Tidigt i våras kontaktade SVT mig (eller åtminstone min andra blogg Enskedebilder). De sökte en kontakt för faktakoll inför ett kommande avsnitt av ”Husdrömmar”, där man skulle fixa ett hus från Enskede. Tydligen var det lättare att hitta Enskedebloggen än hembygdsföreningens hemsida, men jag hänvisade till föreningen. Och ser fram emot att se programmet, för det är ett av dem jag faktiskt brukar titta på.

Anna från Burspråksvägen i Enskede, som bott i England i fyrtio år, googlade nyligen på ”Enskede Gamla Skola” – och fick upp Enskedebilder.com som en  ”top hit”. YESS! 🤸‍♀️ Och nu skickar hon in alltfler minnen, som väcker andras minnen… osv… precis som tanken var med bloggen. Tack för marknadsföringen, Google!

OK, det är ju inte precis jag personligen som blivit uppmärksammad, men jag är ändå den gemensamma nämnaren. (Och slipper dessutom att, som andra kändisar, tvingas börja ta trut-selfies.)

Efter STV och Google var det nu radions tur.

På lördagsmorronen låg jag och slölyssnade till P1s Naturmorgon, som denna gång handlade om hur viktigt det är att hitta sitt lugn i naturen.

Enligt eko-psykologin behöver vi människor för att må bra en trygg plats där vi kan slappna av och vara oss själva, i nära kontakt med naturen. För att hitta den platsen ska vi inte följa stigar utan gå in i skogen, ut i det vilda, och helst tillbringa ett dygn där, i stillhet. Annars finns risken att vi kompenserar vårt otillfredsställda naturbehov genom att göra annat vi tror att vi mår bra av, vilket oftast innebär någon form av onödig konsumtion. Ett tag blev reportaget väldigt naturnära, när en häst försökte äta upp reporterns regnjacka.

Som ”sta(ds)bo” (eller åtminstone förortsbo) frestas jag inte av att övernatta i det vilda. Förutom att jag är löjligt rädd för alla okända djur är jag ju överkänslig mot myggbett och getingstick (och de älskar tyvärr mig).

Men när man i programmet sa att alla tycker att barndomens landskap är vackrast måste jag instämma. För min del innebär det inga vildmarker, utan den lilla miniskogen i Enskede med dess tallar och bergknallar, det som numera delvis är Globen – och så lite norrländsk karghet från sommarloven hos mormor och morfar.

Förutom förkärleken för barndomens landskap delar vi synen på vad som är vackert. I reportaget beskrev de lyriskt utsikten just där de stod, för där fanns allt som behövs för en fin naturupplevelse: en sjö omgiven av lummig blandskog och ängar där får och hästar betade. I närheten porlade en bäck och över ängarna gick en gammal väg ner mot sjön.

Plötsligt insåg jag: Det var ju vår utsikt de beskrev!  
Om de gått en liten bit till hade de fått en ännu bättre utsikt – nämligen den vi har genom verandafönstret (se ovan). Där ser vi dessutom våra syrener och den gamla ladan med den fd gödselstacken. Och alldeles intill ligger den lilla ekologiska odlingen.

Jag ropade på maken att ”vi” var i radio. Han svarade genast: ”Jag ser dem!” och jag hann tänka att han drev med mig – innan jag såg två figurer i regnkläder stå där på vägen, intill hästarnas hage. Och det var väldigt nära att våra gästers jätteglada (och ganska storvuxna) hundvalp kommit med i programmet, för hon var just ute på sin morronpromenad och vill gärna hälsa på alla hon möter. (Hur hanterar de sånt? Det var bara de två plus en mikrofon.)

Och utsikten från verandan ÄR fin, den njuter även en inbiten stabo av. Även om jag insisterar på att jag faktiskt MÅR bra utan att varken övernatta i det vilda eller tröstkonsumera.

Så här såg det ut framåt kvällningen, efter regnet: