Vafan är ”laddÅNGEST”? 🤬

Ursäkta språket hos en gammal mänska, men i vissa lägen är jag lite överkänslig. Som när jag läste att ”elbilister kan känna laddÅNGEST, alltså att de inte vågar lita på att snabbladdning är tillgängligt när de behöver det.” Eller när SVTskriver: ”Så hanterar du din ÅNGEST över att Game of thrones är slut – en psykolog ger tips.” (I en videosnutt, utifall att man inte kan läsa.)

Ett gratistips från mig: Det finns många utmärkta ord, som har fördelen att man kan gradera känslan man har, exempelvis: rädsla, nervositet, oro, stress, nedstämdhet, sorg, bakfylla (för ja, det har också kallats ångest).

Depression och ångest betyder något helt annat. Tro mig, jag har sett det på nära håll.

En av orsakerna till att flera våldtäkter anmäls lär vara att fler inser vad som inte är ”OK” och vågar anmäla brott. I så fall är det bra, ju. Lika bra är det om siffrorna på ökande psykisk ohälsa kan hänga ihop med att det inte är lika skämmigt som förr att söka hjälp.

Men vad är egentligen ”psykisk ohälsa”?

Tre forskare skriver apropå uppgifterna om att skett en kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga: ”Vi behöver lära oss att livet innehåller både sorg och glädje, hopp och förtvivlan. Alla behöver, själva eller med hjälp av andra, utveckla redskap för att hantera denna mix av erfarenheter som är livet självt. På så sätt kan vi rädda de ändliga resurserna inom vården till dem som har det allra svårast med sina liv.” 

Jag minns när tonåriga lillsyrran med nybrustet hjärta bad om sömntabletter. Jag hade inga – och hon somnade, antagligen utmattad av allt gråtande (kroppens eget sömnmedel?).

I P1s ”Kropp och själ” om antidepressiv medicin (SSRI) hör jag att det oftast är husläkare som skriver recepten, inte sällan som villkor för att man senare (eventuellt) ska kunna få psykologhjälp.

Det låter bakvänt för mig: Borde man inte först se om man kan fixa problemet utan att medicinera? För hur länge ska man annars fortsätta med det? 🤔

En 21-åring berättar att hon ätit piller sen hon som 16-åring fick slut med killen Hon vågar inte trappa ner, för då får hon myrkrypningar, elstötar, yrsel. Och Göran Högberg, specialist i allmänpsykiatri, bekräftar att 25% av dem som trappar ner får så svåra abstinenssymptom att de kan tolkas som att de blivit sjuka igen – varpå alltså medicinen trappas upp. En del läkare vill inte kalla detta ”beroende”, eftersom beroende på ”läkarspråk” innebär ett lustfyllt rus med kontrollförlust och drogsug.

Men det patienterna undrar är: ”Kan jag bli fast ?” Och det kan man alltså.

Tabletterna dämpar alla starka känslor, inte bara de negativa. Så den som  trappar ner efter långvarig medicinering kan, förutom känslovariationer och fysiska abstinenssymptom, även drabbas av sorg över alla förlorade år när man inte levt ”fullt ut”. I programmet återkommer man till hur viktigt det är att läkaren från början informerar om risken för den här sortens beroende och att noggrann uppföljning och individuellt anpassat stöd behövs vid nedtrappningen, nu när man insett hur försiktigt den måste göras, eftersom alla reagerar olika.

Men det allra viktigaste är förstås att inte slentrianmässigt erbjuda piller som en ”quick fix”.

Min mamma medicinerade under många år för sin depression. Jag var – och är – övertygad om att hon (också eller istället) skulle ha behövt prata med någon. Hon vågade inte be om det, eftersom hon, i likhet med en av patienterna i programmet, var övertygad om att ”doktorn vet bäst”. Det var inte jag, men när jag försökte prata med läkarna var attityden ungefär att samtalsterapi fick jag ge henne själv om jag hade nåt intresse av det. Och det försökte jag förstås, men det är ingen bra modell.

I P1 säger en husläkare att näst efter blodtrycksmedicin är SSRI det han oftast skriver ut, med instruktionen att man ska må bra 6-12 månader innan man funderar på att pröva utan medicin. Enligt Socialstyrelsen har antalet SSRI-patienter på 10 år ökat med 25 %, delvis för att när man väl börjat fortsätter man.

