vidare, så det lär jag nog inte göra om.” Om jag, som äldre dam, bjöd på middag vore nog förväntningarna högre – både från mig och andra.

Å andra sidan skulle jag ju bara bjuda dem som känner mig – och de vet ju hurdan jag är… 😊