Först vill jag bara säga att “Husdrömmar” är ett program jag gillar. Utan att veta varför tycker jag det är roligt att titta på hur folk vill bo, men klarar inte av dessa välstajlade, fingerspretande estetarkitekter som far omkring längs väggarna med viftande armar och pratar VISIOONER när det handlar om att BO (tycker jag). I “Husdrömmar” tycker arkitekten ibland annorlunda än byggarna – som arkitekt eller person – utan att någon av dem tar så hårt på det. Ibland kan han helt odramatiskt ändra sig. Byggarna/husägarna uppfattar jag som “vanliga” människor av många olika slag, med det enda gemensamt att de har ett drömhus och möjlighet att förverkliga det. De skapar ett boende som de själva vill ha det – inte nödvändigtvis andra. Småkul att följa.

Men nu senast blev jag lite full i fnitter.  Ett par, 50+ och andravarvare, säljer sina två lägenheter och bygger ett hus att flytta ihop i. Inga problem med det, men sen dök mina vanliga frågetecken upp.

Övervåningen är deras privata – sovrum m m. Halva bottenvåningen är ”social yta” (som det heter nuförtiden, sa tanten). Och den är (helt moderiktigt) till största delen upptagen av en sex meter lång fristående köksbänk, följd av ett litet vardagsrum och en ännu mindre bibliotekstarm. Jag är en gammal mänska, så det är väl därför jag inte begriper detta: Att man bygger stora sociala ytor för att man vill samla många gäster förstår jag. Men vill inte alla de gästerna också få plats att sitta nån annanstans än invid diskbänken – förslagsvis dricka kaffe i bekväma soffor i ett rymligt vardagsrum utan matos och -rester? Eller är det en utdöd vana, som bara överlevt hos oss och våra gelikar – medan alla andra svärmar runt spisen?

I drömhuset verkar det – som vanligt – saknas väggskåp, och spis och diskbänk vetter ut mot hallen. Man står alltså och lagar mat “i hallen”, och besökare kan avnjuta åsynen av disk och kastruller ända från det ögonblick de kommer in genom ytterdörren och vart de än tar vägen (utom på toa).

Jag har skrivit förr om min (åldersbetingade?) oförmåga att begripa detta med köksö. I alla kök där jag bott osar det och stänker fett från spisen vid matlagning, sen hopas använda kastruller och redskap på diskbänken, och när man ätit är även bordet fullt med använt porslin, matrester, smulor… Då tycker jag att det är angenämt att äta med spisen lite utom synhåll, och sen kunna gå ifrån bordet för att fixa det senare, när gästerna gått. Men, har jag tänkt, köksöälskarna är säkert mycket prydligare än jag. Så att diskbänk och spis är glänsande rena när man ska äta. (Hur?) Fast direkt efter maten måste det väl ändå se grisigt ut?

Så funderar jag, och minns min barndoms fyrtiotalskök i den nya ljusa funkislägenheten som mamma älskade:  från hallen nådde man med sina kassar en arbetsdel, som vidgades till en ljus matplats vid fönstret. Den i sin tur vette in mot det rymliga vardagsrummet, med plats för bokhyllor, soffor, gungstol och finmatgrupp. (Det var en etta, så mina föräldrar sov i rumssoffan och jag i köket, men det är en annan historia). Det var byggt efter då just framforskad “svensk köksstandard”, med allt inom räckhåll i höga skåp, lagom höga och tillräckligt stora sammanhängande arbetsytor, och spis och diskho i samma bänk, så att man skulle slippa gå över golvet med fyllda kastruller. En halv böj ner till diskmaskinen (om vi haft någon). Mycket praktiskt. Mina svärföräldrar i Berlin kallade det avundsjukt ”Schwedenküche”.

Det var då det. I programmet berättar mannen att hans hustru har kommit på en så kreativ idé: De ska ha ett ”diskrum. För diskmaskin och porslin.” Han förtydligar: “Det blir som att ha ett stort kök”. Och arkitekten tycker det låter ”rätt fiffigt”. Hustrun sägs vara väldigt praktisk och utvecklar sin fantastiska idé: ”För att slippa ställa disk på bänken, som är integrerad med hela rummet, slänger man ut den och stänger dörren.” Maken lägger till: ”Det kan vara en helt galen grej, men vi vill testa det.”

Programmet börjar och slutar med svärmeri över detta “galna diskrum”. När allt är klart går man runt och kollar resultatet: ”Så du slänger ut disken här och stänger dörren?” ”Ja, jag är riktigt stolt. Det blev superbra. Nästan det bästa på hela huset.” Programledaren avslutar: ”Ja, det här hade jag velat ha hemma hos mig.”

Alltså: Först baxar man med stort besvär in en rekordlång köksö med spishäll och diskbänk, allt givetvis “integrerat med vardagsrummet”. (Är det lag på det?) Sen avsätter man ett separat rum enbart för diskmaskin och porslinsskåp. Jag antar att köksbänkens spishäll inte bara är till prydnad, utan att man lagar maten där. Såvitt jag förstår måste man då först hämta porslinet inifrån diskrummet och runda köksön för att duka bordet på andra sidan huset. Sen lagar man maten på spishällen och ställer fram. Helst innan man äter (väl?) bär man iväg använda kastruller till diskrummet. Och efter maten måste man åter runda köksön för att få ut all disk ända till diskrummet. Det blir lite som forna tiders serveringsgångsspring, fast utan kökspersonal.

Jag kan förstås ha missuppfattat något, det har hänt förr. Annars får jag en nästan obetvinglig lust att utbrista, lite som pojken i ”Kejsarens  nya kläder”:

PSST: Detta var det vi förr kallade “KÖK”! Eller till och med “ARBETSKÖK” (hemska omoderna ord).

Men eftersom båda husägarna är en bit över 50 måste de väl ändå ha upplevt tiden f.K. (= före köksön). Eller?? 🤔