Lise-Lotte Risö Bergerlind är chef för Kunskapsstöd för psykisk hälsa i Västra Götalandsregionen och sakkunnig i expertgruppen som jobbar fram Socialstyrelsens riktlinjer. Hon säger att utgångspunkten alltid måste vara en noggrann diagnostik. Läkemedlen ska reserveras för patienter med svårare tillstånd, medan övriga kan bli hjälpta av levnadsråd, fysisk aktivitet, psykologiskt stöd i någon form.

Det bästa vore att pröva psykoterapi först, och om det inte hjälper lägga till eller byta till läkemedel. Men idag kan läkemedel vara det enda som finns tillgängligt – om man inte vill vänta väldigt länge. I Västra Götaland har snart alla vårdcentraler en vårdsamordnare som följer upp att de här patienter får rätt vård. Det verkar fungera bra: både personal och patienter är nöjda och sjukskrivningarna har blivit kortare.

Och om man behöver antidepressiv medicin i tio år innebär det definitionsmässigt att man är ett fall för psykiatrin, och alltså inte ska fortsätta att få sina recept av husläkaren.

Kersti Ejeby är läkare o verksamhetschef på Gustavsbergs vårdcentral och har kommit fram till att 60% av patienterna med psykisk ohälsa inte ska ha SSRI. De har oftast stressrelaterade tillstånd, är alltså inte psykiatriskt sjuka, men behöver hjälp i en tuff livssituation. Här kan erfarna sköterskor med kortare utbildning göra ett utmärkt jobb med att lyssna och hjälpa till med problemlösningar. På hennes vårdcentral har man dessutom hela 15 psykologer, som även läkarna kan rådfråga. ”För exempelvis diabetes, astma, kol jobbar man redan i team, med läkare och sköterskor i samarbete, men hittills inte när det gäller psykisk ohälsa.”

Men det behövs team och det behövs vårdsamordnare. Vissa besök blir hos läkare, andra hos sköterska, och om primärvården fungerar bättre får psykiatrin chans att göra ett bättre jobb. Ejeby tror att utvecklingen nu går åt rätt håll.

Alla verkar alltså rörande eniga om hur viktig den inledande diagnosen är för att identifiera vårdbehovet. 

Mats Adler är överläkare på Psykiatri sydväst, Huddinge sjukhus, och han får ofta omdiagnosticera från depression/ångest till stressreaktion på exempelvis livskris, sorg, överbelastning, vilket ju ska behandlas på ett helt annat sätt. Men han säger att det kommer allt bättre verktyg för att ställa rätt diagnos och i Stockholm finns nu rehabkoordinatorer som hjälper till vid arbetsrelaterad stress. En del patienter behöver psykologhjälp, antingen det gäller stress eller depression.

Läkarna måste förstås dessutom ha hög kompetens inom SSRI-behandling, eftersom det behövs för allvarliga psykiska tillstånd. Självmorden har blivit färre sen de antidepressiva läkemedlen kom.

Men det som hela tiden gäller är: Rätt behandling till rätt patient.

I programmet tror man att utvecklingen nu går åt rätt håll. Jag hoppas de har rätt.

16 reaktioner på ”Vafan är ”laddÅNGEST”? 🤬

  1. Tack och lov har jag sluppit läsa om laddångest. Att slarva så här med ord som man ofta gör i TV och främst i tidningar gör mig så förbaskad. Man gör inget annat än att urholka innebörden av ordet. Förminskar det.

    Gillad av 1 person

  2. Jag sa redan för dryga 10 år sedan att SSRI preparat framkallade ”ett beroende” som gjorde att människor blev sjukare av att sluta med tabletterna. Jag fick oerhört mycket skit för det för SSRI är det bästa som hänt mänskligheten efter penicillinet… De som skrev artikeln om att det är ofarligt att vara ledsen, arg, besviken och att det inte var samma sak som att vara deprimerade har fått skit de med i media – hur vågar de ifrågasätta psykisk ohälsa!!! Håller med om allt du så klokt sammanfattat och är glad över att man på vissa ställen hittat sätt att hjälpa människor på som inte nödvändigtvis inkluderar receptbelagd medicin

    Gillad av 1 person

    1. SSRI är väl likt penicillin på annat sätt också, slår det mig: Penicillin ska inte ges mot förkylning.

      Tidigare har läkarna sagt/trott att nedtrappningsproblemen inte var stora – varpå patienterna sökte stöd hos självhjälpsgrupper på internet. O läkarna kunde fortsätta att vara ovetande om problemen… ”Men nu sker snabb förändring. I maj skrev ett antal forskare ett upprop om nya riktlinjer i BMJ”, enligt Högbergs artikel i Läkartidningen:
      http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2019/04/Dags-att-infora-langsam-utsattning-av-SSRI/

      Gillad av 1 person

      1. Läste kommentarerna och tänker att läkare och psykologer verkar oerhört fyrkantiga. Vad är det för fel på dem? Är det viktigare vad man kallar det än att inse att det är ett problem?

