Någon måste göra något! Fast vem? 🤔 

Nyligen läste jag en artikel om hur det är att vara kvinnlig pensionär och tänkte att det är ju jag! Men insåg snabbt att det inte var mig det handlade om.

Ändå är jag både kvinna och pensionär, och har alltid jobbat heltid – mest för att jag var bättre på det än hushållsarbete. Min man handlade och lagade mat, jag tvättade och körde det mesta av disk och städ – bara jag slapp matlagning… När barnen var små reste deras pappa mycket i jobbet, så jag hade vardagsansvar med dagislämning. Det funkade bra. Fast till ett dagis var det ganska långt att gå för mig som sen skulle ta tåget till jobbet.

En morgon var mannen hemma, redo att lämna av barn. Vid frukosten slog det mig att om han även hämtade kunde jag åka till stan och titta på en kappa. “Men jag lämnar ju!” sa han omedelbart. Sen tittade vi på varann och tänkte till. Jag sa: “Det tar ju fem minuter för dig, med bilen. Hädanefter tar du förstås dagisköret när du är hemma.” Och han höll genast med.

Men först var vi alltså tvungna att tänka efter. Annars blir allt lätt “som vanligt”.

I min ungdom accepterade jag beteenden som varken jag eller samhället idag tycker är OK. Det är en av de ändringar jag tycker visar att åtminstone en del var sämre förr. Däremot tycker jag inte att allt som är “icke-OK” automatiskt är polisärenden. Om exempelvis en berusad man beter sig opassande på en fest är min spontana reaktion att vi övriga närvarande får hjälpas åt att hantera honom. Om vi inte klarar av det ska vi kunna få polishjälp. Alltså: De flesta situationer kan jag ta ansvar för själv, men ibland kan jag behöva hjälp.

I generationerna före min var samhället uppbyggt på att kvinnan var hemma och tog hand om barnen (sambeskattning, dagisbrist, änkepension, etc). Utan egna pengar och arbete blir det svårt att ta sig ur en dålig relation, eller ens försöka ändra på den. Många tvingades uthärda och acceptera.

Idag har kvinnor eget liv, jobb och ekonomi. Det kan bli en pressad vardag, speciellt om de även fortsätter att ta det största ansvaret för barn, hem och socialt liv. Åtminstone bland oss fyrtiotalister har många dessutom både inre och yttre krav på sig att vara lika goda husmödrar som tidigare generationer, trots att de inte är hemmafruar. Möjligen har de fört det vidare till nästa generation.

Och sen blir vi alltså pensionärer. I artikeln jag läste skriver en 65-årig kvinna: ”Låt oss få åldras i fred – och ta hand om oss själva för en gångs skull!” Hon fortsätter sammanfattningsvis:

Den nya friska (kvinnliga) pensionären har nu ytterligare ett race hon ska igenom: Skilja sig, dejta, ha fascinerande sexliv, vara vältränad och snygg, spela golf och träna, gärna starta eget företag och ny karriär. Och när barnen vill ha hjälp med sina barn och mamman med pappan, etc: Att säga nej finns inte i hennes ordlista! Vi är så förbannat trötta, men vi fortsätter att säga ja och ställa upp.

Det jag undrar är vem det är hon ber ska låta henne få åldras i fred. Kanske är jag trög, för jag har aldrig uppfattat några av de uppräknade kraven. Visserligen skiljde jag mig vid 50, men det var inte min idé. Småningom började jag träffa män och gifte om mig, och DET var verkligen min idé. Men inget av besluten berodde på utifrån kommande krav.

Och vem ska säga nej om man inte själv gör det? Jag förstår att det är svårt att ändra på ett beteende som alla vant sig vid (även man själv), men hur ska det annars gå till? Ska det i lag regleras hur ofta alla får/ska ta hand om barnbarn? Ska någon annan ta skurkrollen och säga nej i ens ställe? Jag låter möjligen spydig, men jag begriper det faktiskt inte.

Jag har själv försökt att ifrågasätta väninnors betungande plikter: “Är det nödvändigt med så många bärbuskar om varken man själv eller resten av familjen tycker det är roligt att sköta dem – eller ens gillar sylten?” och “Kan man inte sänka ambitionsnivån för den stora trädgården när krafterna tryter?” Men de svarade att de skulle må ännu sämre då, om de ”fuskade”. Och jag insåg att det aldrig går att gripa in i någon annans liv. Det måste komma inifrån.

Sen frågar den här artikelförfattaren: “Finns det egentligen några pensionärer som tillbringar sin tid med att kontemplera i hemmet, som vårdar sin trötthet och sig själva?” 

Och DÄR känner jag igen mig! Fast vårdar min trötthet gör jag inte, för jag mår (oftast) oförskämt bra. Och är mycket medveten om att livet skämt bort mig: Jag har god hälsa, medfött ljust lynne och fick en kärleksfull uppfostran, där mamma INTE lärde mig att ta hand om alla utom mig själv. I efterhand har jag insett att det troligen var en reaktion mot hennes egen uppväxt och liv. Vad mina barn tyckte om det vet jag inte, men jag vet att jag skulle våga fråga dem – gott så. På plussidan står att jag åtminstone är totalt o-bitter.

Som jag ser det har vi ett enda liv, med olika förutsättningar och omständigheter.  Livet är inte rättvist – eller orättvist. Det bara är. I en perfekt värld vore det förstås annorlunda: Alla goda skulle belönas och de onda bestraffas (om det ens fanns några). Mot- och framgångar skulle fördelas rättvist och allt skulle alltid sluta bra. (Vet inte ens om jag skulle gilla det.)

Men vi lever inte i en perfekt värld, utan här och nu. Jag säger inte att det är bra eller rättvist, men det är vad vi har att jobba med. Och det kan faktiskt bli ganska bra.

With a little help from my  friends, förstås. 😉

8 reaktioner på ”Någon måste göra något! Fast vem? 🤔 

  1. Jag undrar ibland samma sak när kvinnor i barnafödande ålder hävdar att man måste vara smal, ha städat hemma, fixa fina tårtor, hinna fika med vänner på stan, vara snygg i håret och vad det nu må vara – vem som bestämmer det? Och varför väljer folk att anpassa sig efter det? Människor tycker jag har så mycket problem med vad andra tror om dem.
    Människor är dummare än jag tror. Det är vad jag tror. Om man inte kan tänka själv så tycker jag att man förtjänar att leva pressat under oviktiga saker.

    Gilla

    1. Jag skrev om det just för att resonemanget dyker upp så ofta. O nu handlade det ju om ”mig” – kvinnlig frisk pensionär. Särskilt trist om man då fortfarande bryr sig så mkt om andras tänk. 😦 Tänker jag.

      Gilla

  2. Som 40-talist tänker jag ungefär som du. ”Bekymra dig inte för vad andra tänker om dig, det gör de ändå sällan”. Jag kör mitt eget race och mår för det mesta bra. Jag mår också bra av att hjälpa till med barnbarns tillsyn då och då. Tycker nog att jag fått åldras i fred hittills under mina 17 år som pensionär. 🙂 Tack för dina läsvärda inlägg!

    Gilla

  3. Det är en ständig kamp att fundera på varför en får för sig vissa saker. Vi anpassar oss till för att vi är itutade det sedan många generationer. Och fort går det. Fast jag har hopp för mina döttrar, hoppeligen har jag sått ett frö. Även om de säkert kommer att göra detsamma, så kanske inte i lika stor utsträckning. En vacker dag……

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.