Summer of Love 1967 och 68 års revolution skrivs det mycket om nu när det är femtioårsjubileum. De borde ha påverkat mig: Carlberg, som ledde kårhusockupationen i Stockholm (och småningom grundade Fryshuset) gick i min parallellklass i “röda Gubbängen”. Innan han tog studenten i röd studentmössa satt han på vårat fik och planerade revolutionen tillsammans med åtminstone en av mina klassisar (idag läkare och moderat, sägs det). När kårhuset ockuperades pluggade jag på universitetet, men ändå kollade jag aldrig in ockupationen, inte ens av nyfikenhet. Jag skötte mina studier. Varken den politiska eller den sexuella revolutionen verkar ha satt några spår i mitt stillsamma liv.  

Eller? Finns det något i vanliga vardan som numera verkar självklart, men som kan ha fötts på det glada sextiotalet?

Det jag spontant kommer på är ifrågsättandet av auktoriteter. I tidningar från tidigt sextiotal och gamla TV-program är det slående hur stelt alla uppför sig. Och det beror inte bara på du-reformen, även om den kom i samma veva. Det var inte bara det att vi inte sa “du” till lärarna förrän efter studentexamen (och då bara om vi på gubbskivan lagt bort titlarna!) – varken vi eller våra föräldrar ifrågasatte dem heller, inte på allvar. Vi snackade skit om dem och en del av oss vågade möjligen vara lite uppkäftiga, men inte mer än så.

Min mamma hade en sån respekt/rädsla för läkar(auktoriteten) att hon inte ens kunde föreställa sig att en sån kunde vara okunnig eller ointresserad. Fick hon ingen hjälp var det för att den (alls)mäktige (för det var män!) ville henne illa. Var han direkt bufflig fick hon detta bekräftat, och vågade inte ens sluta att besöka honom. Hon såg helt enkelt inte läkaren som människa, utan som auktoritet. Det har ändrats en del i nästa generation, kan jag säga.

När jag var liten fick mamma höra att hon skämde bort mig när hon lyssnade på vad jag sa och svarade, precis som hon gjorde med andra människor. På den tiden skulle barn “synas men inte höras” och visa respekt för vuxna. I min mammas lärobok om barnavård fanns stränga regler för allting. Den som inte följde dem var inte bara oduglig som förälder, utan förstörde sina barn för all framtid.

Uppfostran började med spädbarnen, som skulle skrika prick var fjärde timme, snabbt få mat och blöjbyte – och somna om. Skrek de vid andra tider fick man absolut inte ta upp dem, fast det kunde vara svårt att låta bli. Barnskrik SKA ju vara outhärdliga, för att trigga igång omgivningens vårdinstinkt. Min moster rekommenderade en promenad för att slippa höra.

När det var dags för bebisen att testa mosad mat var regeln att tvärt byta ut en hel måltid. Undrar om någon nånsin lyckades få ett barn att gå direkt från bröstet till att få i sig en hel portion mos? När jag första gången tog lite äppelskrap på en sked och skulle ge min förstfödda höll jag skeden mot hennes mun. Sen tittade vi hjälplöst på varann: “Hur gör vi nu?” Till slut hjälptes vi åt, det brukar vara ett bra sätt.

Jag vet inte om man i Sverige fortfarande uppfostrar sina barn så, men den amerikanska bloggaren Libby Anne berättar om sin uppväxt i strängt evangelisk miljö, där barnen måste lyda blixtsnabbt. Till och med oförargliga frågor betraktades som olydnad och  måste bestraffas, eftersom de möjligen innebar ett ifrågasättande – och alltså bristande respekt.

Tänk om barnen i  min omgivning plötsligt blev lydiga och respektfulla, artigt svarade på vuxnas tilltal och för övrigt var tysta och stillsamma. “FY så trist!” tänker jag spontant. Aldrig skulle man få veta tankarna som ständigt kilar runt i barns hjärnor, ofta i alldeles egna krumbukter. Och tänk att aldrig få skoja! Med barns enastående humor och pärlande magskratt – och den nära kontakten man känner när man skrattar riktigt gott tillsammans. Gärna respektlöst, åt opassande skämt.

Om barn inte får bygga upp sitt ”själv” och sin världsbild genom att undra, ifrågasätta, testa gränser och tankar i samspel med omgivningen: Hur ska de då veta om bilden av dem själva och omgivningen stämmer? Eller om de kanske rentav kan hitta nya sätt att se på saken?

