Sagan om världens snällaste 😇 

Har ni hört historien om stinsen? Det var på den tiden när  tågen kom i tid och stinsen stod på perrongen i stilig uniform. En resenär frågar honom: ”Ursäkta, jag undrar när tåget avgår?” Med en snitsig honnör svarar stinsen: ”Exakt 13.58, min bäste herre!” En minut senare upprepar samme resenär EXAKT samma fråga och stinsen svarar, något kortare nu. Detta upprepas ett antal gånger medan stinsens svar blir alltmer irriterade. Sen kommer en kompis till resenären, som säger: “Konstig personal de har här, vänta ska du få höra!” Går till stinsen och upprepar exakt samma artiga fråga. Och stinsen RYTER:

Tåget går för f-n 13.58, din förb@⚡😡👹👿  💢 ❗❗

Medan resenären står där, chockad, lite lessen i ansiktet – och världens snällaste.

Det är krävande att vara världens snällaste. Det innebär ju att alla som nånsin sett en ska tycka att man är snällast av alla: inte bara vänner och bekanta, utan exempelvis tanten i snabbköpskassan, kunderna i kön, folk man möter på stan, grannar. När man tänker på det förstår man varför det faktiskt kan uppta det mesta av en människas tid och engagemang.

Världens snällaste blir aldrig arg. Åtminstone inte så att det syns just då, inför utomstående. Ilskan bubblar istället upp någon annan gång, utan att omgivningen (eller ens den snällaste själv) förstår varför. Men då blir raseriet desto häftigare – inte så konstigt, det har ju legat instängd och bubblat ett bra tag innan det exploderar. Det oväntade vredesutbrottet kan vara ganska skrämmande för känsliga personer, i små barns ögon kan man se en högst begriplig rädsla och osäkerhet: “Varför blev världens snällaste plötsligt JÄTTEarg på mig?“ Och ingen kan förklara.

Om det finns utomstående närvarande när världens snällaste blir arg gör han som tågresenären i historien: visar ingen ilska över att bli illa bemött, utan ser lite sorgsen ut – och snällare än nånsin. Så att publiken riktigt ska förstå att han bara menar väl, och blir så himla lessen när någon är taskig mot honom. Inte i första hand för sin egen skull, utan mest av bekymrad omtanke om de andra, de som inte är så snälla: “Varför är de så elaka mot mig?”

Världens snällaste behöver just de där elakingarna som bakgrund till sin stora snällhet, precis som svart sammet kan få juveler att gnistra ännu klarare. Om ett litet barn vill ge sig ut på farligheter kan inte världens snällaste hindra det (och riskera att göra sig impopulär). Men han kan utnyttja den inte-så-snälla modern: “Om du går dit går mamma ifrån dig.”

De allra närmaste passar bäst som kontrasterande bakgrund, inte bara för att de alltid finns till hands att träna på, utan även för att det finns risk att de hur som helst genomskådar världens snällaste. Inför våra närmaste är det ju svårt eller omöjligt att dölja svagheter och brister. Det är också därför världens snällaste vet precis hur han ska trycka på närståendes ömma punkter för att få dem att bli otrevliga mot honom, när andra hör på: han säger eller gör något som låter harmlöst för utomstående, men väcker starka känslor hos den närstående – precis som i historien om stinsen. Tonåringar passar särskilt bra eftersom de är så lättprovocerade. Detsamma gäller småbarn.

Vi som inte är så snälla hamnar ibland i situationer när vi måste vara otrevligare än vanligt. För att inte vara en liten lort, som Jonatan sa i Bröderna Lejonhjärta, kan vi behöva ta ett jobbigt samtal, trots att det kommer att göra oss impopulära hos en del. Men så är det inte för världens snällaste. Han indelar människorna i två kategorier: sina supportrar och de som ifrågasätter honom. Supportrarna kan inte göra något fel: om de så skulle misshandla hans minderåriga barn möter de aldrig annat än hans stora snällhet. Ifrågasättarna däremot ligger illa till hur de än beter sig. Men en supporter sitter aldrig säker: ibland vet de inte själva varför de blixtsnabbt dumpats bland ifrågasättarna.

