Jaron Lanier anses vara en av dem som uppfann det moderna internet. Nu har insidern blivit en outsider och hans senaste bok heter ”Tio skäl att genast radera dina sociala medier.” Jag blir förstås nyfiken, och eftersom det handlar om algoritmer läser jag även ”Algoritmer – så påverkar de din vardag” av Jutta Haider, docent vid Lunds universitet. Så det här kanske blir ett långt inlägg.

Vad är algoritmer egentligen?  Jag har stött på ordet förr utan att kolla, men nu hittar jag (i Wikipedia, förstås!) en bild på dem, eller åtminstone ett flödesschema, som sägs ge ”en grafisk representation av algoritmer”.

Haider sammanfattar: ”Algoritmer är reglerna som styr vad du får se på nätet. De påverkar oss och vår vardag mer än du tror och makten över dessa algoritmer är väldigt koncentrerad.”

Det är med algoritmer Google avgör i vilken ordning dina sökresultat visas, och Facebook bestämmer hur ditt nyhetsflöde ser ut och vilken reklam du ser.

Algoritmerna belönar det mest kontroversiella, det som får mest likes och kommentarer. På så sätt förstärks positiva eller negativa bilder, medan de nyanserade mellanlägena suddas ut. Även spridningen av fejknyheter hänger ihop med hur algoritmerna fungerar.

När jag skulle köpa robotdammsugare märkte jag ju att jag fick väldigt mycket information om såna, och jag inser förstås att sidor jag själv skrivit inte hamnar lika högt upp i andras sökresultat som i mina egna. Då är jag ändå inte särskilt sociala-media-social, och har inte något hjärtligt förhållande till Facebook. När jag går in frågar FB: ”Vad funderar du på, Lena?”, och jag svarar högt och ohyfsat: ”Det ska du skita i!” Det hjälper inte, de mailar vänligt inbjudande: ”Mycket har hänt sen du senast loggade in, Lena.” Stayfriends lockar med bilder på ”mina vänner” – inte många namn jag känner igen (möjligen för att jag inte är så medie-social?) och vad skulle jag förresten med bilder av dem till? muttrar jag kärringilsket och tvärvägrar.

Men de ihärdas. Vilket väl just är skillnaden mellan människa och maskin: De senare tröttnar ALDRIG. Facebook & Co kämpar outtröttligt för att locka in oss. Funkar inte robotdammsugare eller snygga bilder kanske jag lockas av upprörande texter om hur jävligt allting är?

Varför vill Twitter och Facebook till varje pris locka in även oss ovilliga?  Därför att det inte är vi som är deras kunder, vi är bara (gratis)användare. Kunderna är företagen som de har sålt vår information till. Det är ungefär som om vi fick läsk gratis – och det var fettsugningsindustrin som betalade.

Så när vi kommunicerar med en annan människa via sociala medier bör vi vara medvetna om att vi använder ett system som finansieras av att någon avlyssnar och dokumenterar vad vi gör tillsammans. Det hindrar förstås inte att man kan ha både nytta och nöje av kontakten. Själv får jag via FB-grupper både info från bostadsrättsföreningen och barndomsminnen från söder om Söder till enskedebilder.com.

Men när algoritmen lyckats bra är det lätt att vi lägger mer tid på sociala medier än vad vi egentligen tänkt. Och många av oss (särskilt de som lockades in med upprörande texter om alltings jävlighet) kanske skriver inlägg som är argare än de egentligen velat. Lanier skriver att vi blivit ”programmerade” och fjärrstyrs av stora företag.

Sociala medier kan förstärka människors sämsta egenskaper, eftersom Facebook tjänar pengar på att vi är arga eller bär oss illa åt. Uppmärksamhet är den enda belöningen i sociala medier. Och den som är otrevligast får mest uppmärksamhet.

Det beror på att människan till sin natur är rädd för förändringar och alltid vaksam på möjliga faror. Annars hade vi inte överlevt som art, svaga och försvarslösa som vi är – utan både klor och huggtänder. Därför är det exempelvis larmrapporter om svårupptäckta tecken på cancer som nättidningarna låser för icke-prenumeranter, inte artiklar om det vackra sommarvädret.

De kan helt enkelt vara säkrare på att vi reagerar när vi blir uppretade över något än när vi instämmer.

Från en kurs i journalistik minns jag att en händelse för att vara en medial nyhet ska vara ovanlig, oväntad eller dramatisk: ”Man bet hund” har högt nyhetsvärde, men knappast ”Hund bet man”. Och eftersom vi alltid är på vår vakt mot faror har de negativa händelserna alltid högre nyhetsvärde. För Google, Facebook, Instagram, Twitter gäller det här ännu mer – deras algoritmer är helt inställda på att lyfta fram material som väcker känslor, engagemang, delningar.

Syns man inte (högt upp på Googles träfflista) finns man inte. Det är alltså viktigt för den som producerar information för webben att anpassa materialet så att det funkar i sökningen. När jag för ganska länge sen medverkade i webbprojekt påstods det att man kunde lura sökmotorerna exempelvis genom att skriva samma ord många gånger, fast osynligt (vit text på vit botten). Ju oftare ett eftersökt ord fanns på sidan, desto mer relevant trodde sökmotorn nämligen att innehållet var.

