Jag är ju nojjigt rädd om mitt högra öga. Det andra var redan från början så dåligt att hjärnan aldrig kopplade på det: En kort glimt, sen bara flimmer.

Senare generationer har i det läget fått ”lapp för ögat”, men på min tid upptäcktes det först i skolan. Och då var det för sent att åtgärda: ”Det räcker ju med ETT fungerande öga” sa man.

Men när jag var i tidiga tonåren spände en ögonläkare ögonen i mig och sa strängt(?): ”Har du tänkt på att om det händer nånting med ditt högeröga är du så gott som blind?” Jag tror att hon egentligen var irriterad över att min lugg trillade ner i ögonen när hon skulle undersöka, men eftersom jag inte visste att det då var ALLDELES för sent började jag uppskrämt träna på egen hand: höll för det friska ögat exempelvis varje gång jag satt i T-banan. Småningom tog det allt längre tid innan flimret kom, så jag fortsatte ihärdigt.

Under många år kunde jag sen använda det högra (småningom alltmera närsynta) ögat på nära håll och det svaga, översynta på avstånd – även om jag fick anstränga mig och aldrig såg lika klart med det, ens med brillor. Jag kunde visserligen inte koppla ihop båda ögonen för att se tredimensionellt, och nu på äldre dar har det svaga ögat blivit allt tröttare. Men blind på det är jag inte längre. (Fast den enda ögonläkare som trott på att jag började träna upp ögat så sent var en vars dotter hade gjort precis likadant. De andra experterna visste bättre.)

Säkert är att min livskvalitet skulle sjunka som en sten om jag vore tvungen att klara mig med bara det ögat, för läsa och skriva går bara med stor ansträngning och MYCKET stor och tydlig text. Och inte särskilt länge i taget…

Alltså är jag oerhört rädd om det närsynta, men fungerande ögat, som med åren har fått lite märken och ytliga blodutgjutningar. Jag vet att det inte är farligt (”Som blåmärken”, sa doktorn). Men varför måste allt hända i det välfungerande ögat? (”Bra fråga”, sa doktorn.)

Och plötsligt hände det jag fruktat mest – givetvis på landet, och givetvis sent en sommarfredag. 😦 Först syntes några mörka strimlor längst ner, sen spred sig stora böljande maskar över synfältet. Spindelväv och lite småflugor tillkom samt allmänt dis. Jag mindes omedelbart min arbetskamrat för väldigt många år sen: ”Mitt öga är degenererat. De lappar och lagar näthinnan, men småningom kommer jag att bli blind”, sa han lakoniskt.

Jag ringde till Vårdguiden, väntade länge som nr 13 (varför just 13?) i kön, men småningom kom jag fram. När jag beskrivit symptomen fick jag vänta medan sköterskan kollade med en ögonläkare. När hon återkom sa hon att det borde undersökas och att jag fått en tid i Mölndal kl 13 på måndagen. Men om en skugga dök upp över del av synfältet skulle jag omedelbart ringa igen, för då var det bråttom.

Det lugnade mig hela helgen.

På måndagen hittade man på sjukhuset dock ingen bokning för mig, utan skickade mig till ett annat väntrum, tomt på både personal och patienter. ”Var jag bortglömd? Skulle få åka hem utan att veta om nåt fatalt höll på att hända?” Skärrad letade jag reda på en sköterska som mycket vänligt försäkrade att det var rätt att vänta där med min nummerlapp. Och småningom dök en likaledes vänlig sköterska upp.

Tyvärr verkade hon inte hitta mig alls i datorn – varken som bokning eller ens person(nummer). Ny nervositet: ”Vad betyder DET!?” Hon muttrade till och med några möjligen fula ord, som hon bad om ursäkt för, gick sen för att kolla. Jag satt kvar och tänkte sammanbitet: ”Jag går ICKE härifrån utan undersökning!” Småningom återkom hon: Det hade varit lite mycket på fredagen, en sköterska hade en känsla av att hon missat något i brådskan och reserverat en extratid.

Sen gick allt som på räls (som man sa förr i tiden): Betalning i kassan, förberedande synkoll och ögondroppar av sköterska, grundlig läkarundersökning (såvitt jag kan bedöma) och lugnande besked: bra tryck, det beror antagligen på att glaskroppen skrumpnar med åldern. Och det går troligen över av sig själv. Ny tid om en vecka för att kolla upp. Det gillar jag: tydlig information och koll.

Enda nackdelen var att jag inte slapp undan fotbollen i väntrummet.

När vi äntligen var klara hann vi precis lagom till sommarfesten på fyraåringens dagis, om än med dimsyn, spindelväv och småflugor i ögat. Det spöregnade under uppträdandena bland ballongerna på gården, men de hade ritat en sol och livet lekte ju, så det gjorde inget.

Tre dagar senare, när vi åt middag, gick rullgardinen ner: En tät dimma tjocknade snabbt tills talesättet ”man kunde inte se handen framför sig”, fick mening: Jag viftade med handen framför näsan utan att se nånting alls. Det kändes som om den tjocka dimman kvävde mig, tills jag insåg att det var den smygande paniken som gjorde det svårt att andas.

Den här gången var det 43 före i kön på Vårdguiden. Och det kvällen före midsommarafton, apropå usel tajming…