Det gick ganska bra. Tror jag. Till slut. Men ett tag var det svettigt.
Mitt minne av att hålla föredrag i skolan är ju traumatiskt.: På tre sekunder rabblade jag upp allt jag skrivit ner, antagligen utan att någon hörde något. Och fick veta att det inte dög. Vilket jag höll med om. Därför skulle jag aldrig åta mig att göra om det, även om jag har ett svagt minne av att jag senare höll föredrag om intressantare ämnen, som åtminstone inte underkändes, .

Men när hembygdsföreningen frågade kändes det dumt (och fegt!) att bara nobba, så jag frågade några av klassisarna. När Elisabeth kom med de förlösande orden: Vi håller inte föredrag, vi berättar bara om vårt gamla plugg – och avbryter varann, som vanligt, började det rentav kännas lite kul. Vi var/är ju båda duktiga, pålitliga skolflickor.

Sen blev Elisabeths man sjuk. Själv hade jag i det läget ställt in, eftersom mitt huvud varit tomt på annat än oro, men hon ville ha något roligt och normalt att tänka på, så vi körde vidare. Fast vi hann inte träffas och gå igenom upplägget och det var ju inte riktigt säkert att vi skulle bli två. Elisabeth hade, helt förståeligt, inte ro att skriva ner något, utan hade allt i huvudet. Det är ju bra, sa jag, men det bygger på att ditt huvud finns i lokalen när det är dags…

Så jag skrev upp allt jag kunde komma på för att i nödfall åtminstone kunna läsa innantill. Trots rådet från vanare föredragshållare än jag (dvs alla andra) att inte förbereda mig för mycket läste jag texten ungefär 27 000 gånger. Jag vet nämligen hur jag funkar: Inför skrivningar och tentor måste jag alltid veta att jag förberett mig på allra bästa sätt, annars blev jag så nervös att jag inte kom ihåg ens det jag egentligen visste. Med gott samvete däremot blev jag lugn när det väl var dags. Den ambitiösa skolflickan igen! (Och det traumatiska föredraget VAR faktiskt dåligt förberett.)

Teknik är definitivt inte min grej, och eftersom jag jobbat med att organisera informationsaktiviteter vet jag hur mycket som kan strula när föredragshållarna dyker upp med sina olika laptops. Då såg jag alltid till att det fanns tekniker på plats. Nu skickade jag i god tid bilderna till ordföranden.

Så kom den stora dagen. Klasskompisen Tomas, som tänkte vara publik, ringde och föreslog att han skulle berätta lite skolanekdoter till kaffet, när vi ordentliga skolflickor var färdiga. Och det lät ju kul. Det var nästan så att allt kändes under kontroll. Nästan.

Då ringde ordföranden: Han höll på att bli sjuk och kunde inte komma på kvällen, utan fick skicka sin hustru med projektorn. PANIK! 😱 Kan min slitna budgetburk visa bilder via projektor? Hur gör man då? Har den en sån där port, vad det nu heter? Kan någon hjälpa mig? Tyvärr, för kort varsel, sa min privata IT-support. (Tyckte jag med, men det brydde sig ingen om! ) 

Sådär höll jag på ett tag. Till slut stack vi iväg, i JÄTTEGOD tid och försedda med laptop, extralaptop, reservkablar och vår lilla router – utifall att vi inte hittade nätverket. Jag ville ju göra reklam för Enskedebilder.com också.

Svettigt blev det: Ordförandens trevliga hustru kämpade med projektorn, jag med uppkopplingen. Vår pålitliga lilla router, som funkar så bra på landet, gick bananas och spottade ut ett oändligt antal flikar med felkoder (i panik den också?). Jag hittade det lokala nätverket, men ingen visste lösenordet. Hjälp! Till slut sa Elisabeth stillsamt: Det borde väl finnas ett gästkonto? Och det är klart det borde! Paniken sjönk undan så pass att jag kunde läsa innantill igen, hittade gästkontot, registrerade mig som gäst.

Och så körde vi. Intresserad publik, flera från vårt gamla plugg. Till min oerhörda förvåning hade jag fått ihop precis lagom mycket innehåll för tiden. Min anekdotberättande klassis tyckte det var så trevligt att han ville bli medlem.

OK, bilderna täckte inte hela skärmen och var väl inte superskarpa, men det gav mig tillfälle till korta reklaminslag: Det kommer på BLOGGEN!

Efteråt funderade jag också på varför jag inte avslutade som jag tänkt, med att visa exempel på berättelser vi fått in, hälsa alla välkomna att skicka in egna minnen samt visa kontaktformuläret och möjligheten att prenumerera/följa bloggen. (Många i min ålder verkar mycket blogg-ovana.)

Sen mindes jag: Strax innan jag skulle visa formuläret blev det en liten paus – med frågor. Då gick min skärmsläckare igång och visade badande barnbarn, endast ifört solhatt. Det kändes lite… ja, tveksamt att plötsligt börja visa bilder på nakna barn. Så jag stängde burken.

Vid kaffet berättade Tomas skolhistorier, vi kom på att klassen skulle kunna göra en Enskede-vandring till våren och avsluta med middag i trevliga Matboden, som några just testat. Och en kvinna frågade efter min e-mejl, för hon vill skicka bilder och berättelser om sin familj, som ”med en växande barnaskara” bodde i vårt område 1942 till 57, alltså samtidigt som jag. Det ska bli spännande.

Och nu har jag på Enskedebloggen påbörjat en liten ”artikelserie” om försöksskolan: Hur det var tänkt, hur det blev. Och hur det var att vara försökskanin utan att egentligen ha en aning om det. Dvs det jag skrev ner inför ”föredraget” – och lite till.

DET är odelat roligt! Och tänk vad mycket jag lär mig. Småningom kanske jag skulle kunna hålla föredrag om det… 😜