Man ska nog inte gå till doktorn fredagen den 13. Det började inte så bra.

Som vanligt var jag ute i god tid, för att hinna anmäla mig i receptionen. Men där ville de inte notera att jag kommit, utan skickade upp mig till receptionen på vårdavdelningen.

Jag tänkte visserligen inte bli inlagd på nån vårdavdelning, men förra gången stod det Ögononkolog på skylten utanför väntrummet. Hellre inlagd än cancerdrabbad tänkte jag och tog hissen upp.

Vårdavdelningens reception var semesterstängd. ”Vänta här” stod det under den informationen. Efter en stund tog vi oss friheten att sätta oss på stolarna i korridoren, alldeles mitt emot semesterskylten.

Där satt vi. Länge.

För första gången insåg jag vad det kan innebära att som äldre (dvs gammal) kvinna ha ”blivit osynlig.” Jag har aldrig upplevt det så, möjligen för att jag inte känt mig särskilt uppmärksammad av omgivningen som ung heller.

Men nu så fick jag känna på! Personal gick oupphörligen fram och tillbaks i korridorerna. (Hade de stegräknare?)  Ingen närmade sig dock receptionen, utom en vilsen praktikant. Maken och jag började tävla om att försöka fånga någons blick. Ingen vann.

En farbror dök upp i korridoren. Han hade glömt att be om intyg när han var där tidigare. När jag talade om att jag laserbehandlats sa han: ”Det kan vara början till en lång resa”. Det kändes olycksbådande. Själv var han ”färdigbehandlad” – och tyckte det lät olycksbådande. Efter en stund lyckades farbrorn hejda en läkare han kände igen, och han gick genast med på att skriva ett intyg.

Själv satt jag kvar.

Det kändes otryggt att ingen kunde veta att jag var där, så när en sköterska slank in på sköterskeexpeditionen slank jag efter och frågade. ”Om du väntar så kommer doktorn” sa sköterskan, men jag envisades: ”Ingen vet ju att jag är här.” Hon lovade att ”kolla med M”.

Fortsatt väntan. Började fundera: Om jag råkar sparka till nån på smalbenen, skulle de känna det då? Om jag sätter krokben för nån, skulle de ramla då? Eller finns jag inte?

En kvart senare pratade ”min kontakt” med en vitrockad, som ställde sig i dörröppningen, tittade på mig och högt funderade: ”Vi kanske skulle kolla legitimation.” Hon fick mitt leg och försvann med det en stund. Det kändes inte riktigt bra: Utan leg vet ju alla att man inte finns! Men hon återkom och sa att vi skulle gå och sätta oss på de blå stolarna lite längre bort.

Och se där: Åter till utgångspunkten! Det visade sig vara samma blå stolar som vi satt på förra gången, när vi var ”på onkologen”. Samma deprimerande tavla, och samma brist på tidningar. Inte för att jag kunde läsa, min fina läslupp med belysning låg hemma.

Efter ytterligare tjugo minuter kom samme vänlige läkaren som skrivit intyg åt min korridorgranne och frågade vad jag hette. ”Ja, jag funderade på om det kunde vara du som satt här. Enligt datorn har du inte kommit.”

”Tablå”, tror jag man brukar säga… ”Sommarjobbare” skyllde han på. Jag undrar om det fortfarande sitter några stackare kvar här och där i korridorerna, tåligt väntande. För syns gör man ju inte.

Sen fick jag ögondroppar, så att jag kunde påbörja den riktiga ”väntrumsväntan”, blev småningom undersökt. Och fick en ny tid om två veckor, så att det ska hinna ”ärra till sig” ordenligt efter laserbehandlingen. ”Ärra till sig” låter inte riktigt bra för en som får så fula ärr som jag. Fast de sitter ju på knäna, förhoppningsvis har jag bättre ”läkkött” i ögat.

Dimslöjorna är oförändrade, och nu fick jag veta att om kroppen inte själv tar hand om blodet kan det behöva opereras. Jag gick förstås hem och läste på.

Och ser att man kan behöva ta bort glaskroppen, den genomskinliga gelé-artade vätskan som fyller ögat invändigt. För min inre syn dyker hemska bilder upp på ihopfallet skrynkligt öga (man har ju sett punkterade ballonger!), nödtorftigt dolt av svart lapp resten av livet…

Men sen läser jag St Eriks utmärkta information om glaskroppskirurgi: Under operationen suger man ut glaskroppsgelén och ersätter den med annan vätska. Tillfälligt, för den återbildas småningom. Om det behövs ett extra stöd för näthinnan under läkningen används luft, gas eller silikonolja.

Lite trist känns att ”synskärpan ofta är nedsatt veckor till månader efter operationen”. Så har jag ju redan haft det sen mitten av juni… Men om jag får gas i ögat lovar jag att låta bli att ”flyga eller sövas med lustgas så länge bubblan finns kvar i ögat”.

Exploderar det annars, tro?  Nya hemska bilder…😱