Mitt företag testade aldrig såna fuskmetoder, och om sökmotorerna verkligen var så lättlurade var det länge sen. Och redan då straffade Google försök att överlista algoritmen. Det gör de fortfarande, även om det kan vara otydligt var gränsen går mellan att ”överlista” och ”anpassa”. I början rangordnade FB främst efter närhet, vikt/format och aktualitet. Senare utvecklade man sin algoritm till att ta hänsyn till tusentals faktorer, och detta uppdateras löpande.

Det är alltså många faktorer som påverkar synligheten, men kontroversiellt innehåll belönas alltid, eftersom det troligen får många att reagera och sprida. Vilket i sin tur attraherar fler abonnenter – och därmed högre reklamintäkter.

När vi ser en film, abonnerar på en kanal, delar, kommenterar och gillar berättar vi för algoritmerna att detta är intressant, och då prioriterar de innehållet. I rapporten om algoritmer finns exempel på Googles automatiska sökordsförslag. När man skrev: ”Klimatförändringen är…” fyllde Google hjälpsamt i fortsättningen ”…en bluff” eller ”…normal”. Först längre ner kom förslaget ”…ett allvarligt hot”. Extrema åsikter eller felaktiga påståenden som endast stöds av en minoritet kan få stor synlighet genom algoritm-medvetna användare. För att inte tala om vad som kan åstadkommas med icke-mänskliga fejkkonton och botnät (stora mängder datorstyrda konton).

Knapptryckningar för kärlek, ilska, förvåning, glädje eller sorg registreras också som intresse från användare och ökar spridningen och synligheten av ett innehåll. Även om man är ”arg” över en statusuppdatering eller protesterar mot ett inlägg bidrar man till att innehållet sprids.

Drömmen är att bli viral – alltså att sprida sig snabbt och till många. Icke faktabaserat innehåll verkar spridas snabbare än faktabaserat, rykten blir lättare virala än sanningar. Dessutom sprids de under en längre tid än rättelserna, som inte heller blir delade lika ofta. Rättelser kan ju aldrig vara lika sensationella som det felaktiga påståendet.

Vid senare tiders val – exempelvis det amerikanska presidentvalet – har man upptäckt massiv manipulation av sociala medier. De kan inte få människor att gilla ett visst parti, men sprida missnöje och rädsla, vilket gynnar partier som lever på den sortens känslor. Vid valet i Tyskland twittrade ett extremistparti att det pågick valfusk. Deras tweets fick stor spridning – av vad som senare visade sig vara en robotarmé från ett land i Asien.

Knepigt det här. Kanske vi skulle (försöka) skrota algoritmerna?

Vi behöver algoritmerna: Den mängd information vi numera översköljs av går inte att hantera ”för hand”, och fördelen med personaliseringen är uppenbar: Söker man efter en pizzeria är det bra om man i första hand får förslag på såna i närheten. Den främsta nackdelen är att det anpassade innehållet bara kan bekräfta den världsbild användarna redan har. Det är ett problem om vi inte inser att visst innehåll prioriteras högre än annat och hur mycket vi på så sätt missar.

I filterbubblan av alltmer personaliserad information kan två människor få helt olika information, trots att de läser om samma ämne. Algoritmen försöker ju alltid pocka fram den information användaren vill ha, inte vad som är viktigast, objektivt sett.

Sociala medier och sökmotorer är inte alls intresserade av den åsiktspluralism som behövs för ett demokratiskt samhälle: I stället för att skapa förutsättningar för meningsutbyte mellan en mångfald av synsätt och åsikter stärks ”det populära” och det individuellt anpassade. Kanske kan det få själva demokratin i gungning.

Vad kan man göra åt det här?  Man behöver ju inte veta hur en telefon fungerar för att använda den, inte heller behöver man ”kunna” algoritmer för att använda sociala medier. Men man behöver viss algoritmisk ”läskunnighet”: Vi måste vara så källkritiska att vi kan bedöma om information är sann eller falsk. Vi behöver dessutom ständigt ifrågasätta varför vi får just den information vi får och inte någon annan.

Lanier jämför med hur väldigt många förr rökte inomhus, och jag minns hur röken låg tät över kontor och mötesrum, för att inte tala om restauranger. Jag rökte inte – annat än passivt. Ändå ifrågasatte jag aldrig rökandet, vilket idag känns märkligt. Lite som med #me-too: ”Det var så då.”

Människor röker fortfarande, men inte alls på samma sätt. Vi nyttjar alkohol också, men gör skillnad på bruk och missbruk. Eftersom vi känner till möjliga skadeverkningar har vi möjlighet att ta ansvar för våra beslut.

För att testa om man blivit beroende rekommenderar Lanier att man stänger av alla sociala medier i sex månader och ser om man förändras. Kanske blir man trevligare?

Just när jag skrivit detta ser jag Wolodarskis artikel om Facebooks roll inför det svenska valet: ”Världens mäktigaste och mest manipulerade mediebolag”. Facebooks system gynnar dem som skriker högst och skapar mest ilska (det Facebook kallar ”engagemang”). Därför kunde högerpopulistiska och extrema aktörer inför valet kraftigt blåsa upp sin storlek och översvämma plattformen med sin propaganda, så att illusionen av en massrörelse skapades. Vilket förstås påverkade den politiska debatten.

När även etablerade medier luras av detta kommer den som skriker högst att höras mest, och därtill framkalla självcensur hos alla som är rädda för att hamna i ett sociala medie-drev – motsvarigheten till att stå ensam på skolgården framför en aggressiv mobb. Wolodarski:

Alla vi svenska väljare, politiker och journalister måste bli mycket mer medvetna om hur sociala medieplattformar fungerar och hur enkla de är att manipulera.