En fördel med att hos (de flesta) andra ha lyckats skapat bilden av sig själv som jättesnäll (om än korkad) är att man sen har frikort. Om världens snällaste säger något riktigt illvilligt kan det ju helt enkelt inte ha varit meningen, tänker omgivningen: Så jävlig kan inte den vara som är så ”korkad men snäll” – det är han både för dum och för snäll för. Refräng:

Men han menar ju bara väl. Och han är i alla fall snäll.

En ifrågasättare kan aldrig få någon annan att förstå det här spelet, utom möjligen de som själva upplevt det. Ibland förstår inte ens de, utan känner bara att något är fel, kanske på dem själva? De bär på den gnagande känslan att den som alla tycker är världens snällaste inte är särskilt snäll – utan att de nånsin kan förklara varför, kanske inte ens för sig själva. En del kämpar hela livet med att inte verka taskiga mot den snällaste. Förgäves, för ingen kan nånsin vara snällare än världens snällaste. Det hörs ju på namnet.

Världens snällaste har alltså en enkel bild av världen och människorna: Goda och onda, enkla att skilja åt. Det kan behövas, för det måste vara svårt att kombinera det idoga arbetet med att bygga sitt varumärke som världens snällaste med att reflektera över världen, sig själv och andra. Men det verkar gå att få detta att fungera och må bra av det ett helt liv.

Själv känner jag mig dock inte avundsjuk. I det livet ser jag ingen plats för det som är viktigt för mig: äkta relationer, ständigt lärande och ifrågasättande. Och jag är inte alls intresserad av att betraktas som världens snällaste.

Den här sagan bygger på mina högst subjektiva erfarenheter av möten med världens snällaste (som i  mitt fall råkade vara en man). De verkar för evig tid ha förstört ordet “snäll” för mig. Det händer till och med att jag utbrister i ett djupt känt: “Tacka vet jag knölar!”

Så är jag inte särskilt snäll heller. Åtminstone inte hela tiden.

6 reaktioner på ”Sagan om världens snällaste 😇 

  1. Intressant resonemang. Ganska svårt för mig att riktigt granska, eftersom jag alltid får höra att jag är väldigt snäll. Jag är verkligen inte så säker på att jag är genomgod, men det är väldigt sällan jag hamnar i konflikter med familj eller vänner. Arga utbrott reserveras för reaktioner på politiker eller andra myndighetspersoner. Mina närmaste är helt enkelt alldeles för snälla för skällas ut. Kanske är det olika för olika personer? Jag tycker inte riktigt att jag samlar på mig ilska som till slut ska släppas ut, åtminstone mestadels så kan jag bli arg i stunden, och att det inte blir så ofta beror på att de de personer jag har omkring mig i vardagen inte irriterar mig så ofta.

    Gilla

    1. Riktig snällhet är ju något positivt, som ibland kan ha konflikträdsla som baksida (men så verkar det inte vara i ditt fall)
      Det jag beskriver är förstås inte äkta ”snällhet” utan snarast manipulation, och destruktivt. Men det presenterades som snällhet, och sabbade det ordet för mig. Och jag tror inte jag är ensam. 😦

      Gilla

      1. Det låter verkligen som manipulation, att omdirigera alla negativa känslor på andra som blir skurkarna. Och visst är det verkligen så att definitionen av ord kan kidnappas så att folk blir yra i bollen till slut. Som newspeak från 1984.

        Gilla

    1. Det här beteendet är svårt att förstå (maskerat till äkta snällhet). Om det jag skriver kan hjälpa någon att känna igen ”det är DET jag (el ngn annan) är utsatt för” så är jag jätteglad. För det är plågsamt att bli utsatt för.

      Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.