Panikslagna fullblodsegoister. Det är vad man har hört att katastrofer förvandlar oss människor till. Men det är en myt, åtminstone enligt krisforskarna Ann Enander och Misse Wester, som fördjupat sig i hur vi agerar i krissituationer.

Vid musikfestivalen i Las Vegas, där över 600 personer sköts ihjäl, trodde många i publiken att smattret från skyn var fyrverkerier och bandet fortsatte att spela en stund – innan man började inse att någon eller några höll på att skjuta ihjäl dem.

Och den reaktionen är helt logiskt: När något händer letar vi först i minnet: ”Har jag varit med om detta förut?” och de allra flesta som lever i den här delen av världen förväntar sig snarare fyrverkerier än skottsalvor.

När jag var en av åskådarna till flygkraschen vid Vattenfestivalen 1993 begrep jag inte vad som hände förrän planet gått i backen och svart rök bolmade upp. I det längsta trodde jag att allt ingick i uppvisningen: piloten vinkade med vingarna, planet stegrade sig, en häftig gnisteffekt och en färgglad ballong som steg uppåt (när piloten sköt ut sig med fallskärm). Och då var jag ändå aldrig i fara, bara ögonvittne.

När vi är i akut fara agerar vi människor förvånansvärt likartat: vi flyr, blir handlingsförlamade eller tar strid. I terrorsituationer flyr de flesta, men inte alla: vid attentaten på strandpromenaden i Nice 2016 exempelvis fanns det människor som istället försökte hoppa upp på lastbilen och stoppa den.

Vår hjärnas överlevnadsprogram verkar fungera bäst när det gäller att hantera kortvariga och akuta hot. ”Många blir förvånade över sina reaktioner när de ser tillbaka. En del berättar om hur coola och fokuserade de var i situationen” säger forskarna. Vi känner ingen smärta, våra sinnen skärps tillfälligt. En konsekvens av detta är tunnelseende: vi är helt inställda på det centrala och missar allt som händer runt omkring. I en del katastrofstudier har man misstolkat tunnelseendet som egoism: att vi räddar vårt eget skinn på bekostnad av andra, som trampas ned eller lämnas kvar. Men när alla springer i klungor mot utrymningsvägarna kan adrenalinpåslaget faktiskt göra att man inte ens ser människor som ligger på marken. Och det som ser ut som en panikreaktion behöver inte vara det. “Vi har en tendens att tolka andras beteenden som mindre rationella än vårt eget” säger forskarna. Men att springa är oftast det mest rationella agerandet i stunden. Riktningen är inte heller slumpartad: Vi springer åt det håll vi tror är säkrast.

När Estonia förliste var bara 26 av de 137 överlevande kvinnor, trots att det fanns ungefär lika många kvinnliga som manliga passagerare. Man har dragit slutsatsen att hjälpsamheten mellan människor försvinner när situationen gäller liv och död. Men om man tittar närmare på vad som hände när Estonia sjönk ser man att skeppet fick slagsida så att man var tvungen att dra sig upp med armkraft för att rädda sig. Och i en sådan situation har män förstås bättre förutsättningar. Vi vet inte heller hur de som inte klarade sig försökte hjälpa andra. För att förstå hur folk beter sig kan man inte nöja sig med att undersöka ett ögonblick av förloppet.

Bortsett från ett fåtal studier, har de senaste 70 årens forskning tvärtom visat att medmänsklighet är ett utmärkande drag i katastrofer och kriser. De sociala banden mellan människor starka, ända in i döden och den laglöshet som så ofta skildras i katastroffilmer stämmer dåligt överens med gruppbeteenden i verkliga skeenden. Också andra sociala normer är fortsatt starka under kriser. Utbredd plundring är mer ovanligt än vad man skulle kunna tro. Det ska mycket till innan man bryter sociala konventioner som att krossa ett fönster eller att gå in där det står ”tillträde förbjudet”.

Istället är människor skickliga på att snabbt improvisera fram grupper med spontana ledare som tar kommandot över situationen och hjälper till att upprätthålla ordningen. Och ledaren behöver inte vara någon superhjälte. Det viktiga är att ha den nödvändiga kunskapen om situationen, kliva fram och ge klara besked.