        Gilla

        1. Jag tyckte också att kommentarerna o Högbergs slutreplik var avslöjande. Läkarna måste förstås ha system f a ställa diagnoser, annars blev ju allt godtyckligt. Men ibland verkar man gömma sig bakom det. Här är patienternas fråga helt enkelt (o begripligt! åtm för Högberg): ”Kan jag bli fast ?”

          Gilla

  3. Nog glider man på ordens betydelse allt… Som en gammal pillerräv kan jag säga att det inte bara är SSRI utan de flesta sorters psykofarmaka mer eller mindre som kan vara tuffa att sluta med, särskilt om man inte är väl förberedd på vad som kan ske. Den upplysningen får man oftast skaffa sig själv. Inte så svårt om man är van att söka information, men alla är faktiskt inte det och borde inte vara utlämnade till om någon ska behaga informera. Enormt mycket av den hjälp jag fått under åren har kommit från andra medsjuklingar. Sedan kan det ofta brista i diagnosställandet, men där ser jag det också som att det *kan* vara svårt, inte minst för att människor är komplexa och kan ha mer än ett problem samtidigt (lite som att det faktiskt går att ha ont i knät och huvudvärk samtidigt…) Ibland blir det till och med tvärtom mot dina exempel, jag gick flera år i intensiv psykoterapi 2 ggr/v med modesta framgångar tills oops, jag hade visst egentligen en diagnos som också krävde tung medicinering. Men det är nog ändå vanligare att man medicinerar för mycket i brist på psykologresurser. Jag önskar det fanns tillräcklig tid för eftertanke så man hann se hela människan. Många skulle säkert klara sig bra med stödjande samtal hos en klok person.

    Gilla

    1. Absurt att patienten ska behöva söka information själv – ingen är väl i form för det just då, när man söker hjälp.
      När mamma var inlagd fick hon bästa (enda?) hjälpen av en sköterska som satte sig o pratade med henne ibland när hon hade tid.
      Ständigt samma problem: människorna, som inte funkar som det var tänkt. (Ont på två ställen? Never heard of!)

      Gilla

      1. PS: Malou pratade med en psykiatriker om svårigheten för läkaren: Att inte skriva ut piller kan väl uppfattas som att man säger:”Du är inte så deprimerad som du tror.” till nån som redan mår dåligt. Det svåraste vi har, sa läkaren.

        Gilla

  4. Ångest i viss mängd tillhör livet. Finns ingen som inte upplevt ångest. Det finns en grupp som jag vet har stor hjälp av dem, är de som har tendens till panikångestattacker. Det är inte alla SSRI-preparaten som kapar de topparna, men några. Tja, som psyksyrra så tror jag nog att en del verkligen blir hjälpta av SSRI-preparaten, men jag instämmer i att de förskrivs alltför lätt. Jag är glad att jag som syrra inte har haft förskrivningsrätt, för det kan inte vara enkelt att sitta och bedöma vilken patient det är en bra medicin till eller nej, inte den.

    Apropå samtalshjälp, det finns för få psykoterapeuter, det är helt klart en kostnadsfråga också. Det är nog som med det mesta, det finns såväl för- som nackdelar med preparaten.

    Ett bakomliggande problem tror jag är att i vårt ”snabba” samhälle så tar vi människor för givet att vi ska må bra, vi ska vara stabila, vi ska klara… En del gör det, andra är sköra. De sköra ska helst inte visa…. de känner att de inte platsar i samhällets tempo och prestationsångest. För visst måste vi klara våra liv – att kunna tro att man ska få vara sjukskriven när livet krisar till sig riktigt är långt ifrån säkert…. Hur ska man då lösa problemet? Kolla om mediciner hjälper. Tyvärr, tror jag det finns många olika faktorer bakom tablettätandet idag. Det är mycket människa ska klara och stå pall för i vårt samhälle. Trots att vi endast är små människor med litet olika förutsättningar.

    Gilla

    1. Ja, svårigheten ligger väl just i att veta vad som tillhör livet och när man behöver hjälp – och vilken sorts hjälp. Olika för olika människor i olika situationer – knepigt det där med människor. 🤔

      Gillad av 1 person

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.