Så fort barn skapat sig en bild av världen vill de börja bestämma själva. “Trots” kallades det förr och skulle stävjas. Men att lära sig att bestämma själv är ju ett långsiktigt jättejobb, som måste ske i små steg, eftersom barn inte från början kan förutse konsekvenserna av sitt handlande. Vuxna måste bestämma att man INTE får gå ensam över gatan, men barn kan få välja mellan att bli buren eller hålla hand. Att ha vinterkläder i vinterväder är inte förhandlingsbart, men man kan få välja tröja. Allteftersom man är mogen för det tar man över flera beslut.

För att bli den sociala varelsen människa behöver man växa upp i ett samspel med andra människor – och långsamt närma sig vuxenliv och oberoende. Svårt – och spännande. Hela vägen uppstår förstås mer eller mindre jobbiga konflikter. Som tur är, för konflikthantering är kanske det allra viktigaste man behöver lära sig. Livet är ju fullt av såna.

Själv är jag så ouppfostrad att jag uppriktigt sagt inte begriper hur det annars är tänkt: Ska gammaldags väluppfostrade barn efter en barndom i blind lydnad på myndighetsdagen med ett magiskt mikrovågs-PLING! som fjärilen ur puppan förvandlas till vuxna människor? Med förmåga och drivkraft att skapa sitt eget liv, ha sociala kontakter, lösa konflikter, göra bedömningar och avvägningar, fatta mer eller mindre välinformerade livsavgörande beslut, skapa kärleksfulla relationer, bli en god förälder etc etc. För föräldrarna vill väl ändå inte att deras medelålders barn ska fortsätta att fråga dem om allt – eller?

Från den auktoritära svängde pendeln till den “fria uppfostran”, som åtminstone en del uppfattade som att barnet övertog bestämmandet – och blev den nya auktoriteten: Ville ungen slå in spikar i pianot var det bara att hacka i sig. För mig känns det som om man i båda fallen lämnar barnet i sticket.

Sen svängde det tillbaka, precis som det brukar. När jag nu googlar på “time-out” hittar jag mest humorprogram och restaurangguider, så jag vet inte hur det är idag, men ett tag var det nannie-stuket som gällde: sträng auktoritet med fasta regler om hur det ska vara – precis som i mammas barnavårdsbok från fyrtiotalet. Fast vi hade blivit mer civiliserade sen dess, så vi agade inte. Istället gällde exempelvis time-out och femminutersmetoden – alltså olika former av isolering.

Varför kommer jag att tänka isoleringscellerna i källaren till Marstrands fästning? Där testade man i mitten av 1800-talet en modern metod: Några fångar spärrades in utan någon som helst mänsklig kontakt. Tanken var att  de i kristlig anda skulle begrunda och ångra sina brott, men istället dog de eller blev galna – de olydiga jävlarna.

Riktigt så tufft var det inte med time-out, även om jag tyckte det var kusligt när TV-programmets stränga nannie-röst instruerade föräldrarna att tvinga barnet att stanna på skämsstället och fortsätta att ignorera det ända fram till det förödmjukade ödmjuka: “Snälla mamma, förlåt.” Jag har inga problem att sätta mig in i hur det känns om man i tårsprutande upprördhet blir övergiven: ens närmaste låtsas som att man inte finns. Hur ska man då lära sig att hantera sina känslor?

I den av auktoriteter rekommenderade femminutersmetoden skulle barnen lära sig att somna själva genom att lämnas ensamma i sin säng. Föräldern fick gå in var femte minut, men bara för att säga att det är sovdags och gå igen. Metodens skapare instruerade: ”Instinkten säger att man ska gå in och trösta barnet, men genom att beröra barnet ”belönar” man det”…  Så: “Man ger ingen kroppskontakt och man byter inte blöja.” I en frågespalt frågade en förälder experten om man skulle fortsätta fast barnet fått sår i stjärten av att ligga med bajsig blöja… Småningom sägs barnen gråta allt kortare stund, för att till slut ge upp.

Precis som de som blev inlagda på sjukhus i min barndom. Föräldrarna blev strängt förmanade av experterna att inte besöka dem, eftersom de bara blev upprivna efter besöket (och besvärliga för personalen). Till slut tystnade de, resignerade i sin totala övergivenhet. (RYYS!)

Det kan vara bra att komma ihåg att vi alla är människor, stora eller små. Och: Alla har vi  varit små en gång.