Så sa min dotter ibland när hon var liten. När hennes fyraårige son nyss hälsade på oss busade han och min man gärna. Båda hade roligt, men ibland kunde det bli lite för “läskigt” en stund – och fyraåringens lekkamrat hade lite svårt att uppfatta subtila signaler mitt i leken, med spökskynke över huvudet. 😉 Så jag tipsade barnbarnet att säga “Stopp!” och hålla upp handen när han ville ha en paus. Senare såg hans mamma honom göra samma sak mot en kompis på dagis.

Nu läser jag att en (annan) förskola sedan i våras lär barnen att säga ”Stopp, min kropp!” om någon slår eller tar på privata områden. Samma namn har Rädda barnens handbok om hur vi kan prata med barnen om vad man får och inte får göra mot eller med andras kroppar. Och tredjeklassare har gjort en video:

Och det är väl där nånstans man måste börja för att ändra den allmänna inställningen som åtminstone de flesta blivit medvetna om nu efter #metoo. Det vore ju synd om det skulle stanna vid det gamla reflexmässiga bespottandet av några vid skampålar fjättrade, när det kan bli något betydligt mera spännande: En förändring av de attityder som hittills varit självklara, och som inte bara kan vara inkörsporten till rena olagligheter utan även klämmer in oss i trånga könsroller – alla, inte bara kvinnorna.

Jag läser om några psykologer, som vill öka förståelsen för varför sexuella övergrepp begås, som ett led i att faktiskt kunna förebygga dem. De arbetar med unga som gjort sig skyldiga till allt från kränkande ord till fullbordade våldtäkter, och ser att dessa ofta år dåliga på att uppfatta och tolerera sina egna känslor. Och hur ska man då kunna förstå andras? Det finns inga typiska förövare, men det finns faktorer som kan spela in, exempelvis att man bevittnat våld, försummats som barn eller tidigt utsatts för vuxen sexualitet.

Om man tänker efter inser man att samtyckes-sex ställer stora krav: Man ska kunna bedöma om samtycke finns, vara villig att respektera den andre och kunna hejda sig själv, även när den andre ändrar sig under resans gång. Om man har svårt att avläsa signaler eller feltolkar situationer utifrån egna önskemål riskerar man att gå över andras gränser.

Den goda nyheten är att samtyckesbedömningar kan tränas och skulle kunna ingå i skolundervisningen.

De flesta av oss vuxna har ju inte spökskynken över huvudet och vi förväntas i alla andra sammanhang kunna läsa signaler och veta hur vi ska uppföra oss och vad vi ska låta bli, även om det inte är olagligt. Borta på fin middag snyter vi oss INTE i bordsduken – i alla fall aldrig mer än en gång, för vi lär knappast bli bjudna igen efter det.

Jag hittar några enkla tips på hur män kan agera till vardags, utan att behöva vara några superhjältar. För att exempelvis motverka sexistisk jargong är förstås steg ett att inte själv bidra till den, eller flina med. Steg två är att reagera på andra:

För att slippa vara den som skapar ”dålig stämning” när en alfahanne tar plats med ett sexistiskt skämt på exempelvis en arbetsplats eller i ett omklädningsrum kan man ta hjälp av kollegan eller kompisen bredvid:  ”Jag tycker inte att det där var särskilt roligt. Vad tycker du?” Förmodligen är det fler som inte heller uppskattar den sexistiska humorn, kanske ingen? Och är man två eller flera som reagerar slipper man att stå där ensam.

Enkla tips: Reflektera över dig själv och uppmuntra andra män att prata om sina känslor och erfarenheter. Lyssna, läs & titta.

Med såna här tips når man förstås aldrig dem som inte har NÅGONTING att lära. Men dem missar man å andra sidan alltid. För att inte tala om vad de missar.

Det låter sorgligt tycker jag – att inte ha någonting att lära, oavsett vilket område det gäller. Jag hoppas verkligen att jag aldrig ska känna så. Och det verkar som om jag skulle slippa, för under mina första 71 år har det snarare gått åt andra hållet. Som ung var jag mycket mer tvärsäker än idag.

Så man KAN lära sig. Om man vill.