Ursäkta språket hos en gammal mänska, men i vissa lägen är jag lite överkänslig. Som när jag läste att ”elbilister kan känna laddÅNGEST, alltså att de inte vågar lita på att snabbladdning är tillgängligt när de behöver det.” Eller när SVTskriver: ”Så hanterar du din ÅNGEST över att Game of thrones är slut – en psykolog ger tips.” (I en videosnutt, utifall att man inte kan läsa.)

Ett gratistips från mig: Det finns många utmärkta ord, som har fördelen att man kan gradera känslan man har, exempelvis: rädsla, nervositet, oro, stress, nedstämdhet, sorg, bakfylla (för ja, det har också kallats ångest).

Depression och ångest betyder något helt annat. Tro mig, jag har sett det på nära håll.

En av orsakerna till att flera våldtäkter anmäls lär vara att fler inser vad som inte är ”OK” och vågar anmäla brott. I så fall är det bra, ju. Lika bra är det om siffrorna på ökande psykisk ohälsa kan hänga ihop med att det inte är lika skämmigt som förr att söka hjälp.

Men vad är egentligen ”psykisk ohälsa”?

Tre forskare skriver apropå uppgifterna om att skett en kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga: ”Vi behöver lära oss att livet innehåller både sorg och glädje, hopp och förtvivlan. Alla behöver, själva eller med hjälp av andra, utveckla redskap för att hantera denna mix av erfarenheter som är livet självt. På så sätt kan vi rädda de ändliga resurserna inom vården till dem som har det allra svårast med sina liv.” 

Jag minns när tonåriga lillsyrran med nybrustet hjärta bad om sömntabletter. Jag hade inga – och hon somnade, antagligen utmattad av allt gråtande (kroppens eget sömnmedel?).

I P1s ”Kropp och själ” om antidepressiv medicin (SSRI) hör jag att det oftast är husläkare som skriver recepten, inte sällan som villkor för att man senare (eventuellt) ska kunna få psykologhjälp.

Det låter bakvänt för mig: Borde man inte först se om man kan fixa problemet utan att medicinera? För hur länge ska man annars fortsätta med det? 🤔

En 21-åring berättar att hon ätit piller sen hon som 16-åring fick slut med killen Hon vågar inte trappa ner, för då får hon myrkrypningar, elstötar, yrsel. Och Göran Högberg, specialist i allmänpsykiatri, bekräftar att 25% av dem som trappar ner får så svåra abstinenssymptom att de kan tolkas som att de blivit sjuka igen – varpå alltså medicinen trappas upp. En del läkare vill inte kalla detta ”beroende”, eftersom beroende på ”läkarspråk” innebär ett lustfyllt rus med kontrollförlust och drogsug.

Men det patienterna undrar är: ”Kan jag bli fast ?” Och det kan man alltså.

Tabletterna dämpar alla starka känslor, inte bara de negativa. Så den som  trappar ner efter långvarig medicinering kan, förutom känslovariationer och fysiska abstinenssymptom, även drabbas av sorg över alla förlorade år när man inte levt ”fullt ut”. I programmet återkommer man till hur viktigt det är att läkaren från början informerar om risken för den här sortens beroende och att noggrann uppföljning och individuellt anpassat stöd behövs vid nedtrappningen, nu när man insett hur försiktigt den måste göras, eftersom alla reagerar olika.

Men det allra viktigaste är förstås att inte slentrianmässigt erbjuda piller som en ”quick fix”.

Min mamma medicinerade under många år för sin depression. Jag var – och är – övertygad om att hon (också eller istället) skulle ha behövt prata med någon. Hon vågade inte be om det, eftersom hon, i likhet med en av patienterna i programmet, var övertygad om att ”doktorn vet bäst”. Det var inte jag, men när jag försökte prata med läkarna var attityden ungefär att samtalsterapi fick jag ge henne själv om jag hade nåt intresse av det. Och det försökte jag förstås, men det är ingen bra modell.

I P1 säger en husläkare att näst efter blodtrycksmedicin är SSRI det han oftast skriver ut, med instruktionen att man ska må bra 6-12 månader innan man funderar på att pröva utan medicin. Enligt Socialstyrelsen har antalet SSRI-patienter på 10 år ökat med 25 %, delvis för att när man väl börjat fortsätter man.

Lise-Lotte Risö Bergerlind är chef för Kunskapsstöd för psykisk hälsa i Västra Götalandsregionen och sakkunnig i expertgruppen som jobbar fram Socialstyrelsens riktlinjer. Hon säger att utgångspunkten alltid måste vara en noggrann diagnostik. Läkemedlen ska reserveras för patienter med svårare tillstånd, medan övriga kan bli hjälpta av levnadsråd, fysisk aktivitet, psykologiskt stöd i någon form.

Det bästa vore att pröva psykoterapi först, och om det inte hjälper lägga till eller byta till läkemedel. Men idag kan läkemedel vara det enda som finns tillgängligt – om man inte vill vänta väldigt länge. I Västra Götaland har snart alla vårdcentraler en vårdsamordnare som följer upp att de här patienter får rätt vård. Det verkar fungera bra: både personal och patienter är nöjda och sjukskrivningarna har blivit kortare.

Och om man behöver antidepressiv medicin i tio år innebär det definitionsmässigt att man är ett fall för psykiatrin, och alltså inte ska fortsätta att få sina recept av husläkaren.

Kersti Ejeby är läkare o verksamhetschef på Gustavsbergs vårdcentral och har kommit fram till att 60% av patienterna med psykisk ohälsa inte ska ha SSRI. De har oftast stressrelaterade tillstånd, är alltså inte psykiatriskt sjuka, men behöver hjälp i en tuff livssituation. Här kan erfarna sköterskor med kortare utbildning göra ett utmärkt jobb med att lyssna och hjälpa till med problemlösningar. På hennes vårdcentral har man dessutom hela 15 psykologer, som även läkarna kan rådfråga. ”För exempelvis diabetes, astma, kol jobbar man redan i team, med läkare och sköterskor i samarbete, men hittills inte när det gäller psykisk ohälsa.”

Men det behövs team och det behövs vårdsamordnare. Vissa besök blir hos läkare, andra hos sköterska, och om primärvården fungerar bättre får psykiatrin chans att göra ett bättre jobb. Ejeby tror att utvecklingen nu går åt rätt håll.

Alla verkar alltså rörande eniga om hur viktig den inledande diagnosen är för att identifiera vårdbehovet. 

Mats Adler är överläkare på Psykiatri sydväst, Huddinge sjukhus, och han får ofta omdiagnosticera från depression/ångest till stressreaktion på exempelvis livskris, sorg, överbelastning, vilket ju ska behandlas på ett helt annat sätt. Men han säger att det kommer allt bättre verktyg för att ställa rätt diagnos och i Stockholm finns nu rehabkoordinatorer som hjälper till vid arbetsrelaterad stress. En del patienter behöver psykologhjälp, antingen det gäller stress eller depression.

Läkarna måste förstås dessutom ha hög kompetens inom SSRI-behandling, eftersom det behövs för allvarliga psykiska tillstånd. Självmorden har blivit färre sen de antidepressiva läkemedlen kom.

Men det som hela tiden gäller är: Rätt behandling till rätt patient.

I programmet tror man att utvecklingen nu går åt rätt håll. Jag hoppas de har rätt.