För mig känns det konstigt och lite skrämmande när människor inte tar in omgivningens signaler – ens när de är mycket tydliga. Man blir liksom hjälplös. Jag tänker på en dålig chef på ett jobb för länge sen. När vår mest temperamentsfulle medarbetare ursinnigt stormade ut ur hans rum och smällde igen dörren så att putsen (bokstavligen!) rasade från väggarna antydde jag viss oro. Men chefen var fullständigt oförstående: han tyckte att de kom ”utmärkt väl överens”. ❓❗

För Trump verkar även den närmaste omgivningens betänkligheter lika ovidkommande som flugsurr. Blir det för irriterande slår han dem med (twitter)flugsmällan. Och han anser sig ha ”utmärkt goda relationer” till alla statschefer. ❓❗

Fast när jag tänker efter är det väl egentligen konstigare att vi (i allmänhet) faktiskt ÄR så fantastiska på att läsa av varandras känslor. Nu ser jag att det finns risk att vi äventyrar den förmågan.

Redan från början är den lilla människan fenomenal på att avläsa och härma andras ansiktsuttryck. Det är lätt att förstå nyttan för överlevnaden: det gäller att skapa kontakt för att vara säker på  att bli omhändertagen. Vem kan motstå en bebis leende – även när man misstänker att det mest beror på magknip?

För att utvecklas behöver vår hjärna relatera till andra hjärnor i sociala sammanhang, läser jag. Och samhället bygger på att vi kan läsa varandras sociala signaler – blixtsnabbt och oavbrutet. Hjärnans spegelneuroner är specialiserade­ på att härma det vi ser andra uppleva. Våra ansikten speglar våra känslor och ansiktsuttrycken förstärker dem. Om man är nere känns det som om man andas lättare efter att ha kunnat skratta åt eländet med någon (a k a galghumor). Och vem kan motstå ett pärlande barnskratt med mungiporna neddragna?

I en amerikansk undersökning mättes ansiktsrörelserna hos försökspersoner medan de tittade på foton av människor och tolkade deras sinnesstämningar. Det var tydligt att de omedvetet ”härmade” ansiktsuttrycken på fotona. När man gjorde samma test med försökspersoner som injicerat botox för att släta ut rynkor var det inte konstigt att de inte var lika bra på att härma – botox används ju just för att tillfälligt förlama ansiktsmusklerna. Det mera oväntade resultatet var att de dessutom hade svårare än de “normalrynkiga” att bedöma sinnesstämningen hos personerna på fotona.

Forskarnas slutsats var att det blir svårare att förstå andra människors känslor om man inte kan härma dem. Och den oförmågan har förstås en avgörande betydelse vid kommunikationen med andra människor –  vilket är särskilt ironiskt eftersom människor brukar använda botox för att fungera bättre i sociala situationer.

Dessutom verkade det som om ansiktsmusklerna inte helt återhämtade sig sedan botoxen slutat verka. Åtminstone i USA (där undersökningen gjordes) finns en trend att även ungdomar under 25 år använder botox. Och  man fruktar nu att de “frysta ansiktena” kan hindra ungdomar från att lära sig att uttrycka känslor. Någonstans såg jag också att barn som kommunicerar mera via skärm än ansikte mot ansikte riskerar att bli empatistörda.

En tanke slog mig. Jag trodde att det berodde på min ålder att så mycket verkar “överdrivet” nuförtiden: Yviga gester, barnsligt språk, photoshoppade (botoxade?) selfies, rasande ilska omväxlande med kramisar och sötchocker, TV-karikatyrer som tävlar och bråkar mer oresonligt än mycket små barn.

Men denna överdrivenhet kanske blir nödvändig för att alla ska kunna tolka världen och människorna?

Vi såg en videointervju med västvärldens mäktigaste man från åttiotalet, långt innan han blev USAs president. Där pratade han som en vanlig människa, med normalt ordförråd och fullständiga meningar med bisatser – till och med viss självironi! En teori var att skillnaden berodde på hans ålder. Men så kan det väl inte vara – han är ju jämngammal med mig!? 😳

Han kanske hel enkelt hänger med sin tid?