Hösthostan har slagit till med full kraft, jag inhalerar pulver av olika slag (med långtids- och korttidsverkan) och konsumerar halstabletter i vild förtvivlan. Sömn? Inte mycket.

Sur och vresig orkar jag bara kryssa mellan TV-program, men krockar ideligen med den obligatoriska matlagaren, som verkar återkomma som en sur uppstötning i vartenda j-la program. Jag är INTE intresserad, och nu när jag är sjuk borde man ta hänsyn till mig. Tycker surkärringen. /😡mutter/

När jag försöker kolla åtminstone nyheterna omgärdas de av matlagninginslag på alla sidor – allt för att jag inte ska slippa undan. Grrr. Varvat med information om hur man ska hålla sig i form genom träning och nyttig mat så fördjupar man sig vällustigt  i hur man ska göra riktigt smarriga godisar/bakverk/efterrätter.

Men det är säkert uträknat så: Att det ska bli en evighetsmaskin.  /😡muttermutter/.  Och jag har faktiskt expertstöd, för jag råkar veta att självaste Magdalena Ribbing ondgjorde sig över idén att programledare absolut ska stoppa in mat “i gapet” och försöka prata samtidigt. Så det  så!

Säkert inte Ribbing, men jag, min suris, LÄNGTAR efter att någon enda ska säga – inte precis att det smakar jätteäckligt, men nånting annat än detta eviga “Fantastiskt! jättegott! ÅÅÅHHH! och MMM!” Det kunde räcka med att man inte gillar just den kryddan. Men så ska det tydligen inte vara nuförtiden, sa surkäringen. Detsamma gäller program där  inredare fixat någon annans hem (fånig idé, tycker jag). En enda gång var det åtminstone en av deltagarna som INTE WOWade resultatet utan ganska tydligt visade att han inte tyckte att det blivit särskilt bra. WOW! tyckte jag.

Och så alla dessa jobbiga barnprogram för vuxna! Varför ska programledare/inredare etc vara så amerikanskt charmigt lustiga? Oavbrutet! Tacka vet jag “Fem myror är fler än fyra elefanter” – det var ett barnprogram även för vuxna, det! Tror jag – eller kan det möjligen vara jag som blivit gnälligare med stigande ålder? (Och tilltagande hosta.)

Dessutom har SVT börjat med reklaminslag! Det kallas visserligen förannonsering, men man puffar för samma program så många gånger att åtminstone jag i förväg hinner tröttna även på program jag sett fram emot. Jag betalar faktiskt licens för att slippa annonser åtminstone i någon kanal. /😡muttermutter/ (Inom parentes tycker jag dessutom att en del av de riktiga reklamsnuttarna är roligare att titta på än förannonserna.)

De kvinnor som inte är iförda lustiga barnkläder eller maskeraddräkter har klänningar så trånga att jag håller andan för att de inte ska spricka (klänningarna alltså, inte kvinnorna). Jag tror det är såna som förr kallades cocktailkläningar, men säker är jag inte. Jag var inte med i såna sammanhang – och tycker inte att TV-rutan är ett sånt heller. Och TV-männen verkar ha lånat lillbrorsans konfirmationskostym, med för korta ärmar och glipa över magen även hos de slankaste. En enda knapp kämpar förtvivlat för att hålla ihop kavajen, som skrynklar sig av ansträngningen. Förr knäppte man ofta upp kavajen när man satte sig, för att ha det lite bekvämt. Så verkar ingen göra nu. Istället står de stora delar av programmet – för att inte kavajen ska spricka? Eller beskjuta någon med sin knapp? /😡muttermutter/

Och så alla dessa bakgrundsoljud som dränker allt som sägs! Ibland är det reportar, som står mitt i det värsta oväsendet för att rapportera från möten eller demonstrationer, antagligen för att få med atmosfären. Själv tycker jag att det är trist om inte det de säger är viktigare än oväsendet runtomkring – men det är ju jag det. Ofta är det emellertid ljuddesigners som varit framme och fått betalt (antar jag) för att lägga in diverse plingplong bakom/framför texten. Tror man inte  att det är tillräckligt fängslande annars? Ibland stänger jag av ljudet och sätter på textning. Fast det är ju svårt på radion… Jag har sagt ifrån, men ingen lyssnar ju på en gammal människa nuförtiden. /😡muttermutter/ 

Som tur är har jag i alla fall fått garnet till tröja nummer två, så att jag kan ägna mig åt något som får upp  mitt humör. Tills jag tappar en maskj-l som blixtsnabbt hinner fly en bra bit neråt innan jag nitar den med nålen. Enligt lagen om alltings jävlighet händer det givetvis mitt  en flätvridning! Och så hostar jag.  /😡muttermutter/

Jag vågar knappt säga det högt, men just nu verkar i alla fall hostan långsamt ge med sig – peppar, peppar, ta i trä (knackar mig i huvet), och alla mina stickningar är klara. Garnet räckte till en liten mössa också. Fördelen med att ovant kämpa med rundstickor och stickning tvärsöver är att det blir väldigt lite att sy  ihop – en liten bit under armen eller på axeln bara.

Men först har jag spänt upp den ribbstickade mellan fuktiga dukar, precis som min mamma lärde mig en gång i världen. Fast det står inte i dessa moderna stickbeskrivningar. Förstås! /😡muttermutter/