En del säger att det var bättre förr. Eller var det bara vi som inte visste bättre? 🤔

Vid min ålder har man ju lite att jämföra med. Men jag orkar bara snudda vid gångna tiders incest- och pedofiloffer. Fullständigt utan hopp om hjälp. Det är olidligt att tänka på att de inte ens hade den lilla trösten att veta att de inte var ensamma, att det fanns flera.

För inte ens de själva fanns ju: När jag var liten varnades jag diffust för nån ”ful gubbe”, som jag inte skulle följa med. Och varför i all världen skulle man gå med en trolliknande, lortig gubbe, som lurade i buskarna vid lekplatsen? (Jag såg honom tydligt för mitt inre öga.) Föräldrar, släktingar, lärare, grannar etc skulle ju ALDRIG göra nåt ont, utan istället skydda mig. Världen var en trygg plats.

Nu berättar de som överlevt och orkar hur det egentligen var.

Det var många sanningar vi ”förskonades” ifrån på den gamla goda tiden. I de gamla veckotidningarna från sextiotalet hittar jag exempel.

TonyPerkins-flicka.jpgDär läser jag om flickornas idol, Tony Perkins.

På det illa medfarna omslaget till Hela Världen 1962 utlovas: ”Så skall min flicka se ut: Hollywoods charmigaste ungkarl Tony Perkins öppnar sitt hjärta i rolig intervju.”

I artikeln beskrivs den mörkögde tjejtjusaren, som nu dessutom bor i Paris – världens mest romantiska stad!: Tony Perkins har blivit parisare! Han släntrar omkring i sin lya vid Seine och säger: ”Vem har sagt att jag är rädd för flickor? Jag har bara inte haft tid.”

Och: ”Jag ville inte binda mig innan jag visste att jag kunde ge henne ekonomisk trygghet. När jag gifter mig vill jag vara säker på att det ska hålla. Min flicka måste vara naturlig, levande, uppriktig och förstående. Kanske blir det svårt att hitta henne – men jag vet att hon finns.”

Och så slutklämmen:

”I år tänker jag gifta mig!

Den texten måste ha sålt många biobiljetter till alla ”naturliga” som drömde om att vara ”hans flicka”.

Det var först elva år senare han gifte sig, vid 41 års ålder – och efter att tidigare bara ha haft relationer med män. Givetvis utan att det nånsin blev offentligt.

Tony Perkins dog 1992 i Aids, och 1996 kom en bok om hans liv: ”Split Image: The Life of Anthony Perkins”. En av hans gamla vänner kommenterade: ”Vi visste förstås att han gift sig och tyckte det var ett märkligt agerande – trodde han att äktenskapet skulle göra honom heterosexuell?”

Men det var nog snarare Hollywood som skulle övertygas.

Tony Perkins sägs ändå ha varit mycket fäst vid både sin hustru och deras två söner. Både han och hustrun hemlighöll hans sjukdom. Han sökte vård under falskt namn, liksom andra i samma situation. I en intervju efter hans död säger hustrun:

”Han trodde inte att han nånsin skulle få arbeta igen om någon fick veta. Han hade ägnat hela sitt liv åt show business, och detta var hans belöning: Han fick inte vara sig själv ens vid livets slut.”

PrinsBertiloLilian
Prins Bertil och Lillian Craig på 40-talet, av Scanpix (DN) [Public domain], via Wikimedia Commons
I Hemmets Journal från 1962 läser jag om prins Bertils 50-årsdag: ”Få prinsar i denna värld har gjort sådant skäl för ”lönen” som prins Bertil.” Fast:

”Man har givetvis bekymrats över att den glade prinsen, som redan för 25 år sedan fick titeln ”Världens mest eftersökte ungkarl”, aldrig fastnat för någon av de prinsessor som han ideligen och en smula krampaktigt tussats ihop med enligt rykten o hovskvaller.

Å andra sidan har de täta resorna London-Paris-Rivieran och de i samband därmed ibland ganska envisa utländska tidningsryktena om romanser med damer fjärran från hovliv kanske varit ännu mer oroande på sina håll: Skulle också han följa ”hjärtats röst” precis som sina bröder, varav Sigvard vid det här laget gått förlustig prinstiteln och arvsrätten tre ggr om.”

När detta skrevs hade alltså Bertil bott ihop med sin Lilian sen 1947! I en villa på Djurgården!

Som Wikipedia skriver: ”Under många år visade pressen stor hänsyn mot paret genom att helt mörklägga deras förhållande. Lilian fanns inte officiellt enligt Kungliga Hovstaterna. År 1962 fick hon en egen inbjudan till kung Gustaf Adolfs 80-årsdag på Stockholms slott. Första gången hon syntes i ett officiellt sammanhang var i samband med kungens begravning 1973. Först när kung Carl XVI Gustaf tillträtt tronen och gift sig, fick Bertil tillstånd att gifta sig med Lilian – efter 33 år tillsammans.”

På åttiotalet var jag med och organiserade en internationell konferens, där prins Bertil var invigningstalare – han läste alltså upp en text han fått. Men det gjorde han så bra att en av de utländska gästerna imponerat vände sig till mig och sa: ”Prinsen är mycket kunnig!” Jag svarade som en riktig diplomat ungefär: ”Ja, prinsen intresserar sig för allt han gör.”

Så jag kan intyga att Prins Bertil gjorde ett utmärkt jobb. Sorgligt bara att han inte fick göra det tillsammans med sitt livs kärlek.

Grace-hjärta.jpgI Hela Världen från 62 hittar jag en bildroman om den romantiska kärlekssagan mellan prins Rainier av Monaco och den vackra Grace. Rubrik: ”… och så blev hans hjärta hennes rike…”

Fast redan i sammandraget framgår att fursten just tvingats ge upp sin franska skådespelerska. Och på nästa sida är läget kritiskt: Rainier måste snarast gifta sig och få barn, annars hade Frankrike enligt 1861 års avtal rätt att annektera landet, och då skulle monegaskerna förlora sin frihet.

Men, minsann: ”nu ingriper ödet. Grace kommer på besök.” Och sen gick det undan tills ”hans hjärta blev hennes rike”.

Utåt sett bländade familjen sin omgivning med ljuset från sin egen lycka, men sanningen sägs ha varit betydligt mörkare.  Åtminstone han lär ha varit otrogen redan under bröllosresan.

Så lättlurade har vi varit. Är vi det fortfarande? Vill vi vara det?

Åtminstone jag tycker att det är bättre att veta än att ”sväva i lycklig okunnighet”. I alla sammanhang, faktiskt. Det jag inte vet mår jag jävligt dåligt av, för jag känner på mig att det är nåt lurt.

Och gör jag inte det är det ännu värre.

6 reaktioner på ”En del säger att det var bättre förr. Eller var det bara vi som inte visste bättre? 🤔

    1. Jag hörde den också, det var ju många turer.
      Nackdelen med den rikhaltiga infon nuförtiden är att den även innehåller ”fake”. Förhoppningsvis blir vi småningom så ”skolmogna” att vi kan hantera det…

      Gilla

  1. Better the devil you know than the devil you don’t. Jag vill veta saker, överslätande plattityder gör mig ack så mycket oroligare. Sedan vet jag förstås inte alltid vad jag ska göra av informationen rent konkret.

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.