Vid fikat på glasveranda tittar grannen in, f d kommendörkapten samt freds- och miljöaktivist. Som pensionär har han skapat ett ekologiskt hem tillsammans med sin hustru, som nu bland annat hjälper till på odlingen intill – giftfri och alltså arbetsintensiv. En del av arbetet görs av volontärer mot mat och husrum, som del i en utbildning om ekologisk odling.

Handelsbod och servering finns det också, och ibland går vi ner med barnbarnen och plockar lite sallad (med tillåtelse och mot betalning, förstås!). Själv ägnar sig grannen alltmera åt Wikipedia – bara för att det är roligt! Nu berättar han stolt att han fått pris för en del av sina artiklar. Han liknar det själv vid guldstjärnorna i gamla tiders småskola.

Och i trappan hänger min femtioåriga ryamatta. Minns som igår hur mitt flickrum (och mina näsborrar!) täcktes av mörkt garndamm medan fingrarna kroknade av ryanålen. Men framför allt minns jag hur roligt det var. Jag gjorde två ryor åt mina föräldrar också och har haft många andra handarbetsprojekt genom livet, stickat åt familjen och andra. Bara för att det  är kul.

Varför tycker man att en del saker är så kul – utan att kunna förklara varför?

“Flow” kallas ibland den lyckokänsla vi kan få när vi fördjupar oss i en krävande men meningsfull uppgift – en “inifrån kommande belöning som känns mera äkta än andras beröm och belöningar.”

Det är väl det man kan se hos barn som ännu inte lärt sig att prestationer, för att räknas, ska mätas och värderas av andra. De bara jobbar på –  entusiastiskt och outröttligt. Tänk om vi kunde behålla barns drivkraft och kreativitet! Nu är det bara vi pensionärer som kan göra på samma sätt – och då är det väl så dags! 😦

Kan man koppla isär verksamhet och belöning (inkomst)? Är det det man kallar medborgarlön eller basinkomst? Jag läser om basinkomst: ”De flesta förslagen om basinkomst förespråkar belopp på en nivå som det går att leva på och som kräver lönearbete för att ha råd med lyxkonsumtion.”

Skulle rollerna bli ombytta då? De som inte klarade att leva på “basnivå” utan behövde lyx för att må bra skulle bli det litet udda inslaget i ett samhälle där andra ägnar sig åt väsentligheter. Där man tolererar de “alternativa” – de gör ju ingen skada, eftersom de själva får finansiera sitt beroende. Spännande tanke!

Barn behöver inga guldstjärnor, men för vuxna kanske de kunde förgylla bastillvaron – bara på kul? Med mottagare som en klok och inspirerande Rosling, inte dagens “lyckade” med makt, pengar, status, som ibland som sommarpratare rabblar upp sina imponerande CVn, där de ALLTID varit  störst, bäst och vackrast, och “aldrig förstått vad “lagom” betyder.” Tufft! Eller? Bland deras lyssnare verkar allt fler få utmattningsdepression, i ett samhälle där en del inte får eller kan jobba på nuvarande villkor, medan övriga riskerar att jobba ihjäl sig. Det låter inte som den bästa av världar.

Om alla får en basinkomst frikopplad från arbetsprestation är förstås den stora frågan hur många som skulle välja att inte göra nånting alls. Fast den grupp som vi idag kan jämföra med – friska pensionärer – verkar i allmänhet aktivare än nånsin. Helst bör förstås åtminstone de flesta syssla med något som är värdefullt för samhället. Men det omfattar ju så mycket mer än produktion och försäljning av grejor – exempelvis kultur, forskning. Och tänk på allt som samhället eller arbetsgivare inte har råd med idag. Exempel jag spontant kommer på är sjukhusvärdinna, någon som hinner prata med hemtjänstmottagare eller tar med dem och handlar fast det tar längre tid, extramormor/morfar på dagis, följe hem för förskolebarn, nattpersonal på äldreboende, språkundervisning/samhällsinformation genom samtal med nyanlända och inte-så-nyanlända. Idag gör många ideella insatser, men  då måste man ju ha tid, råd och ork. Och ibland är det mot reglerna.

Programmet om “Arbetssamhället” beskrev det absurda i att vi är så programmerade att utföra betalt arbete att vi inte drar ner på arbetstiden när gamla jobb försvinner på grund av ökad automatisering. Istället skapar vi nya jobb, varav åtminstone en del är sånt som tidigare generationer inte har behövt. Samtidigt saknas exempelvis personal i vården, och det lär bara vara 13 procent globalt sett som upplever ett aktivt engagemang i sitt arbete.

Ganska trist då om det är genom arbetet vi bevisar vårt värde som människor. Som pensionär kan jag nu göra det jag vill. Utan vidare skulle jag kunna jobba (minst) lika mycket som före pensioneringen, särskilt om jag fick välja det jag tyckte var roligast: Sprida och sammanställa information på nätet, ta reda på och förklara sammanhang, uppdatera andras sidor. Wikipedianer jobbar på distans var och när de vill, och träffar regelbundet sina arbetskompisar. På såna villkor skulle jag kunna fortsätta länge, utan ekonomisk press och anpassat till avtagande ork och sjukdomar. Tänk bara att kunna göra något riktigt färdigt, utan tidspress och ”nu får det duga”.

Det har ju funnits utopiska tankar förr: ”Av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov! ”. Efter vad jag förstår har ledarna blivit korrumperade och maktgalna, och medborgarna missnöjda – och så har friheten försvunnit. Det knepiga verkar vara att vi behöver BÅDE frihet och trygghet.

Men tänk om… ?