ag är 40-talist och tillhör i Coronatider alltså riskgruppen ”70plus”. Och inser utan problem att jag statistiskt sett har en del gemensamt med andra lika gamla kroppar. (Även om jag på intet sätt  känner igen mig på bilderna på kvinnor i min ålder och yngre, som jag hittade i Svenska Journalen från 1927.)

Trots att jag inte har några allvarliga ”bakomliggande sjukdomar”, bara småkrämpor, har jag ju märkt att jag numera är otymplig om jag måste ta mig upp från sittande ställning på golvet, och det tar längre tid för mig än barnbarnen att komma igen efter förkylningar. Men vad ska jag ner på golvet att göra? Och jag får ju min pension även om jag tar det lugnt ett tag när jag varit sjuk.

För jag inser att kroppen förändras med tiden – liksom allt levande. Egentligen är vi inte ens gjorda för att leva så här länge, det är därför många av oss har fått reservdelar av olika slag.

Inuti känner jag mig likadan som alltid – fast i förbättrad version, tycker jag. Jag är tryggare i mig själv och har samlat en massa kunskap och erfarenheter, både egna och andras. Vågar till och med påstå att man kan bli klokare med åren.

Eller inte. För då dyker de upp, de där vars resonemang jag inte begriper. Mina jämnåriga, välformulerade personer, utropar käckt: ”Vi seniorer är inte rädda!” och ”Sjuttio är det nya femtio!” – och tänker fortsätta att leva precis som vanligt. En del är liksom tappra: ”Jag ska ju ändå snart dö.” (En riktigt elak kommentar löd: Då kan du ju ha en lapp i plånboken att du avstår din intensivvårdsplats till någon som bättre förtjänar den.)

Vad är problemet? Ingen låser in oss (än så länge – om vi missköter oss tillräckligt mycket kanske det blir rumsarrest…), men vi ska på enkla sätt skydda oss från smittan: Tvätta händerna, och inte andas samma luft som andra, exempelvis trängas i affärer. Så när vi stötte ihop med några bekanta på promenaden pratade vi på större avstånd än vanligt (särskilt läkaren bland oss…)

För övrigt är vi så gamla att vi utan problem och gnäll kan sysselsätta oss alldeles själva.

Jag lyssnade på Marie Göranzon när hon ärligt sa: I början tänkte jag också att jag är ju stark och frisk, så detta gäller inte mig. Korkad! tänkte jag. Men så fortsatte hon: Sen insåg jag att det inte är mig det handlar om, utan att jag utsätter andra människor för smitta och sjukvården för påfrestning.

Det är chocken över att inte längre vara en resurs som gör att det först inte gick in i skallen.
Om de stänger skolorna får jag inte längre hjälpa till med barnbarnen. Det är en smärtsam insikt. Tar tid att sjunka in.

Då förstår jag reaktionen bättre. Och gillar att hon visar att man faktiskt kan ändra sig, fast man är gammal. Ibland går det kanske lättare då: Själv bryr jag mig allt mindre om vad andra tänker om mig, och jag blir allt mindre tvärsäker.

Men det är inte bara själva isoleringen en del är rasande över, det är att buntas ihop med andra som ”infektionskänslig uråldring”.

För om man inte kallas gammal är man det inte. Eller?
Själv blir jag alltmera ”gammelgrinig” över beteckningen ”äldre”. Jag är 🤬 inte ”ÄLDRE”! (än vad då? liksom). Jag är GAMMAL – OK? Och eftersom jag mår bra tycker jag det är kul att jag haft turen att få leva så länge och vilja fortsätta med det.

Alternativet till att bli gammal måste ju vara att dö ung – och det vill vi väl inte? Inte jag i alla fall.

Vi 40-talister var de första tonåringarna med eget fräckt mode, åtminstone en del av oss gjorde uppror 68, och vi har styrt våra egna liv mer än tidigare generationer, Inte ska väl vi på gamla dar bli trotsiga ”kan självare”?

Nu har vi ju möjlighet att återerövra begreppet GAMMAL och ge det ny mening. Istället för att låtsas att vi är yngre (”Sjuttio är det nya femtio”):

”Det här är det NYA sjuttioplus!”