Ibland stöter jag på vänliga ungdomar i affären som säger “Ni” till mig, och jag protesterar inte, för jag förstår att det är tänkt som en artighet. Det är det dock inte. Inte för oss som var med när det begav sig.

Det svenska tilltalet före vår “du-reform” var nämligen INTE ett “Ni” motsvarande det tyska “Sie” – för att inte tala om engelskan med sitt behändiga “you”. I så fall hade vi nog aldrig “blivit du” med varann. I Sverige måste den som inte ville göra bort sig på den tiden tilltala obekanta i tredje person, med titel: “Önskar fru professorskan XX ha fönstret öppet eller stängt?” När min arbetskamrat skulle träffa en chef på vårt (mera formella) huvudkontor kunde receptionisten inte anmäla besöket förrän hon visste om hon var “fru” eller “fröken”. Det dög inte med för- och efternamn, eftersom de inte var “du” med varann.

Om man inte blivit presenterad, och alltså inte visste varken efternamn eller titel, blev det knepigt. För att kringgå problemet uppfanns många kreativa omskrivningar: Istället för “Önskar hovrättsassessorn en kopp kaffe?” kunde  man säga “Behagas det en kopp kaffe?”. Men i längden kunde det bli krävande att hitta omformuleringar. Den dåtida kåsören Kar de Mumma lär ha skrivit en dialog med titeln: ”Has det hund?”, där två obekanta herrar försöker prata med varann. Till slut löser de problemet genom att övergå till den smidigare engelskan…

Det fanns invecklade regler om vem som formellt kunde ta initiativet till att lägga bort titlarna (“spotta varann i ansiktet”) – beroende på ålder, kön, samhällsställning. Ibland blev det nog invecklat: ”Damerna först” –  men om damen var underordnad då? De reglerna slapp jag dock lära mig – innan jag blivit tillräckligt gammal var vi alla redan “du” med varann, åtminstone i mina kretsar.

Barn kallade vuxna för farbror och tant, lärare för fröken och magistern. På “gubbskivan” efter studentexamen kunde man “bli du” (åtminstone med en del). Butiksanställda använde “damen” och “min herre” till kunderna. Jag kollar av mina minnen med en artikel i SvD och enligt den kunde kunden “Nia” tillbaka – eftersom “det var vänligt tilltal från överordnad till underordnad.” Det vet jag inget om, för jag var aldrig överordnad någon.

Till barn sa alla “du” (åtminstone till mig) ända upp i tonåren. Men så enkelt kom jag inte själv undan. “Du ska inte säga “Ni”till mig, du ska säga “fröken Rosenkvist”!” (eller vad tanten nu hette) fräste en  äldre kvinna till mig på sommarjobbet. Och jag visste faktiskt mycket väl att jag skulle fråga: “Har fröken Rosenkvist varit på lunch?” för att veta när det var läge för mig att damma hennes skrivbord. Men just då kom jag inte för mitt liv ihåg vad människan hette i efternamn, och när jag försökte sluddra över tilltalet frågade hon om. 😦

På Postgirot, ett annat sommarjobb, fick vi första dagen veta att “här säger vi “Ni”!” (det gick inte att hålla reda på efternamnen på så många). Och så väluppfostrad var jag  – tydligen – att jag inte vande mig på hela sommaren, varje ”Ni” kändes som en örfil. Det KAN ju ha spelat in att tonen oftast också var åt örfilshållet: “Ni där, kom genast hit!” Så var det på den tiden. Är det därför jag fortfarande reagerar negativt på att bli ”Niad”?

I somliga landsdelar hade man det lättare. En kronprins på besök i Dalarna lär ha blivit välkomnad av en gammal mas med orden: ”Här säger vi du till alla, utom till dig och far din”.

Mot den här bakgrunden kan man ju förstå att den s k du-reformen snabbt slog igenom. Vi har lärt oss att det var den nyblivne chefen för Medicinalstyrelsen, Bror Rexed som 1967 i sitt välkomsttal till personalen meddelade att han tänkte säga “du” till alla: “Kalla mig Bror!” Det är den enda insats åtminstone jag kommer ihåg honom för.

Bilden ovan visar Bror Rexeds välkomsttal, okänd fotograf (Public domain) via Wikimedia Commons. 

Fast just nu läste jag att Bror Rexed i själva verket sa: ”… det är mig en glädje att få höra samtliga tilltala mig med Bror, som är mitt förnamn” och att han hoppades att så småningom kunna lära sig allas förnamn. Meningen verkar alltså inte ha varit att man skulle säga “du” till honom, utan “Bror” (“Kan jag få tala med Bror ett ögonblick?”). Att tilltala med förnamn förekommer fortfarande i ”finare kretsar”, sägs det. Men Bror protesterade såvitt jag vet aldrig mot missuppfattningen, åtminstone inte offentligt.

Jag känner igen alltihop från mitt första jobb, en advokatfirma i början av sjuttiotalet. Min chef, den unge trevlige notarien,sa: “Vi säger väl “du”?” – och jag svarade förvånat: “Ja, vad skulle vi annars säga?”. (Han var ju i min ålder, och jämnåriga hade jag alltid sagt ”du” till.) Det visade sig sen att detta var långt ifrån självklart: Hans chef, en av delägarna, hade nyligen frågat SIN chef, senior delägare, om det var OK att han började dua sin sekreterare sen många år. “Du kan säga vad fan du vill till dem, men jag tänker aldrig säga du!” blev det älskvärda svaret…

Seniordelägarens hustru hade ett trevligare sätt. Hon jobbade lite extra hos oss en tid med att sortera papper etc (varför? kan man undra), och den äldsta sekreteraren åtog sig att kolla om vi skulle kalla henne fru NN. Hon svarade: “Jag är mest van att kallas “friherinnan”, annars föredrar jag nog “Eva”.” Troligen menade hon – precis som Bror Rexed – tredjepersons-tilltal, fast utan titel, dvs: “Skulle Eva vilja vara vänlig och…” men vi sa helt enkelt “du” precis som vi gjorde till varann – och hon höll färgen. Det kan man kalla väluppfostrat.

Nästan i klass med drottning Victoria, som sägs ha druckit ur sköljkoppen för att inte genera den utländske middagsgästen som, obekant med det engelska bordsskicket, just gjort detsamma.