I min iver att försöka förstå hur vi människor tänker har jag varit inne på ”grupptänkande” både i Kevinfallet och Macchariniskandalen, även om jag inte fördjupade mig i det. Nu tas det upp som en möjlig förklaring till Svenska Akademiens agerande bl a i Svenska Dagbladets: ”Svenska Akademien påminner om Grisbukten” (vilket ju för en oseriös person kan låta lite nedsättande, särskilt som ”den siste grisen” ju är akademieledamot… 😏 )

Men här handlar det alltså helt seriöst om möjliga psykologiska orsaker till krisen:

”Dramaturgin kring Akademiens sönderfall har allt mer börjat likna en sämre roman. En våldtäktsdömd fransk fotograf och kulturman, hans blekkindade poet till hustru, en litterär orden vars uppdrag endast döden kan skilja en ifrån, en kung som agerar beskyddare.

Hur kunde allting raseras så snabbt?”

En möjlig förklaring kan vara grupptänkande. Begreppet introducerades i psykologin av Irving Janis 1972 som ett sätt att förklara en specell sorts destruktiv gruppdynamik. Som exempel tog han den s k Grisbuktsinvasionen 1961, när USA gjorde ett misslyckat försök att invadera Kuba med hjälp av CIA-tränade exilkubaner. De gick in i landet fullständigt övertygade om att lyckas ta kontroll – trots att en lång rad fakta tydligt pekade på motsatsen.

Nedan en kort introduktion om grupptänkande.

I svenska Wikipedia tar man som exempel även det ytterst påkostade Regalskeppet Vasa, som ju sjönk på sin jungfruresa 1628. Stabilitetstestet före avfärden visade tydligt att skeppet var för instabilt för att klara av att segla i hårdare vind. Men Gustav II Adolf bortsåg från det och kritikerna tystades ner.

Hur man kunde tro att det inte skulle märkas att det pampiga skeppet, ”byggt för att symbolisera Sveriges militära och politiska makt”, sjönk så fort det blåste upp verkar ju märkligt.

Wikipedia-artikelns beskrivning av förutsättningar och symptom för grupptänkande verkar precis passa in på Svenska Akademien:

En grupp riskerar att utveckla grupptänkande om den är homogent sammansatt, isolerad från sin omgivning, har brister i organisation och ledarskap samt befinner sig i en komplicerad situation med exempelvis tidspress eller där mycket står på spel.

Symptomen som visar att det rör sig om grupptänkande:

• Överskattning av gruppens förmågor och moral.
  Gruppen tenderar att tro att besluten är bättre än de i själva verket är och anser att man på grund av sin höga moral inte behöver fundera kring etiska konsekvenser av besluten.
• Trångsynthet.
  Gruppen negligerar varningssignaler och utomstående källor betraktas som mindre trovärdiga.
• Tryck på konformitet.
  Gruppen försöker hålla fast vid enade åsikter. Gruppmedlemmarna självcensurerar sig och anser att tystnad innebär bifall. Detta kan leda till åsiktsvakter som försöker hålla obehaglig information borta från gruppen och speciellt från ledaren.

Psykologiguiden kompletterar:

”De som har invändningar och kritiska synpunkter ger efter för grupptrycket. De som påtalar fusk eller andra oegentligheter, så kallade visselblåsare, blir illa sedda och på ett eller annat sätt bestraffade.”

Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten har jämfört situationen med skandalen kring läkaren Paolo Macchiarinis konstgjorda luftstrupar 2016: Det Macchiarini gjorde var förfärligt, i ordets rätta bemärkelse. Men Karolinska Institutet agerade snabbt. När det blev dags för dem att utse nobelpristagare i fysiologi eller medicin lämnade flera personer sina Nobeluppdrag – även de som bara hade lösa kopplingar till skandalen. Allt för att Nobelprisets anseende inte skulle ta skada.

”Det kan vara så att man själv inte har gjort något dumt, men att en situation har uppkommit som gör att institutionen tar skada om man sitter kvar. Man måste ha förmågan att sätta sig själv i andra hand.” säger Heikensten. Och: ”Om Nobelprisets ställning äventyras måste vi ingripa. Vi har det övergripande ansvaret. Svenska Akademien måste nu göra allt för att återvinna sin legitimitet”.

För det är ju det här med anseendet. Det räcker liksom inte om ingen ledamot döms för lagbrott (vilket vi inte vet än, den ekonomiska brottsligheten utreds fortfarande). I mångas ögon, inte minst internationellt, har Akademien förlorat både sin glans och sitt förtroendekapital, och det lär ta lång tid att återskapa. Om det ens går.

Så jag säger som Astrid Lindgrens rumpnissar:

Vofför gör di på detta viset?