I nattradion hörde jag att #metoo-rörelsen just inte haft något genomslag alls i exempelvis Danmark. Och det lär bara vara i  Sverige vi har varianten “icke-utpekande” berättelser, där man bara delar sina upplevelser, utan att namnge någon förövare.

Om det är typiskt svenskt känner jag mig lite glad över det. För det är väl så man kan få en tydlig bild av den rådande kulturen, som alla hittills utan ifrågasättande accepterat – både män och kvinnor.

Och det är just det jag tycker känns så nytt i (svenska?)  #metoo. Snuskgubbar och illgärningsmän ska självklart straffas/klämmas åt, men det finns komplikationer med att de pekas ut i media: De kanske är oskyldiga. Bevisläget är svårt, ofta(st) står ord mot ord. Deras oskyldiga familjer straffas samtidigt, inklusive barn. Dessutom kan även agerande som inte är straffbart enligt lagen ändå vara så plågsamt för den som blir utsatt att det faktiskt är ej-OK.

En anledning till att publicera namnen är förstås att medierna nog (tyvärr) inte skulle ha varit lika intresserade utan utpekade förövare – helst kändisar. Dessutom har det ibland varit svårt att få fällande dom i domstol för den här typen av brott, även i de fall som verkar entydiga, åtminstone för mig. Jag skrev om det 2014 och nyligen kunde man läsa om en man som domstolen fastslog hade tilltvingat sig sex med våld. Men han friades ändå, eftersom det inte ansågs bevisat att han “haft uppsåt”. (Det här hoppas man visst att ändra genom den nya lagens “oaktsam våldtäkt”.)

Men att det ibland verkar svårt att få fällande dom kan ju delvis bero på att även domarna levt i den kultur som nu ifrågasätts, med tankar som: ”Hur var hon klädd/uppförde sig? Kvinnor menar ibland ja fast de säger nej. Hon kanske ville, sånt där lär vara modernt nuförtiden.” etc

Skådisarna sägs med sitt #tystnadtagning ha varit först med att ha gått ihop med icke-utpekande berättelser, vilket är särskilt imponerande eftersom de annars är skarpa konkurrenter. Nedan pratar Helena Bergström och Gudrun Schyman hos Malou. Bergström beskriver det som hänt – och fortsätter att hända: “Det här är fantastiskt, man FÅR prata om det, mycket som smärtar kommer fram och vi lyssnar på varann. Plötsligt öppnas då ögonen: Vad är det jag har varit en del av?” 

Och hon fortsätter: “Men man ska föra fram ett budskap så att man inte stänger dörrar. När man hänger ut namn och det blir aggressivt kan det slå tillbaka. Det är min rädsla. För jag drömmer om att vi alla kan få leva i en jämställd värld.” Och i morgonprogrammet säger även Schyman att den som är del av en norm ju inte själv utifrån kan se att normen finns. Och: “Man får ha en viss respekt för att det är svårt att förstå den andra sidan.”

De är eniga om att det måste få ta tid, och att det inte är någon kvinnofråga.

Och jag läser även om män som börjar ifrågasätta sånt de tidigare knappt reagerat på. Och tycker att “den där boxen, i vilken allt som är synonymt med manlighet ska få plats i, är väldigt trång.”

Någon sa triumferande: “Nu är det männens tur att huka sig!” Jag kan begripa den känslan hos någon som varit utsatt. Men jag förstår ännu bättre den som genmälde: “Vill vi verkligen ha män som hukar sig?”

Själv vill jag inte ha några hukare – varken män, kvinnor eller barn.